Race report 2015

Så är det åter dags att summera det år som gått. Känns som om det var igår som jag satt här och summerade 2014... Tiden har flytt i från mig. men när jag tänker tillbaka så har jag ändå varit med om ganska mycket. Det är roligt att titta igenom alla årets blogginlägg och minnas tillbaka... Gör det gärna du också. Särskilt inläggen från vår och sommar. Det kan ge lite hopp nu i vintermörkret! Men har du inte tid till det så har jag tagit med många bilder i detta inlägget, som vanligt :)

I backspegeln...

Mina målsättningar 2015
Vid ingången av 2015 så hade jag bara en målsättning; att komma tillbaka till smärtfri löpning. Detta har jag kämpat med hela året, och jag är nästan där nu vid årets sista skälvande dagar. Jag har hittat vad som orsakar smärta, och åtminstone några verktyg för att hålla smärtan stången.


Januari till Mars
Efter att ha givit mig totat löpförbud under november och december så skulle jag få lov att testa att springa en liten runda på nyårsdagen. Det kändes konstigt att springa. Jobbigt för benen att hantera stötarna. Men jag sprang! Kommande veckor så blandade jag gång och löpning under mina turer. Allt eftersom började känslan komma tillbaka. Foten höll! Turerna kunde bli allt längre.

Triggers och anti-triggers

För några år sedan var jag på en föreläsning med Malin Ewerlöf-Krepp. Hon berättade om sin träning och tävlande. Hon berättade om vad det var som motiverade henne att träna och vad för typ av mål hon satte. Det var saker som tävlingar, att förbättra sig, att tävla mot andra, tider mm.

Jag reflekterade över att det som motiverade henne inte var det som triggade mig. Att tävla och mäta tider är snarare mina anti-triggers. Så under föreläsningen började jag fundera över vilka som var mina triggers. Det jag kom fram till var upplevelser, natur, löpning i mörker och tidiga mornar, att jaga kilometer istället för tider, att springa ensam i skogen etc.

En bild fylld med triggers

I somras gick jag på Pilgrimsleden längs Hornborgasjön och vidare till Varnhem. Jag lovade mig att komma tillbaka hit under hösten. För att slippa transportsträckan från Falköping eller Gudhem så ville jag ta bussen till Hornborga, men den bussen går bara vardagar. Så när en ledig fredag dök upp så var det bara att planera in denna turen.

Jag älskar det bleka morgonljuset

Gryningsljus och utsikt över Mösseberg

Blogginlägg med rubriker ur kvällspressen

För att fånga läsarna måste ett blogginlägg ha en spännande rubrik, precis som löpsedlarna för kvällspressen. Men när rubriken lovar större än vad inlägget kan leva upp till så blir det lite patetiskt. Är bloggens statistik viktigare än budskapet den ska förmedla?

Yta

Jag följer inte så väldigt många bloggar, men ibland så dyker jag ner bland de bloggar som finns på jogg.se. Här började jag stöta på just detta med, enligt mig, missledande rubriker. Det var här som jag började inse att jag faktiskt tappade intresse för att följa vissa bloggar. Det berodde dels på just detta med rubriksättningen, men också språket och layouten. 

Vissa bloggar är väldigt "stimmiga" med mycket reklam, animeringar och grälla bakgrunder. I andra stör jag mig på språket, och då särskilt särskrivningar. Vissa bloggar är snygga och språkligt bra, men texten är skriven som ett enda långt stycke, vilket gör det svåröverskådligt. Och när jag hittar en snygg och trevlig blogg så är den om ett ämne som jag inte är intresserad av... Om jag känner bloggförfattaren så kan jag ha visst överseende, men annars går jag oftast vidare. När utbudet av bloggar är så stort så är det lätt att hitta en ny.

Djup

Jag känner mig lite som en "blogg-snobb", och jag tror absolut inte att jag har en optimal blogg eller språk. För mig är det dock inte jag själv eller bloggens statistik som är i fokus, utan mina trogna läsare. Jag vill inte lura dem med rubriker som lovar stort, men håller smått, bara för att fånga fler läsare. Det tror jag snarare att jag förlorar på. Heller 10 läsare som läser hela inlägget än 100 som slutar efter första stycket.

Eller vad tycker ni!

Helhet

Äventyr vs utmaning; vad är skillnaden?

Jag tänker mycket när jag är ute och går, och under en vandring i England började jag reflektera över skillnaden mellan äventyr och utmaning. Är det viktigt att definiera den skillnaden? Kanske inte, men jag tycker att det är intressant, och att analysera begreppen gör att jag kommer ett steg närmare att förstå meningen med livet.

Detta är inte ett inlägg med syfte att uppmana till att utmana sig i livet, utan det handlar egentligen bara om att reda ut begreppen. Vilket i sin tur kanske kan bidra till att någon vågar anta utmaningar, som på sikt kan bära frukt inför ett stundande äventyr.

Jag började med att googla begreppen och fick fram följande:

Enligt Wikipedia så är ett äventyr "en aktivitet som innebär risker eller osäkert utfall, och som ofta ställer krav på deltagarna. Gemensamt för äventyr är att de ger starka upplevelser, antingen positiva (flow) eller negativa (skräck). Äventyr kan vara en planerad fritidsaktivitet, som typiskt är en resa i naturen, utanför anlagda vägar, eller ett besök i en främmande kultur."

Synonymer på äventyr är spännande händelse, upplevelse, strapats, eskapad; riskabel händelse, fara, risk, vågspel, vågstycke, risktagande, chansning.

Utmaning, eller engelska challenge: "the situation of being faced with something that needs great mental or physical effort in order to be done successfully and therefore tests a person's ability".

Synonym till utmaning kan vara prövning. Utmanande är synonymt med krävande.

Äventyr är alltså verksamheten som ger de starka upplevelserna, medan de prövningar, risker och krav som deltagarna utsätts för under ett äventyr är utmaningar. Beroende på deltagarnas förmåga, kunskaper, erfarenheter, personligheter och förberedelser så kommer de att utsättas för olika utmaningar. Är utmaningarna för överväldigande kommer äventyret att försvåras eller kanske utebli.

Äventyr på hemmaplan

Efter England har tiden gått åt till att bearbeta resan och loppet, och göra planer för resten av semestern. Just i det senare har jag kört fast lite grann.

Jag hade egentligen tänkt paddla för att återhämta benen efter loppet, men det behövdes ju inte. Och från förra sommaren så vet jag att det inte fungerar att paddla om jag har ont i baksidan. Jag kan helt enkelt inte sitta i kajaken i mer än 20 min innan det gör ont. Och eftersom jag dessutom är ganska mätt på paddling, efter att ha gjort det varje sommar i över 10 år, så tog jag bort det ur planeringen. Det kan kanske bli aktuellt senare i år istället när skärgården ligger tyst och stilla.

Det jag helst vill göra är att vandra. Förutom att det är ovanligt mycket snö i fjällen i år, så är jag lite osäker på hur baksida lår, höft och fot skulle klara vandring under längre tid. I England gick det bra, men där gick vi ju inte särskilt långt heller.

Därför har jag ägnat den senaste veckan åt att leta efter fjällområden med lite snö och trevliga stugor, samt att testa och förbereda kroppen. Mitt "velande" avseende en "riktig" semesterresa har resulterat i att jag fått tummen ur att göra den mindre äventyren på hemmaplan som jag har tänkt göra i det senaste åren. Inget ont som inte för något gott med sig.

Tisdag: Fagersanna - Hjo
Västra Vätterleden på 195 km löper mellan Stenkällegården i Tiveden och Mullsjö. Där finns även en avstickare, Rankåsleden, som förbinder Västra Vätterleden med Tibro.

För att vara en vandringsled som ligger så nära så har jag inte alls varken vandrat eller sprungit här, förutom att jag vandrat i Tiveden för närmare 20 år sedan... Skandal! Detta måste det bli ändring på. Delvis kan det bero på att det är lite svårt att ta sig dit med kollektivtrafik, förutom till tex Mullsjö och Hjo. Jaja, jag får väl fjäska lite för någon som bor i närheten och kan släppa av mig ute i skogen.

Hur ser ditt drömlopp ut? Eller varför är de flesta lopp så fantasilösa?

För ett tag sedan läste jag att Billingen skulle få sitt eget trailmaraton; Billingen Trail Marathon. Kul med ett lopp som går längs de vackraste stigarna på Billingen, men samtidigt blev jag lite besviken. Detta verkar bli ett lopp i mängden. Ett lopp likt de man kan springa varje helg under sommarhalvåret. Spring från A till B så fort du kan. Resten tar någon annan hand om. Ett klassiskt upplägg på ett lopp. Innan jag simmade Forsbackarännet trodde jag inte att det fanns så många andra alternativ på upplägg av ett lopp, men nu vet jag bättre.

Svårare behöver det inte vara

Jag vet att det är stor skillnad på varför en person anmäler sig till ett lopp,  och vad deltagare vill få ut av sin anmälningsavgift. Många behöver ett lopp för att motivera sig själva att träna. Andra ser dem som sociala tillställningar att träffa och tävla mot likasinnade.

Vissa lopp startar redan vid anmälan och erbjuder "jag tränar inför"-tröja och träningsgrupper, vilket ger deltagaren en identitet och tillhörighet. Vissa lopp kräver kvalificering och poäng, och lottning, vilket gör att det startar redan vid första kvalloppet. Vissa lopp genomförs i skymundan och erbjuder minimalt med support, medan andra satsar stort på support, medaljer och priser till segrarna.

Det ska inte vara helt lätt att hitta rätt

Trafikvett

För några veckor sedan var det en mardröm att cykla till och från jobbet. Snö och modd på cykelbanorna, men det var inte det som gjorde mig mest nervös. Nej, det var mina medtrafikanter.

• En cyklist som cyklade långsamt mitt i cykelbanan utan att ha någon uppfattning om att det fanns de bakom som skulle vilja cykla om. 
• Ett par som står och pratar mitt på gång- och cykelbanan. Kvinnan ser mig och gör mannen uppmärksammad, men istället för att ha flyttar sig till samma sida som kvinnan så kliver han plötsligt över till andra sidan av vägen. Fullständigt ologiskt.
• En gångare som kom från vänster över ett övergångsställe, som går och tittar rakt ner på sina egna fötter, och upptäcker mig först när jag bara är någon meter ifrån. Jag hade full koll, men hon blev rädd.
• En gående som när jag plingar med ringklockan inte lugnt flyttar sig åt sidan, utan vänder sig om och börjar närma sig mitten på gång- och cykelbanan istället. 
• Jag möter ett helt gäng studenter som korsar vägen i bredd vid ett övergångsställe med ljussignaler. Jag är tvungen att ropa Hallå!!! för att de ska lämna en lucka åt mig att passera igenom eftersom de uppenbarligen var så närsynta att de bara såg sina egna näsor...

I höstas när jag var på väg hem med cykel kom jag ikapp en tjej på cykel. Hon cyklade mitt i gång- och cykelbanan och hade stora hörlurar på sig. Jag plingade och plingade, cyklade upp bakom henne och ropade, men ingen reaktion. Till slut när hon vinglade lite åt vänster så kunde jag smita förbi henne på höger.

Ibland spelar det ingen roll hur mycket man blingar och låter...

När jag var ute och gick igår kom jag ikapp en pappa som gick med barnvagn och med två barn på varsin sida om den, och gick självklart mitt i gång- och cykelbanan. När jag lyckades passera såg jag att han gick och pillade på sin telefon. Jag undrar vad som hade hänt om han mött eller blivit omkörd av en cykel.

Tankar inför 2015

Nytt år, nya möjligheter. Detta året ska bli fantastiskt bra, hoppas jag.

Jag tänker inte avlägga några löften, utan jag har bara en målsättning; att komma tillbaka till smärtfri löpning. Det var över ett år sedan sist... Det kommande halvåret kommer att visa om det är möjligt överhuvudtaget.

Gå mot ljuset!

De kommande sex månaderna kommer jag att ha två fokus. Det första är jobbet. Jag vet att jag går in i en intensiv period nu. Mitt andra fokus är träningen för att komma tillbaka i god form igen. Allt och alla som inte omfattas av dessa två fokusområden, såsom sociala tillställningar, resor, icke-träningsvänner mm, kommer att få acceptera att komma i tredje hand.

Race report 2014

Min första reaktion är att detta varit ett riktigt skitår! Eller åtminstone en berg-o-dalbana där jag ständigt kastats mellan hopp och förtvivlan. Men det har samtidigt varit ett väldigt utvecklande år, och jag tror att jag går ur det starkare, mer mångsidig och mer motståndskraftig mot nederlag.

Det har handlat mycket om fötter i år...

Mina målsättningar
Jag avslutade min racereport för 2013 med följande "Nu ska jag ta alla mina tankar och lärdomar från 2013 och lägga upp en plan för nästa år. 2014 ska bli mitt bästa ultra-år hittills." Nja, så blev det ju definitivt inte...

Nederlaget var ett faktum under Tjejmaran...

Min målsättning för 2014 var att bli bekväm på ultradistanser upp till 100 km, både mentalt och fysiskt, både på träning och tävling. Jag ville få ihop 500 timmars träning, varav löpning skulle stå för 75%.

Ja, jag kan ju ärligt säga att jag inte nått upp till min målsättning. Inte ens om det hade gällt cykling... Några nya övergripande målsättningar för 2014 satte jag aldrig upp, mer än att bli frisk i foten. Totalt tror jag att jag tränat i knappt 350 timmar.

Dessa har vilat mer än de har sprungit...

En annan målsättning jag hade var att försöka se det positiva i allt som sker. Att snarare se möjligheterna i det oönskade, än att se till de negativa effekterna. Att vända motgångar till framgångar. Att lära mig av misstag, och låta dem göra mig bättre och klokare. Att vara öppen för att tänka nytt.

Denna målsättning tror jag att jag har uppfyllt iallafall. 

Är jag en cyklist nu?

Jag har aldrig ansett mig vara en cyklist. Jag har inte cyklat för att bli bättre på det. Cykling har varit alternativträning till löpningen och nyttjats för återhämtning. Cykling har givit en frihetskänsla, men varit ganska jobbigt för ben, armar och rumpa. Cykling har skett då det varit fint väder och varmt.

Men den senaste tiden så har cyklingen fått utgöra den största delen av min träning, och jag börjar inse att jag gillar det. Jag känner att jag blir starkare och att cyklingen kan göra mig till en bättre löpare på sikt. Jag har förändrat min inställning och ser cyklingen som något jag kommer att hålla på med så länge det är barmark.

Därför har jag beställt kläder och utrustning för att klara mörker, kyla och regn. Fredagsmyset bestod i att montera på nya däck på min cyklocross; landsvägsdäck med reflexrand, prova cykelkläder och testa nya belysningen.