Lämnat återbud...

Denna helgen har det sprungits överallt. De som trivs i gemenskap har sprungit Göteborgsvarvet. De som vill springa längre har sprungit Lida Ultra. De som vill springa ännu längre har sprungit 180km till Olympia i Grekland. Eller så har man varit på trailläger i Kolmården. Eller så har man bara slöat...

Våren har övergått i försommar

Veckan har inte varit något vidare. Essäskrivning måndag, tisdag, och inlämning på onsdagen. Sedan bestämde min kropp att den inte ville vara vaken eller göra något annat heller. Så helgen har gått i slow-motion, och träningslusten har gömt sig, trots att vädret varit helt underbart.

Kvalitetsvila

Jag har varit trött. Jäkligt trött. Veckopendlandet och resor i jobbet, tillsammans med konstanta krav på att prestera, börjar ta ut sin rätt. Jag märker det i min motivation, i mitt humör, och det börjar även kännas i musklerna. Jag somnar på soffan istället för att gå ut i vårsolen. Löpning känns inte längre som något jag gör för at det är kul, utan snarare något jag måste eftersom jag är anmäld till TEC.

Bara 2 veckor kvar till TEC, och jag är i sämre form än på länge. Det är tack vare långpassen som jag har fått lite mil i benen över huvud taget. Den senaste tiden har jag fått allt svårare att plocka fram träningslusten, trots att våren och fåglarna har lockat på mig.

Att resa

Vad är skillnaden mellan att resa och att transportera sig? För mig är det att resa när resan är en del av målet. Transportera sig är det när målet är att komma fram.

Att våga följa ett spår och se vart det bär

På senare år har jag främst transporterat mig runt om i Sverige och i världen, men när jag var lite yngre reste jag ofta till fjällen för att vandra. Jag minns känslan när jag satt på järnvägsstationen och väntade på tåget. Jag kände mig fylld av förväntan och lugn. Förväntan inför de upplevelser och äventyr som väntade, och lugn inför de friktioner som skulle uppträda, eftersom de skulle vara en del av resan och förhöja äventyret.

Idag återupplevde jag den känslan. Jag har väckt längtan efter att resa mot ett okänt mål.

Bakslag

Bakslag i vädret. Försmaken av våren ersätts av ytterligare ett besök av Kung Bore. Bakslag har jag haft hela året känns det som. Träningen har aldrig riktigt kommit igång. Den ihärdighet och de rutiner jag hade förra året är lika bortblåsta som vinden utanför fönstret.

"Smält min is,

låt min snö gå i tö",

suckade vintern till våren.

 

Ibland känns det som om jag inte har riktigt torr eller fast mark under fötterna.

 

Dagens insikt; jag har varit otrogen

Sitter och skriver en essä i strategi denna veckan. Tungt, men då är det ju skönt att kunna sticka ut och springa emellanåt för att rensa upp bland alla tankar. Och det gjorde jag idag, med förhoppningen att jag skulle komma tillbaka fylld av energi och kreativitet. Men så blev det inte riktigt. Däremot kom jag till en insikt...

Senaste tiden har löpningen kännts tung och löplusten har lyst med sin frånvaro. Jag har snarare kommit tillbaka efter löprundorna fylld av tvivel än fylld av energi. Jag har om och om ställt mig frågan varför; har det varit yttre stress som skolan och frånvaro av rutiner, eller har det varit inre stess såsom en infektion? Men idag tror jag att jag kom ett steg närmare lösningen.

I slutet av förra året började jag tänka extra mycket på mitt löpsteg och på farten, eller snarare min brist på fart. Detta gjorde mig nästan nojig och tillslut kändes löpningen helt avig. Inte förrän efter Årets Sista Långpass fick jag tillbaka självförtroendet. Men nu är jag tillbaka i nojigheten igen, när löpningen känns kass. Jag bir för flåsig, det går för långsamt, stegfrekvensen blir för låg, drivet i steget är frånvarande och jag blir trött alldeles för fort.

Och så också under dagens runda. När jag behövde skaffa mig energi och självförtroende att ta i tu med min tenta, fick jag istället det motsatta; tvivel och hopplöshet... Hur ska jag någonsin kunna springa en ultra i år när jag blir trött efter 5 km???

Ibland känns det hopplöst. Bilden visar en del av ett konstverk som finns i entrén till Försvarshögskolan.

Glad och harmonisk

Förra veckan var jag Ior... 

 

 

 

 

 

Denna veckan är jag Tigger!

 

 

 

 

 

Kan ni gissa varför???

 

 

 

 

 

Att nöja sig med det lilla ibland

Efter jullovet har jag haft svårt att komma igång med träningen. Jag har liksom inte haft lust. Jag kommer inte i säng i tid på kvällarna, vilket gör att jag väljer sovmorgon istället för morgonjogg. Och när jag kommer hem från skolan har jag prioriterat att plugga istället för att träna, men har allt som oftast hamnat framför TVn eller datorn, och suttit uppe för länge... Rutinerna från förra året är som bortblåsta. Jag som älskde att springa på morgonen. Som sällan hade några problem med att komma upp ur sängen. Hur hamnade jag här?

Vad menar vi med terränglöpning?

Under jul har det blivit mycket terränglöpning för min del, eller trail running kanske någon skulle kalla det. Men vad menar vi när vi säger terränglöpning? Någon menar löpning längs motionsspår, någon menar att det är på tekniska stigar, och någon hävdar att det måste vara mycket backar.

Det är lätt att det blir lite snobberi i terränglöpning, och de puritanska terränglöparna som bara springer off-trail ser ner på de som tycker om att hålla sig på preparerade motionsspår och kallar det för terränglöpning. Vem har rätt i sin definition? Tja, alla har rätt, eftersom de definierar terränglöpning utifrån sig själva och vad de tycker att det ska vara, och det är ju helt OK.

Men när man ska börja prata med andra så kan man behöva komma överens om en definition. Om jag bjuder med någon att springa terräng kanske det blir en chock för den personen när den inser att det inte alls är möjligt att springa obehindrat. Eller om man börjar prata tempo vid terränglöpning; 8-10min/km framstår ju som riktigt slött för någon som definierar terränglöpning som löpning på promenadstigar där man kan köra barnvagn.

Eller som en löparkompis insiktsfullt påpekade, att det säljs många "trail-shoes", som uppenbart inte klarar av en tur genom lite lingonris eller några skrapande grenar, och de har inget grepp i blött gräs eller på lite lerig stig. Då måste man söka sig till off-trail sortimentet. Ofta går alla skor som har en lite grövre sula under samlingsnamnet "off-road".

Terräng som inte bara utmanar löpningen.

Så detta är mitt försök att för mig själv, och för andra som kanske kommer att springa tillsammans med mig, bringa någon klarhet i vad terränglöpning innebär. Jag gör inte anspråk på att jag använt en vetenskaplig metod, men jag har försökt att vara relativt strukturerad och objektiv i min diskussion.

Vad blev det av jullovet egentligen?

Efter att jag har varit ledig brukar jag nästan alltid se tillbaka på ledigheten med lite besvikelse. Vad har jag gjort egentligen? Har jag utnyttjat alla dagar maximalt, eller har jag bara slöat?

Jag har ofta höga ambitioner för vad jag ska hinna med. Denna julledighet ville jag så klart springa mycket, men också styrketräna, gärna komma iväg till ett gym. Kanske någon tur på cykeln. Besöka massa muséer, gå på teater, och inte minst plugga lite. Nja, det blev väl inte riktigt så tänker jag bittert och förbannar min slöhet och brist på initiativ...

Rann jullovet ifrån mig?

Mina tankar om långpass

Har läst en hel del inlägg och trådar om långpass eller liknande nu de senaste dagarna. Så under dagens långpass längs Billingeleden så reflekterade jag lite över just det ämnet och vad långpass innebär för mig.

Två tjänstvilliga ben och ett par nyfikna ögon har jag allt

Jag tycker att det är stor skillnad mellan ett långpass och ett långt pass. Ett långt pass är för mig ett pass som är lite längre än de vanliga passen, och det springs i samma tempo eller lite långsammare. Kanske ökar man på slutet eller lägger in fartökningar. Syftet är att orka springa längre i sitt ordinarie tempo eller i tävlingsfart.

För mig, och jag poängterar att det är utifrån mina ambitioner och förutsättningar, så har ett långpass andra syften. Det handlar inte i första hand om att förbättra flåset, även om man indirekt kommer att få den effekten också. För mig är det viktigaste syftet med långpassen att förbättra förmågan att uthärda påfrestningar. Härda kropp och sinne alltså. Det sker genom följande:

Är du fjärrstyrd?

En varelse från en annan tid eller planet skulle tro att vi är fjärrstyrda. Vi kopplar upp oss så snart vi lämnar hemmet, och återrapporterar exakt var vi har varit. Vi stoppar in trådar i öronen för att ta emot instruktioner. Någon ledare skickar konstant information till oss som vi omedelbart måste ta del av och förverkliga. Vi ägnar mer uppmärksamhet åt den mannicken vi har i handen än åt människorna omkring oss, till och med så mycket att vi riskerar att krocka med varandra.

Vem styr dig?

Hur mycket av det vi gör, gör vi för vi själva har kommit fram till att det är det bästa för oss? Är vi klara på vilka våra inre drivkrafter är? Är det lycka, hälsa och rikedom? Och vilket pris är vi beredda att betala för att uppnå det?

Vinterlöpning, snöänglar och tankar om Blåfrusen

Stormen Sven har bäddat in Skövde i ett tjockt vitt täcke. Vackert så det förslår, men svårsprunget utanför de plogade vägarna. På fredagskvällen sprang jag en runda. Det snöade fortfarande och det blåste frisk. Cykelbanorna hade inte blivit plogade än så där låg tjockt med snö, och där snön hade drivit upp var det knädjupt.

Tog svängen runt Karstorpssjön. Det var bara jag som kommit på den tanken för både stigen och elljusspåret låg helt orörda. Bara en hare hade lämnat avtryck i snön. Snön låg tjock på granarna. I pannlampans sken sprang jag igenom en drömskog.

Snölycka

Kunde det varit flaskans fel?

Under stora delar av hösten har jag haft migränliknande huvudvärk. Inte sådan där huvudvärk som man kan få efter en stressig dag på jobbet, utan jag har vaknat med huvudvärk. Jag gillar verkligen inte att behöva börja dagen med Treo eller migränpiller...

Jag har trott att det berott på sängen, så jag har testat att lägga mog med huvudet i fotändan istället, jag har lagt mig på golvet, jag har bytt kudde osv. Men det har inte blivit någon förbättring.

Jag har druckit vatten, resorb, kamomill-te osv för att säkerställa att huvudvärken inte består av vätskebrist. Jag funderade på om allt berodde på den torra inomhusmiljön. Jag har gått på massage och kört avslappning. Men ingenting verkade hjälpa.

När jag har varit hemma i Skövde har det däremot oftast känts bra, men där har jag en mycket hårdare säng och det är kallt i sovrummet.

Jag är en kräsen bloggläsare

Jag är nog en ganska kräsen bloggläsare, och tyvärr dömer jag ofta "hunden efter håren" och inte efter innehållet. Men när det finns så mycket att välja på så väljer jag de bloggar där man lagt ner lite tanke på att underlätta för läsaren att ta till sig informationen. Och bland de bloggarna väljer jag sedan den bloggen som har ett intressant budskap.

Elwood var fulast i världen. Foto: Scanpix

Samma sak gäller när någon ska hålla en föreläsning. Först skapare jag mig en uppfattning om personen, och budskapet, utifrån personens uppenbarelse; kroppsspråk, talat språk, utseende, attityd. Är detta någon som ber om ursäkt för sin egen existens, eller är det någon aldrig kommer att acceptera en fråga som kan ifrågasätta hans budskap?

Sedan är det hur presentationen är designad och disponerad. Jag har tyvärr svårt att ta någon på allvar som gått lös på powerpoints alla grälla färger, animationer och ljudeffekter. Och avslutningsvis kan jag (kanske) ta till mig budskapet.

Jag har hamnat i det Svarta Hålet

Jag har tappat lite motivation och glädje i min löpning. Att sticka ut på en runda känns mer som en plikt än som en belöning. Många helger har gått, i princip utan att jag tagit ett löpsteg. Jag har funderat på varför, och plötsligt när jag stod i badrummet idag kom jag till insikten; Jag har hamnat i det Svarta Hålet!

Djurgårdsbrunnskanalen

Statusuppdateringar med precision

Jag är säkert inte fri från skuld, så därför kastar jag inte första stenen. Men vad jag blir förundrad över är varför så många publicerar statusuppdateringar med exakt sträcka, tid och tempo på sina träningspass (och då menar jag inte att lägga en länk till sin träningsdagbok). Det är inte ovanligt att på facebook hitta inlägg som "Jag sprang 13,7 km i 4.53-tempo". Eller ännu hellre; ett foto på sin klocka.


En pålitlig träningsklocka. (Bild lånad från internet)


Vad vill de säga? Är det skryt? Är det stolthet? Fast skryt och stolthet är väl egentligen olika sidor av samma medalj... Varför är det så viktigt att ta med decimaler? Varför inte i så fall ta med ännu fler decimaler??? Eller går gränsen just nu vid att ange på 100m när. Varför inte avrunda? Eller känner man sig som fuskare om man avrundar uppåt?

Och om man anger farten med så hög noggrannhet, bör inte då också vindhastighet, vindriktning, antalet plockade höjdmeter, luftfuktighet och temperatur anges? Och underlagets densitet förstås. Detta har ju stor inverkan på resultatet.

Dagens insikt

När jag springer på morgonen blir jag glad och harmoniskt, och jag driver inte mina kollegor till vansinne med min rastlöshet. Jag går runt och försöker hetsa i gång dem till att slåss lite med mig. Tur att de är förnuftiga...

Från det att jag lämnade skolan i fredags tills vi började igen i måndags tillryggalade jag 80 km. Trodde att det skulle hålla mig lugn några dagar. Men i förmiddags tog effekten slut...

När jag inte har sprungit blir jag rastlös, nedstämd och livet känns sorgligt. Inget kul alls. Kontrasten mot en morgon efter jag har sprungit är slående.

Tyvärr känns kroppen lite sliten och jag kommer därför inte att springa idag. Jag får helt enkelt bita ihop. Men i morgon måste jag sticka ut. Annars blir kollegorna tokiga på mig...

Vad består insiktien i då? Jo, att långpass eller back-to-back-to-back-to-back pass är nyttiga, men om återhämtningen blir för lång får det oönskad effekt. "Lagom" belastning i form av intensitet och distans, som innebär minimalt återhämtningsbehov, är nog min melodi! Och vad är lagom för mig? Tja, det beror på.



När jag springer blir mina kollegor glada...

Dieter och metoder

Att säga 5:2 är nu lika farligt som att säga LCHF. Dessa uttryck verkar ha delat befolkningen i två läger; för eller emot. Det verkar inte finnas någon medelväg, åtminstone inte när man läser i media eller bloggar.
Jag har visserligen sagt att jag inte ska skriva om mat, men jag kan faktiskt inte låta bli. Kanske just för att jag inte har särskilt starka känslomässiga kopplingar till mat gör att jag kan se på dessa olika dieter med lite mer objektiva ögon. Jag tycker ju att mat är ganska tråkigt...

Med känslomässiga kopplingar menar jag att jag inte har behovet av den kulturella och sociala kontexten runt mat. Det är väldigt mycket av vår sociala verksamhet som kretsar runt mat. Ska man fira något så ska det ätas, mat är belöning. Ska man gå ut och roa sig, eller träffas hemma hos någon, så ska det ätas. Alla våra kulturella högtider kretsar runt mat. Mat är en del av vår sociala tillvaro. När jag för några dagar sedan ställde en fråga om hur man kunde åka båt ut i skärgården så blev svaret snarare vilka resturanger som var öppna. Jag var mer intresserad av att promenera omkring och titta på havet.



Någon som längtar? Inte jag i alla fall (bild lånad från internet)

Höstträning

För en vecka sedan var det meningen att jag fortfarande skulle ha sprungit. Att jag strax skulle få lov att sluta springa när pistolskottet löd. Visserligen befann jag mig på Södermalms IP förra lördagen vid denna tiden, men jag hade tillbringat natten i sängen med värkande fötter istället för att ha sprungit...

Nu har jag bearbetat upplevelsen i en vecka. Jag grämer mig fortfarande och känner revanschlusta. Min omgivning har varit betydligt mer positiv och stöttande. Jag kan inte säga att jag är missnöjd; jag har ju faktiskt fått mitt första registrerade resultat på 24h, och jag har fått ett riktvärde på vad jag minst ska klara av på 12h. Så visst är jag nöjd, men...

Nöjd, men vill mer...

Förnuft och känsla

Har nu läst många inlägg om löpare som tagit ut sig så mycket att de har kollapsat under eller direkt efter lopp. Oftast har diagnosen varit vätskebrist. Jag skulle nog aldrig kunna ta ut mig så. Att vara så trött efter ett lopp att jag inte kan ta hand om mig själv sinns inte i min världsbild. Innebär det att jag är feg, att jag saknar pannben?

Jag gör ofta saker ensam; jag paddlar ensam, vandrar i fjällen ensam, springer långpass ensam. Många gånger har jag fått frågan hur jag vågar. Är det inte farligt att göra sådant ensam? Mitt svar är alltid att jag känner mig säkrare på egen hand. Jag vet mina egna begränsningar, och jag utmanar inte dessa, för då skulle det kunna bli farligt.

Men om jag tex paddlar tillsammans med någon annan så kan jag aldrig vara helt säker på att den personen känner sina begränsningar, eller är ärlig och talar om när hen börjar närma sig sin gräns. Jag vet hur jag själv reagerar på energibrist, och jag vet att jag utan större problem kan gå utan mat i en dag eller två. Men jag har ju ingen aning om hur någon annan kommer att reagera. Om den personen inte känner sina gränser, utan bara kör på och kollapsar, så kan det bli farligt för flera personer.

Nu har ju en tävling oftast ett gediget skyddsnät av funktionärer och sjukvårdspersonal, så det gör ingenting om man går i väggen. Man kommer att bli omhändertagen. Men för mig är detta skyddsnätet just bara ett skyddsnät. Skulle jag hamna där så har jag misslyckats. Jag har misslyckats att tolka kroppens signaler. Jag har inte sprungit med förnuft och känsla.

Sense and sensibility