Race report Tjejmarathon 2013

Medaljens framsida

Så var det dags för min första ultratävling. Min första tävling överhuvudtaget detta milleniumet. Kan inte påstå att jag var så överdrivet sugen på att springa. De två senaste veckorna har knän och fötter strulat, jag har varit otroligt trött, och dagen till ära kände jag mig uppsvullen och tung i kroppen.



Hade spenderat natten på hotell i Stockholm, där jag även mötte Alice för första gången "in real life".Kvällen ägnade jag åt att fixa min utrustning. Jag packade för att vara självförsörjande på allt utom vatten och sjukvård.

Detta hade jag med mig (förutom det lila midjebältet som jag lämnade kvar. Stoppade kameran i bh:n istället)

Vi tog tunnelbana till Tekniska Högskolan och sedan bussen till Norrtälje. Här och var såg man tjejer i löparkläder. Jodå, de skulle också på Tjejmaran. I Norrtälje samlades ännu fler tjejer medan vi väntade på bussen till Roslagsbro. Där träffade jag också bästa Maria.

Otåliga tjejer väntar på bussen i Norrtälje. Maria visar upp sin bästa sida.

Starten var i Drottningdal. Här blev det knappt en timme till att fixa det sista som att få nummerlapp, fylla vatten, klä på sig sin ultra-uniform, lämna in sin väska för transport till Grisslehamn och lyssna på lite instruktioner och pepp innan starten gick.

Förberedelser inför start.

Tjejmarathon

Tjejmarathon är ett välgörenhetslopp över ca 53km (om man inte väljer att springa fel för då blir det längre). Man springer norrut längs de sista tre etapperna av Roslagsleden. Det sker en insamling, och i år går pengarna till Hungerhjälpen i Bangladesh.

Från Roslagsbro till Grisslehamn

Jämfört med min kära Billingeleden måste jag nog säga att Roslagsleden inte var särdeles spännande. Den går mest på grusvägar, där det inte finns mycket annat att titta på än skog, och en hel del på asfalt. Dock fanns det vissa partier som gick på småstigar, framförallt under den sista etappen. Här var det några längre passager genom riktigt snårig terräng längs knöliga stigar. Jag är glad att jag sprungit så mycket längs stigarna hemma på Billingen, så dessa stigarna orsakade inga större problem.

Små knöliga stigar. Ursäkta skärpan; det blir lite suddigt när man fotograferar under språng...

Leden gick också över klapperstensfält och klippor. Här var jag glad över att jag paddlat på Västkusten i många år och klättrat runt på öarna där. Det kändes som att jag flöt fram lätt över sten och klippor.

Roslagsleden med orange markering

Många var oroliga för att springa vilse. Ledmarkeringarna var stundtals ganska eftersatta, men Madde och Annie hade gjort ett bra jobb med att förstärka markeringarna. Själv missade jag i en korsning och springa ca 50m för långt, naturligtvis uppför en backe... Annars hittade jag spot on. Det har sina fördelar att springa långsamt!

Dessa snitslarna letade vi också efter.

Målsättning

Jag hade som målsättning att springa i en jämn fart, dvs att inte tappa i slutet. Att få en negativ split hade väl varit kul, men inte praktiskt möjligt eftersom den sista delen gick igenom mycket besvärligare terräng än den första delen. Jag ville också känna mig såpass fräsch och pigg när jag kom i mål så att jag skulle kunna springa ytterligare 25km. Jag tycker nog att jag
lyckades med min målsättning. Det största smolket i bägaren var att jag hade ont i höger lårmuskel vilken nog hade begränsat mig om jag tvingats springa längre.

Så här såg jag ut före start

Upplägg och hur det gick

Vädret var fantastiskt. Soligt och åtminstone 20 grader varmt. Många fasade för värmen, och fick också problem under loppet, men jag njöt. Tyckte nästan att det var lite kyligt emellanåt. Tur att man har värmehärdats under två somrar i Långtbortistan...

Jag hade ambitionen att gå ut lugnt och att hålla ett tempo runt 7.00-7.30min/km, förutom i de svårsprungna partierna. Att försöka hänga på andra skulle jag strunta i. Jag planerade också att göra så korta stopp som möjligt vid mat/vätskekontrollerna. I övrigt skulle jag ta det som ett bra långpass inför Swiss.

Minuter före start

Mannen i rött var kökarl. Honom skulle man hålla sig före.

Sista instruktionerna från Madde och Annie

Och där gick starten!

Jag valde att ställa mig ganska långt bak i starten. Jag hade inget intresse av att dras med i något hetstempo. Det var dock ingen större risk eftersom terrängen i början var starkt kanaliserande och man blev nästan stillastående ibland.

Det var ingen risk att gå ut i för högt tempo...

Stigen gick igenom högt gräs och brännässlor. Utrop som "aj" och "shit" hördes över nejden. Man kunde nu se alla 56 löparna som på ett pärlband. Men efter ett tag kom vi ut på en större väg och kunde börja springa.

Pärlband av löpare

Jag försökte hitta mitt tempo. Hamnade bland några andra tjejer som sprang ganska jämnt med mig. Det är ovant för mig att springa med andra. Jag fick lägga mig i lite högra tempo än vad jag nog hade valt om jag sprungit ensam, men det var fortfarande inom marginalerna för att det skulle fungera i långa loppet. Under resans gång valde jag ibland att släppa, men ofta kom jag i kapp igen, särskilt efter partier i terräng.

Vad gör vi i den här djungeln???

Blandat underlag. Ibland var det skönt att komma ut på en slingrande asfaltsväg.

Första kontrollen lång efter 15km. Här fyllde jag bara vatten och sedan fortsatte jag direkt. Kände inget behov av att stå där och hänga. Smet in i skogen lite snabbt, och sedan kom några tjejer i fatt mig som jag jag kunde springa med en bit.

Det är lätt att fotografera när det inte går så snabbt.

Efter ca 25km kom vi fram till Väddö kanal. Vi följde kanalen norrut längs en fin stig. Jag tänkte att vid 25-30km kommer agnarna börja sållas från vetet. Det är här som det kommer att märkas vilka som är mängdtränade och vilka som inte är det. Och mycket riktigt sprang jag om några som började få problem.

Löpning längs Väddö kanal

Efter att vi sprungit över kanalen (vilken tur att det inte var broöppning) kom vi till andra kontrollen vid ca 29km. Här körde Friskis och Svettis ett spinningpass ute i solen. Även här fyllde jag bara på med vatten, tillsatte egen resorb och tryckte i mig en energikaka.

Spinning dagen till ära.

Mitt nästa mål var att komma fram till Sandviken. Där skulle jag kunna se havet och det är då 20km kvar till målet i Grisslehamn. Från Sandviken blev det mycket grusväg, och utan någon egentlig utsikt annat än några enstaka sommarstugor. En riktigt tråkig sträcka. Tills man kom fram till det beryktade klapperstensfältet och klipporna. Skönt att få balansera och klättra en stund. Här "skakade" jag av mig några tjejer som hade det mer besvärligt.

På ett ställe sprang vi längs en sandväg. Man kunde ju låtsas att det var en sandstrand.

Sedan var det några knöliga partier genom skogen, varav en bit verkligen verkade bortglömd; snårigt och blött. Sprang och väntade på att den sista kontrollen skulle dyka upp. Den skulle finnas någonstans runt 40km. Trodde ett tag att jag hade varit så fokuserad på terrängen så att jag missat den, men efter en nedförsbacke såg jag dem. Fylla på vatten och äta en powerbar även här. Tog fram och öppnade två paket med energy-cubes och stoppade ner brevid vattenflaskorna för att ha lätt tillgänglig energi.

Längs en åker. Detta var ganska tidigt i loppet när alla var fräscha och inte lockades till att gena över åkern.

Nu började loppet på riktigt. Fram till 40km är det bara uppvärmning. Nu var det dags att möta sig själv. Färden fortsatten på växlande underlag. Märkte att jag hade Anna en bit bakom mig. Vi hade haft sällskap från starten och aldrig sprungit särskilt långt ifrån varandra. När jag sprang lite fel sprang hon om mig, men jag kom i kapp när hon missade märkningen. Vi gjorde en överenskommelse på att göra sällskap in i mål och att inte springa ifrån den andra. "Leave no women behind".

Hmmm, inte min bästa bild. Men Anna ser glad ut.

Nu började nedräkningen. 8km kvar. 5km. 3km. Ganska mycket stig mot slutet. Jag kände att jag inte fullt vågade lite på mina fötter. Jag var osäker på om hjärnans signaler nådde hela vägen fram till fötterna. Min höger lårmuskel oroade mig också. Det kändes som om den skulle brista när som helst. Inte vika ner sig nu. Det ska gå. Det kommer att gå.

Många vackra vyer som man inte han reflektera över. Här tog jag mig dock tid att stanna till.

Jag och Anna peppade varandra och vi kunde springa in i Grisslehamn. Men var fanns målet. Där är en snitsel. Fiskaffär... Vart ska vi nu??? Där är en snitsel till. Och en gubbe som är i vägen för oss. Undra hur långt det är kvar? Vi frågade en man som upplyste om att det bara var 150m kvar. Över vägen och nu kunde vi höra applåderna och skrålet från det annars mycket spratanska målet. Hand i hand, med händerna i skyn, passerade vi, det som vi antog var, mållinjen på tiden 7 timmar 11 min och 21 sekunder. Det gav oss en delad 29:e plats. Min egen klocka visade på ca 6h 40min effektiv löptid.

Det anspråkslösa, men eftertraktade, målet.

Post-race

Maria mötte mig i målet, ombytt och klar så klart. Maria är för härlig! 53km är egentligen lite för kort för henne så hon valde att springa drygt 56km istället :o) Men synd att hon inte kunde försvara sin titel.

Jag hittade min väska. Drack lite, åt lite, funderade på vart Alice hade tagit vägen. Hon var före mig i starten, och eftersom jag inte sett henne längs banan trodde jag att hon hade ätit raktetbränsle och redan kommit i mål. Blev nästan lite sur över att hon inte kom och mötte mig. Men när jag kollade listan visade det sig att hon inte hade kommit i mål ännu.

Albert Engströms stuga sprang man förbi.

Efter lite stretch tog jag en nedjogg längs banan för att se om jag kunde hitta några eftersläntrare. Sprang bort och förbi Albert Engströms stuga. Inga löpare syntes till. Och ingen Alice. Joggade tillbaka. Nej, ingen Alice hade gått i mål. Bytte om till komressionstights och åt lite till. Snart skulle bussen till Norrtälje gå. Var är Alice??? Jag vill ju inte bara lämna henne här. Men därborta kommer några tjejer, och där kommer även en röd keps. En trött, men stolt, Alice spurtar i mål!

Jag undrar hur många som såg den här mannen ca 1km från mål. Jag gjorde det inte. Men han har tydligen sett tillräckligt med svettiga tjejer för att vara nöjd ;-)

Erfarenheter

Att jag sprungit 50km på träning för några veckor sedan, samt flera långpass på 30-40km, gav mig en mental fördel. Jag visste att jag skulle klara 53km utan några större problem, och jag visste hur min kropp skulle reagera. All min löpning i lågt tempo har givit resultat; kroppen håller och jag kan behålla löpsteget även i lågt tempo.

Tack vare att jag sprungit så mycket i terräng så blev de knöliga stigarna inte något hinder, utan snarare lite efterlängtad omväxling till grusvägarna.

Benen kändes sömniga under större delen av loppet. Inget klipp alls i steget, de bara malde på. Det blev lite bättre efter ca 40km då de fick springa mycket i terräng som de är vana vid. Tror dock att jag behöver lägga in lite mer tempopass och backträning utöver mina långpass till nästa gång.

Jag är tacksam över att min mage verkar tåla det mesta utan att protestera. Jag åt bara mina egna powerbars och gel, och inget från matkontrollerna. Totalt åt jag 3x Powerbars och 3 st gel samt några energy-cubes. Dock är det svårt att tugga energikaka när man springer...

Jag gjorde det. Och jag står upp fortfarande (för om jag sätter mig ner kan jag nog inte resa mig igen...)

Tjejmarathon 2014?

Vill jag springa detta loppet igen? Nja...

Hela upplägget passar mig bra. Opretentiöst och enkelt. Lagom många deltagare. Bra organisation. Alla känner en delaktighet i loppet och vad det står för. Dock vet jag inte om jag skulle vilja springa det igen för att terrängen var så fin. Jag tycker ju som sagt att den var ganska tråkig. Nåja, den var iallafall bättre än vilken asfaltsmara som helst.

Så vem vet? Kanske springer jag även nästa år. Då ska jag under 7 timmar!

Under loppet funderade jag på om jag verkligen skulle springa långa sträckan på Swiss, samt om 24h på Skövde Ultrafestival verkligen var en särskilt klok idé. När vi åkte hem fick Maria reda på hur jag resonerade och hon underkände mig genast; allt under K78 är inte Swiss, och det är klart jag ska springa 24h! Det är väl bara att lyda...

Jag är ultra!