03 maj 2014

Race report: Aros Maraton 50K 2014

Denna helgen gick Lidingö Ultra, men jag var istället anmäld till ett mindre och mer familjärt ultralopp; Aros Maraton. Ca 50 km till huvuddelen längs gamla banvallen mellan Uppsala och Enköping.


Det är lite roligt när jag berättar att jag ska springa något lopp. Reaktionerna brukar vara ett "lycka till", men sedan frågar de när race-reporten kommer. Så nu vet jag varför jag springer och vilka lopp jag ska välja ;-) Håll till godo. Det blir många bilder för jag orkade inte rensa bland dem, och det kommer kanske fler. Och ja, det var mycket raksträckor...


Målsättningar
Min målsättning med detta loppet var faktiskt bara att genomföra det med stil. Med det menar jag att hålla ett jämnt tempo och inte känna att jag behöver slita. Jag kunde gladeligen tänka mig att springa i mål sist av alla, och i mål skulle jag.

Förra året märkte jag att jag saknade de riktigt långa långsamma passen under hösten, eftersom jag upplevde att det var de som ledde till utveckling. Senast märkte jag att mina ben var piggare och snabbare veckan efter TEC än veckorna före. Samma sak var det efter Borås 6h. Så jag ville helt enkelt få till ett lågintensivt uppbyggande träningspass. Ett tempo på 7:00-7:30 skulle vara lagom för det, och jag ville helst inte komma under 6 timmar. Det handlar om att samla upplevelser, och inte att jaga siffror.

Stjärnan på slottet

Förberedelser
Hur förbereder man sig för ett "träningspass"? Jo, genom "mental" uppladdning. Därför sprang jag i söndags ca 5 mil på asfalt och banvall, och i torsdag sprang jag 28 km på Sörmlandsleden tillsammans med Jan-Erik och Vanja. Och i går passade jag på att gå till naprapaten som knådade min fot och vad tills de blev alldeles ömma. Så nu visste jag att kroppen åtminstone kunde springa, även om jag på fredagskvällen kände mig rätt så stel i kroppen.

Det är alltid lite lurigt att välja kläder när det är "från A till B"-löpning. Väderprognosen utlovade uppehåll och 5-10 grader med svag vind. Valde att ta långa tights, och kjol, tillsammans med min rosa tjockare undertröja. Den kan jag kavla upp ärmarna på och den har en dragkedja i halsen som kan dras ner om det blir varmt. En tunn vindjacka fick också följa med som reserv. Gillar inte frysa, och jag gillar inte att känna mig instängd och klibbig som det kan bli med jacka. Annars packade jag ihop mina grejer och fyllde fickorna i racevesten med gel. Är det bara 5 mil räcker det bra.

Mitt race kit

När vi sprang i torsdags diskuterade jag och Jan-Erik fenomenet att man tappar respekten för distanser. För honom låg väl gränsen vid 8-10 mil eller mer än så, men hos mig ligger den vid 5 mil. Det är en distans som jag nu sprungit åtminstone 8 gånger i samband med träning eller under något lopp, och oftast har det känts bra. Maraton är däremot en distans som jag har respekt för. Har faktiskt aldrig sprungit ett vanligt maratonlopp...

Allmänna förberedelser

Det var meningen att Jan-Erik och Vanja också skulle springa. För Vanja skulle det bli hennes första ultratävling och hon hade sett fram emot en pallplats i hundklassen tikar 5 år. Men husse drog på sig en manlig förkylning, så där försvann de möjligheterna. Jag hade också sett fram emot att få springa med mina löparkompisar, men nu fick jag klara mig på egen hand.
 
När jag vaknade hade jag ingen större lust att springa egentligen, men jag kunde inte hitta några ursäkter att stanna hemma så det var vara att ge sig av.

Loppet
Jag tog tåget till Uppsala och vandrade upp till Slottet, där starten var. Nummerlappsutdelning i bagageluckan på några bilar och en "kollekt" för den frivilliga anmälningsavgiften. Sådana lopp gillar jag. Allt finns, men mycket enklare och gemytligt än stora "hypade" lopp. Ett snabbt toalettbesök inne på konstmuséet innan det var dags för samling och start. Klockan 10:00 bar det av.

Samling. Vi hade iallafall tur med vädret.

Molly, segraren i hundklassen. Vanja hade nog haft något att säga till om det om hon startat.

För att inte behöva snitsla genom hela Uppsala var det "master-start". Det innebar att alla, med tävlingsledaren och den glatt skällande Molly i täten, gemensamt sprang ca 3-4km där banvallen började. Därifrån var det fri fart. Den där fria farten innebar att jag sänkte mitt tempo. Ganska snart var jag ensam. Kunde se några en bit framför mig, och jag visste att det fanns några kvar bakom.

Genom Uppsala

Huvuddelen av loppet gick på banvallen. Underlaget var mest grus. Det började med en lång slakmota, och några nedförslöpor märkte jag inte.


Efter ca 15 km lämnades banvallen och vi sprang ut på en landsväg. Sedan in på banvallen igen. Så höll det på.

Inga skarpa svängar

Efter första vätskekontrollen. Glad.

Vädret var alldeles utmärkt för löpning. Ca 10 grader, växlande molninghet och svag svalkande motvind. Hade ju kunnat köpa medvind på raksträckorna dock...

Vi tog visst en liten omväg till Enköping, för det visade sig att det var 33km kvar.

När vi närmade oss Örsundsbro övergick grusvägen i en mysig stig med doftande blommor.

Skogen kryper närmare

Mysig stig

Min plan var att det skulle vara transportsträcka 25km fram till Örsundsbro. Här skulle jag ta det lugnt och inte slita överhuvudtaget. Bara njuta och låta kroppen bestämma tempot. Och det var en glad tjej som sprang in på vätskekontrollen strax före kl 13.

I Örsundsbro var det mycket folk ute.

Efter Örsundsbro var det ju dags att börja nedräkningen. Vi följde banvallen, som inte var lika iordninggjord här. Mysiga små stigar.


Sprang i mina Skechers Ultra. Utmärkta i sådan här blandad terräng.


Funderade på om detta var en gå-backe eller inte, men jag joggade på. Den tog faktiskt slut så småningom.

Kroppen fungerade, även om benen började bli allt tröttare. Huvudet var däremot piggt och manade på framåt. Att det idag var ombytta roller jämfört med i söndags berodde nog på att jag nu sprang i helt ny terräng och nyfikenheten höll hjärnan alert och intresserad.

Här såg man varg förra året. Och ja, jag spanade, men såg ingen...

Man måste ha ögonen med sig

Var femte kilometer pep klockan och då var det dags för energi; en gel och vätska. Jag kom på att det var bättre att räkna hur många gel jag hade kvar att äta än att räkna kilometer. Det känns bättre att tänka att jag bara ska äta fyra gel till, än att det är 20km kvar...



Rakt var det, men jag och mina trötta ben överlevde

Det enda stället där det var lite kladdigt

Önskar att jag kunde studsa som Tigger

Sista milen var riktigt jobbig. Nu började jag bli trött. Nu kom vi in på övningsfältet och här hade jag ju sprungit förr. Nu visste hjärnan hur långt det var kvar och började övertala kroppen att strejka.

Tipspromenad; Inom vilket frekvensområde ligger Ra 180?

Och vi närmade oss grusgropen. Jag hade sett bilder på att bansträckningen gick ner i den, och sedan upp igen. Jodå, det stämde, och vi skulle göra det två gånger också! Hade önskat ett rep, eller en Vanja... Men helt ensam, och utan ett enda heja-rop, fick jag kämpa. Fick jag lust att fuska? Nja, men det gjorde jag inte.

Först springa ner

Och sedan gå upp igen

Och så ner

Och klättra upp igen. Uj, det var brant!

När jag väl kom upp ur gropen var det bara några kilometer kvar. Bort till och under järnvägsstationen, över vägen och uppför backen.

Hittade de här sötnosarna i backen

Där uppe väntade Ylva på sin cykel, och hon pacade mig sista biten in i målet på torget. Oj, vad skönt det var att se det! Klockan visade på ca 06:19 och det får jag vara nöjd med.

Äntligen i mål!

Jag strippade lite snabbt på torget för att få på mig torra kläder, och sedan gick/haltade jag och Ylva bort till ett café där hon bjöd mig på fika för att jag varit så duktig. Tack :))

Min "pacer" Ylva som tränar för Vätternrundan


Lärdomar
Jag är verkligen inte snabb, och det finns väldigt många duktiga löpare. Jag hade bara fyra personer efter mig i mål, vilka jag hade sprungit om vid 30-35km, och de gjorde ultrapremiär. Den enda slutsatsen jag kan dra av det är att 50 km är alldeles för kort för mig. Om jag inte tänker bli snabbare är det ju bara att springa längre...


Jag sprang huvuddelen av loppet helt ensam, men det gjorde ju inget eftersom jag är van. Efter ca 20 km började jag kunna springa i kapp och om. Totalt passerade jag då 7 löpare tror jag.


Jag hade ont i fötterna, men smärtan kom och gick. Kanske har naprapatens misshandling av mina vader haft effekt? Dock fick jag ett skavsår under hålfoten. Underligt ställe, och jag som nästan aldrig får skavsår. Nåja, det var bara att ignorera.


Den som tror sig kunna springa två 5-milar och ett långpass i terräng på ca 3 mil inom loppet av mindre än en vecka, och tror att benen fortfarande ska vara fräscha mot slutet, behöver komma till lite självinsikt. Att tappa respekten för en distans är ju inte samma sak som att bli helt respektlös... Och nu kommer jag att vara trött och stel i kroppen ett par dagar igen... Men jag gjorde det iallafall, och jag gjorde det snyggt :))

De flesta hade nog tagit bilen...

Tack
Detta var ett väldigt trevligt arrangemang. Litet och familjärt. Sådan gillar jag. Har jag möjlighet kanske jag kommer tillbaka nästa år.

Detta är ett lopp för dig som inte är intresserade av de "hypade" prestigeloppen, som kostar skjortan och som vill springa ett "från A till B"-lopp som inte är ett utpräglat terränglopp.

Tack alla ni som arrangerat denna upplevelsen, och tack alla fantastiska funktionärer som höll ut där i skogarna för att serva oss som tog lite mer tid på oss.

Segerdans på torget





5 kommentarer:

  1. Faktiskt en riktigt bra slutkläm. Du har gjort 2st 5milare och en 3mils terräng där i mellan, hur många fler i loppet hade gjort det :)
    Sedan är det alltid kul att springa om folk efter halva.
    Snabbhet kostar skador, så vi dubblar distansen för att sedan öka lite till. Men aldrig tappa respekten. Då går det inte bra.

    SvaraRadera
    Svar
    1. En form av back-to-back pass. En bra genomkörare inför kommande längre äventyr. Men nu ska kroppen få ta det lugnt och bara springa lite kortare pass ett tag. Typ 30 km ;)

      Radera
  2. Ett upplägg som jag skulle gilla, känner jag. Tack återigen för fin löparstory!

    SvaraRadera
  3. Grymt gjort! Snabbt är helt klart överskattat!!! :-)

    PS1. Om ni har respekt för 5 resp 10 mil. Tänk på hur jag känner inför lördagens 30 km, som bara har sprungit 18 km som längst....... :-o

    PS2. SPANADE du efter varg?!!?? Jag hade stirrat ner i marken och hoppats på det bästa. Haha! ;-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Nu måste du väl ha förlorat respekten för 30 km. 3 mil på Billingen är ju som minst en mara ;)

      Radera