Reserapport: Atlasbergen; Del 3 av 3

Den tredje och avslutande delen av min reseberättelse från Atlasbergen. De två tidigare hittar du här: Del 1 och Del 2.

Torsdag
Idag väntar högre höjder. Vi tar oss österut längs med mulåsneleder till Tizi Aguelzim (3550 möh). Därifrån väntar cirka tre timmar för att ta oss till Toubkal Refuge (3207 m) som är utgångspunkten för nästa dags toppbestigning. Den högre höjden kommer att innebära främst vandring för båda grupperna. Enklare boende i sovsal. Ca 12km och 1 500 höjdmeter.

Reserapport: Atlasbergen; Del 2 av 3

Reserapporten från min resa till Atlasbergen i Marocko fortsätter...Nu börjar det på riktigt...

Måndag
Avfärd tidig morgon mot Matat där vi kommer att kunna skåda vårt stundande mål, Jbel Toubkal, den högsta toppen i Nordafrika. Vi rör oss sedan mot högre höjder i syfte att ytterligare acklimatisera oss. Natten spenderas i Tiziane (1750 möh), en by som består av röda lerhus. Enklare boende i sovsal. Ca 18km 900 höjdmeter.

Nu var det dags att lämna Imlil och bege oss ut på riktigt. Frukost, bära ut våra väskor för att lastas på mulåsnorna, och så iväg. Vädret var mulet, men inget regn. Någon direkt träningsvärk kände jag inte av, till skillnad från många andra.

Reserapport: Atlasbergen; Del 1 av 3

För ca 9 år sedan flög jag över Nordafrika på väg till Liberia. Ute i väster såg jag höga berg berg torna upp sig. Kontrasten mellan öken och snötäckta toppar tilltalade mig, och inom mig väcktes en önskan att en gång besöka dessa berg; Atlasbergen.

I augusti råkade jag av en händelse få syn på en resa arrangerad av Team Nordic Trail med destination de marockanska Atlasbergen. Innan jag sett priset eller säkerställt att jag kunde vara ledig så hade jag redan bestämt mig; nu är det dags att uppfylla en gammal dröm. Detta skulle bli slutet på min skadeperiod. Detta skulle bli första dagen i mitt skadefria liv.

Atlasbergen är en bergskedja i norra Afrika som sträcker sig cirka 2.400 kilometer genom Marocko, Algeriet och Tunisien. Bergens högsta topp är Jbel Toubkal i sydvästra Marocko, 4.167 meter över havet. Atlasbergen skiljer Nordafrikas medelhavs- och atlantkuster från Saharaöknen.

Det området av Atlasbergen som vi skulle hålla till i kallas Höga Atlas. Bergskedjan består mestadels av andesit och andra vulkaniska bergarter från jura och bär spår av nedisningsperioder. Det finns även Mellanatlas, Antiatlas, Tellatlas och Saharaatlas.

Team Nordic Trail (TNT) beskriver sig själva som: Team Nordic Trail har Sveriges största satsning på traillöpning med löpargrupper på flera olika orter runtom i landet. Vi arrangerar också löparresor i Sverige och utomlands. Vi älskar våra löparskor och att ta oss fram i vacker natur och varierad terräng och vi har som mål att få fler människor att komma ut och röra sig i vacker natur. Häng med du också, hos oss är alla nivåer välkomna, från nybörjaren i löparskor till den mer erfarne traillöparen. Mottot lyder: ”Träning, gemenskap och upplevelse, alla är välkomna!”

Reserapport: Jämtlandsfjällen; Del 3 av 3

Här kommer det tredje och sista inlägget från min fjällvandring i Jämtland. Nu lämnar jag Syl- och Helagsfjällen och beger mig mot Vålådalens fjällområde.

Lämnar Gåsenstugorna bakom mig

 
Torsdag
Gåsenstugorna - Vålåstugorna, ca 15 km. Strålande sol och nästan vindstilla.

Någon kallade detta för svårvandrat stenlandskap...

Vaknade till fantastiskt väder. Strålande som och nästan vindstilla. Det var varmt redan tidigt. Snabbt åt jag min morgongröt och städade ur rummet. Ut på fjället ville jag. Ett farväl till dansken, som skulle ner till Storulvån, och sedan iväg österut.

Reserapport: Jämtlandsfjällen; Del 2 av 3

Här följer fortsättningen på min tur i Jämtlandsfjällen. Nu blir det några dagars ensamvandring, men med möten med fantastiska människor och underbar natur, och allt bättre väder.

Med Ekorrdörren i bakgrunden

Måndag
Blåhammaren - Sylstationen, ca 19 km. Piskande regn och nordlig vind.

Jag vaknade vid 4-tiden och var pigg. Klädde på mig och gick ut en liten sväng. Tänkte att om det är hyfsat väder så skulle jag kanske kunna gå en liten topptur före frukost. Men ute regnade och blåste det, och sikten var minimal. Bara att krypa tillbaka under täcket igen.

Gott att kunna sätta sig vid dukat bord och äta en god frukost. Gröt och nybakat bröd. Med detta i magen får vädret vara hur dåligt det vill.

Reserapport: Jämtlandsfjällen; Del 1 av 3

Det finns en grupp tjejer, som huvudsakligen mötts genom Tjejmarathon, som gjort två löparresor i Skåne. Men i år bestämde de att dra norrut och springa Jämtlandstriangeln, eller Jämtlandshjärtat som det egentligen liknar. Jag är med i deras facebookgrupp eftersom jag känner Magda och Coyntha, och när jag såg att jag kunde vara ledig aktuell helg så bestämde jag mig för att hänga på. När det sedan visade sig att jag faktiskt var tvungen att vara ledig hela veckan så bestämde jag mig för att ta mig en längre tur på fjället; åtta dagar närmare bestämt.

Denna reserapport i tre delar handlar om dels min tur tillsammans med tjejerna, min egna tur i fjällen runt Sylarna och avslutningsvis vandringen i Vålådalsfjällen. Det blir en redogörelse för varje dags vandring och andra upplevelser, och så en daglig reflektion över saker som jag gick och tänkte på under veckan.

Åtta tjejer på tur i #jämtlandshjärtat

1997 började jag vandra i Norge, men före dess har jag vandrat mycket i Jämtlandsfjällen. Mitt minne av dem var att de vara ganska snälla, blöta och lite tråkiga. Detta skulle bli ett bra tillfälle att ta reda på hur bra mitt minne var.

Tjejerna skulle springa Jämtlandstriangeln och packade och klädde sig därför i löparutstyrsel. Jag valde vandringsprylarna eftersom jag skulle vara ute betydligt längre, och för att jag hade kollat in väderprognosen.

Vi sammanstrålade på nattåget. Först jag och Linn, och i Västerås klev resten av gänget på; Magda, Coyntha, Nina, Catharina, Victoria och Susanne. Efter lite småsnack i en tom kupé så var det dags att krypa till kojs och vaggas till sömns av tåget.

Lördag
Storulvån - Sylstationen, ca 16 km. Mulet, regnskurar och blåsigt.

Vi vaknade i en annan dela av Sverige och utanför fönstret var det mulet, men ännu inget regn. Framme i Duved tog vi buss till Storulvån. Spänningen låg i luften. Jag var sugen på att bege mig ut direkt, men övriga skulle först äta frukost och byta om på fjällstationen.

Storulvåns fjällstation

Reserapport Dovrefjell; Del 3

Detta är den tredje och avslutande delen av min reserapport från fjällvandringen i Dovrefjell.

På väg upp mot Snöhetta

Lördag 8 augusti
Väder: Idag var det åter fint väder, men mitt på dagen kom det lite snö uppe på toppen. Omväxlande väldigt varmt när solen tittade fram, till att vara bara någon plusgrad uppe på Snöhetta.

Rutt: Åmotdalshytta 1302 möh, över Snöhetta 2286 möh, till Reinheim 1340 möh. 13 km. Höjdstigning 1000 m upp till Snöhetta och sedan nästan lika mycket nedstigning.

Var bland de första att lämna Åmotdalshytta

Eftersom det var mycket folk på hyttan ville jag komma därifrån så tidigt som möjligt. Vi var några få som var uppe tidigt, medan de som suttit uppe längs verkade ta sovmorgon. Stax efter åttatiden kunde jag lämna Åmotdalshytta.

Mot Snöhetta

Reserapport Dovrefjell; Del 2

Detta är den andra delen av min reserapport från fjällvandringen i Dovrefjell. Det blev ett långt inlägg och det handlar bara om två dagar, men de var dels två långa dagar och de två dagarna som skulle vara de viktigaste under turen.

Den första delen av reserapporten kan du läsa här.

Morgon vid Loennechenbua

Torsdag 6 augusti
Väder: För första gången på turen så var det strålande väder hela dagen. Kyligt uppe på höjd, men nere i dalgångarna fick jag byta om till shorts. Fortfarande mycket vatten i bäckarna efter gårdagens regnande.

Rutt: Loennechenbua, ner Skirådalen, längs fjällsidan till Röymoen, och upp Grövudalen till Grövudalshytta. 27 km. Total stigning 650 m, och total höjdförlust 1200m. Totalt nästan 10 timmar.

Om gårdagen präglades av lite tråkig vandring och ensam kväll, så var dagens vandring otroligt vacker, men riktigt jobbig, och kvällen präglades av gemenskap och gästfrihet. Av alla dagarna på fjället denna veckan så var detta dagen som lämnade störst intryck.

Ryggsäcken packad, frukosten uppäten och bara sista städningen av hyttan kvar.

Sov riktigt bra hela natten och vakande först vid 8-tiden. Lite kyligt inomhus, men jag ville inte tända i spisen. Vädret ute var strålande och snart hade solen stigit så mycket så att hyttan badade i sol. Fantastiskt att se solen och känna den värma. Efter morgonbestyret så var det bara att bege sig av. Dagen skulle bli lång visste jag, min inte exakt hur lång eller hur jobbig. Denna rutten hade jag aldrig vandrat förr. Jag delade in dagens tur i tre etapper.

Hej då hytta!

Reserapport Dovrefjell; Del 1

Så kom jag äntligen upp i fjällen ändå. Jag har vandrat mycket i fjällen tidigare; både med och utan tält, både i Sverige och Norge. Sist jag var uppe i fjällen var för 7 år sedan, och då just i Dovre. Jag har mestadels gått ensam faktiskt, och jag trivs bra med det. Mina tidigare erfarenheter har varit att jag får kontakt med många fler intressanta människor när jag vandrar ensam, och jag var nyfiken på om det fortfarande gällde.

Åmotdalshytta

Moskus

I övrigt hade jag bara målsättningen att komma iväg och få en fin avslutning på min semester. Det var inte tanke att detta skulle bli någon ultralätt tur, inte heller någon strapats med tung ryggsäck och tält. Nej, jag skulle gå från hytta till hytta, köpa mat på hyttorna, bära med mig det som behövs för att hålla mig torr och varm, och ha det allmänt bekvämt. Jag vägde aldrig ryggsäcken, men jag tror inte den vägde mer än 10 kg iallafall.

Reserapport Lake District; Del 2

Detta är den sista delen av min rapportering från Lake District. I de två första rapporterna kan man läsa om de första dagarna samt min race report från loppet Ultimate Trails. Ett lopp som jag valde att bryta för att inte går sönder mer än jag redan är.

Söndag 28 juni
Besvikelsen låg tung och jag kämpade för att glädjas åt de övrigas framgångar. men till slut orkade jag inte längre. Att lyssna på deras upplevelser, och se hur de stapplade på stela ben mm var att få mitt misslyckande kastat i ansiktet om och om igen. På frukosten på söndagen meddelade jag att jag inte avsåg vara med på prisutdelningen, utan skulle dra upp i bergen. Jag vet inte vad de andra tyckte och tänkte, mer än Jeanette som förstod.

Regnet stod som spön i backen utanför fönstret, men jag bara längtade efter att få känna vind och regnet i ansiktet. Inomhus var det alldeles för trångt och svårt att andas. Jag hade egentligen ingen plan för vart jag skulle gå. Norrut hade jag meddelat de andra. Att göra upp en plan och sedan hålla fast vid den ger ingen frihet att fånga stunden. Och nu, när jag behövde hitta mig själv, var intuitionen och stundens ingivelse det viktigaste i sökandet.

Reserapport Lake Districts; Del 1

Jag har varit i England, närmare bestämt i Lake District och Windermere. Varför åkte jag dit? Jo, för att springa Ultimate Trails 110 km. Jag ska försöka beskriva resan i tre blogginlägg. Jag börjar med dagarna före loppet, därefter en race report, och avslutningsvis de sista dagarna. Håll tillgodo!

Bakgrund
Den 25 juni 2014 anmälde jag mig till Ultimate Trails efter att Alexandra hade sökt efter resesällskap. Vid den tiden hade jag vansinnigt ont i min fot och kunde knappt förflytta mig alls, men jag levde på hoppet att jag skulle vara frisk och vältränad om ett år. Ja, hur det blev egentligen får du läsa i race reporten...

Det slutade med att vi var fyra svenskar som var anmälda till loppet, och alla var Skogssniglar. Förutom jag och Alexandra så skulle även Jan-Erik och Jeanette följa med. Jag föreslog att vi skulle göra lite mer av turen till England än att bara springa loppet, och det bestämdes att vi skulle turista en hel vecka i Lake District. Boende och resa bokades, och sedan var det bara att vänta...

Måndag 22 juni
Vi strålade samman på flygplatsen i Manchester. Vi skulle hyra en bil, och det tog sin lilla tid att förstå hur vi skulle ta oss till uthyrningsfirman och att få ut bilen. Till slut, med Janne bakom ratten, kunde vi börja får färd till Windermere. Först en ganska skräckfylld färd på i vänstertrafik inne i Manchester, men snart kom vi ut på motorvägen och det började kännas lite säkrare.

Smala vägar

Kyrkor...

Hmmm... Tea party???