Nationaldagsvandring

De senaste veckorna har det varit dåligt med träningen. Jag kan skylla på jobbet och att jag varit i fält, men det beror också på att jag omedvetet drar mig för att träna därför att inte vill att det ska göra ont, och jag vill inte känna misslyckandet gång på gång...

Vandrare

Ramslöken blommar

I över ett år har jag kastats mellan hopp och förtvivlan, och varje dag har jag haft ont. Först i foten, och nu i baksida lår. Jag är livrädd för att ytterligare en sommar ska gå för att jag inte kan springa, vandra, paddla, cykla, simma på grund av en skada.

Bara 5 km, men ändå 5 km

I helgen har det varit VM i 24-timmars. Mina goda vänner Maria Jansson och Torill Fonn representerade båda landslaget, och de gjorde det med besked. Maria sprang nästa 240 km! Det är svenskt rekord. Helt galet! Det gav henne en tredjeplats på VM och ett EM-guld! Och tillsammans med prestationerna från Torill och Annika Nilrud så kammade de svenska damerna hem ett VM-lagsilver!

Min söndag har varit så långt i från medalj det bara går, såvida inte soffligg är en VM-gren... Jag sov dåligt i natt på grund av blåsten, och den gjorde att jag inte blev särskilt sugen på att bege mig ut och varken cykla eller springa. Just vad gäller löpningen så har jag inte sprungit alls sedan i påskas. Jag testade i tisdags, men direkt så kände jag att det gjorde ont i baksida lår, ovanför höger knä, trötta och stumma vader, ont i höfterna osv. Redan i den första lilla backen surnade benen till. Det var bara att avbryta och gå istället, och även det gjorde ont. Kroppen var inte alls återhämtad, och något hade säkert hoppat snett eller stelnat till. Jag bokade snabbt en tid hos kiropraktorn och blev justerad från några låsningar i ryggen.

Så, inspirerad av Maria och Torill, kände jag att jag åtminstone behövde känna på kroppen lite grann. Klockan gick och gick utan att jag gjorde något annat än att ligga i soffan och titta på TV, äta knäckebrödsmackor och småslumra. Till slut sparkade jag ut mig själv.

De första stegen kändes kantiga och stolpiga. Ja, de andra och tredje också för den delen. Ont i hamstring och ovanför höger knä. Magen kändes som en stor ballong av alla mackor och dessa åkte berg-o-dalbana i matstrupen. Och till på köpet kände jag mig snart nödig. Verkligen optimala förhållanden för att få tillbaka lite känsla och självförtroende i löpningen.

Jag sprang bort och rundade Linoljedammen. Stannade till och stretchade innan jag sprang tillbaka igen. Jag sprang, det gjorde jag, men det var nog inte vackert. Men trots allt, om jag tänkte bort alla ovanstående obehagen, så kändes det hyfsat. Visst flåsade jag som en blåsbälg, men benen rörde sig framåt utan problem. Hur ska jag fira det här? Anmäla mig till ett lopp och köpa ett par nya skor kanske?

Våga vägga på Billingen

Jag har inte sprungit på över tre veckor pga jobbet och en ilsken förkylning. Och jag hade ju bara så smått kommit igång med löpningen överhuvudtaget innan dess. Så idag tänkte jag helt enkelt testa hur dålig formen var...

Sist jag sprang här var det snö.

Jag ville se hur länge orken och energin skulle räcka, och hur jag skulle må efter ett pass. Skulle foten hålla? Skulle musklerna protestera? Eller skulle jag må allmänt dåligt pga att jag helt enkelt ansträngt mig över min nuvarande förmåga? Hur var min form egentligen? Hur skulle jag träna framöver? Fungerar cykling som kompletterande träning?

Hallabroravinen

Jag tog bussen till Skultorp och sprang upp till Nabben via Hallabroravinen. Nåja, sprang och sprang... Det var bara uppför de första kilometerna så det räckte med att gå för att pulsen skulle slå så det räckte.

Premiär på Bergatrollet

De senaste månaderna har det varit tungt. Då menar jag inte i första hand träningsmässigt, utan det har med jobbet att göra, och det har påverkat hela livet. Jag har känt av symtom på utmattingssyndrom och det har känts som om jag stått på kanten av ett djupt mörkt hål. Dementorer har sugit all glädje och energi ut ur kroppen. På jobbet har den minsta uppgift känts utmattande, och jag har inte orkat umgås med någon på fritiden.

Ett skogsbad bland ljung och blåbärsris. Balsam för själen.

Att åka ut på stabsövning kändes allt annat än lockande. De första dagarna var jag nära att åka hem, vilket är frustrerande eftersom jag älskar att vara ute på övning. Mina medarbetare visade förståelse och avlastade mig så att jag egentligen inte behövde göra så mycket mer än att bara vara. Tack!

Nästa gång ska jag inte glömma stänkskyddet...

När lycka är...

När lycka är att solen skiner. Att dra på sig de löparkläder som jag brukade ha för nästan två år sedan. Min tröja och väst som fungerade perfekt genom hela vintern 2013. Benvärmarna som värmde mina vader och fotleder. Snöra på sig ett par vanliga asfaltsskor med skön passform och dämpning. Pannband och buff.

Kliva ut genom dörren och känna solen i ansiktet. Att gå en liten bit för att känna på benen, och sedan börja SPRINGA! Trampa i makligt tempo. Känna hur pulsen ökar. Oj, 160 slag/min... Vem bryr sig? Känna att benen känns bra redan från första stegen. Inte någon smärta runt knän och lår på grund av brist på belastande träning. Lite känning i höftböjaren, men det går strax över.

Springer min bana på knappt 1,5 km runt i kvarteren. Lite isigt på marken där solen inte hunnit värma. Varmt blir däremot mitt ansikte. Tar av mig buffen. Benen trummar på. Pulsen ökar ytterligare. Inte något snack-tempo här inte. Konstigt nog ökar inte farten... Men jag SPRINGER!

Foten mår så bra så. Ingen smärta någonstans. Skorna känns bra. Trampa, trampa. Upp och fram med höften. Stolt hållning och titta högt. Solen värmer. Går ut på tredje varvet. Bestämmer mig för att springa 5 km, och sedan gå sista biten.

Pulsen stiger ytterligare. Lite motvind, men solen värmde mer. Klockan piper för 5 km. Fortsätter en liten bit till bara för att det var så skönt. Övergår sedan till att gå. Skönt att sträcka ut ben och höftböjare. Ingen smärta under hälen. Vaderna känns mjuka. Kinderna blossar. Energin bubblar inombords.

DETTA ÄR LYCKA!

Rehabben fortsätter: Jakten på orsaken

Nu är det ett halvår sedan jag sprang Tjejmaran, och det var då min plantar fasciit blommade ut på riktigt. Sedan dess har smärtan i foten gjort sig påmind varje dag och ovissheten om hur länge jag ska ha ont har varit mentalt jobbig, precis som sorgen över att inte kunna springa, eller ens gå för den delen.

Jag "firade" dagen med att gå en mil på Billingen tillsammans med Jeanette, så det är de bilderna som jag visar här, men jag tänker inte berätta om den turen utan om hur det gått på rehab-fronten de senaste två månaderna.

För två månader sedan fick jag min första stötvågsbehandling. Eftersom jag testat allt annat så var detta ett av mina sista halmstrån. Foten gjorde för ont för att jag skulle kunna rehabträna ordentligt.

Efter första behandlingen kände jag en förbättring, och det var tillräckligt för att kunna börja göra excentriska tåhävningar. Jag fick en behandling i veckan den kommande månaden och det gav en viss smärtlindring, men helt bra blev jag inte.

Potatismos-pass

Min hjärna är absolut inte inställd på att springa korta asfaltspass. Den tror att jag är en ultralöpare, och tänker bara ut rundor på flera mil i terräng. Att trail-långpasset är grädden på moset har den nog inte förstått. Nu när jag så smått ska börja lära mig att springa igen så behöver jag nog främst fokusera på de korta uppbyggande "potatismos-passen"; några kilometer i lagom tempo med god löpteknik.

Så idag stack jag ut med intentionen att springa ca 5 km asfalt. Oj, aj, vad ont det gjorde. Inte i foten, utan i knän och lårmuskler. Rostig och gnisslande stapplade jag fram de första två kilometerna. Sedan släppte det och jag började röra mig någorlunda naturligt.

Bilderna är från gårdagens promenad i Rydsskogen

Jag kom fram till punkten där jag tänkt svänga vänster och tillbaka hemåt. Men jag fortsatte framåt! Och i och med det beslutet så skulle rundan bli minst 10 km.

Rehabben fortsätter: Stötvågsbehandling och gurkmeja

Idag gjorde jag min tredje stötvågsbehandling. För er som inte testat detta kan jag meddela att det gör ONT. Jag ligger på britsen och försöker tvinga benet att slappna av så att foten inte börjar sparka bakut. Under några minuter är jag helt utelämnad åt någon annan, och det enda jag kan göra är att bita ihop och uthärda. Efter behandlingarna har jag känt mig alldeles matt och nästan kallsvettig.

http://ahfysiopraktik.se/

Jag får min behandling av Lena på Massage och Muskelbehandling. På hemsidan beskrivs stötvågsbehandling på följande sätt:

Terapiformen utvecklades först för behandling av njursten, men har nu bevisats effektiv även mot smärttillstånd i kroppens leder.  Via en lättanvänd applikator som via tryckluft genererar stötvågor in mot centrum av smärtan. Kroppen reagerar med att öka den djupa cirkulationen i smärtområdet. Kroppens läkningssystem sätts igång på nytt med nyorganisering av nervändar, frisättning av kroppseget morfin m.m. Det finns flera teorier bakom detta. En teori är att behandlingen ger en inflammatorisk process, vilket gör att kroppen svarar med att öka den metaboliska aktiviteten i smärtområdet. Detta stimulerar den läkande processen. En annan teori är att stötvågorna bryter ner ärrvävnad och möjlig kalk i muskelfästen.

Det är inte någon mirakelkur, men jag har märkt en viss förbättring och ska ta 1-2 behandlingar till innan vi tar ett lite uppehåll och låter kroppen ta hand om problemet.

Rehaben fortsätter: Vad har jag gjort hittills, och vad fungerar?

I följande inlägg ska jag redogöra för var jag har testat för att lindra smärtan som min plantar fasciit ger mig, och vilka åtgärder som jag upplever har fungerat för mig. Att smärtlindra har blivit det första steget på vägen att bli hel igen, men smärtlindring är inte en lösning på det egentliga problemet. För att åtgärda orsaken bakom min plantar fasciit så kommer jag att gå hos min sjukgymnast och få övningar som förhoppningsvis gör att skadan kan bli permanent åtgärdad. Men mer om det i ett senare blogginlägg.

Nu fokuserar vi på smärtlindring, men först lite bakgrund.

Hur började det?
Om jag tittar tillbaka kan jag konstatera att jag drabbades av plantar fasciit första gången redan sommaren 2012. Då fick jag ont i hålfoten vi längre pass. Under hösten spred detta sig till hälen. Med piggbolls- och golfbollsmasage samt genom att dra ner på löpningen lyckades jag bli av med det värsta och bli "springbar" igen ganska snabbt. Men utifrån vad jag kan läsa i min träningsdagbok så fortsatte foten att strula under längre löppass resten av året. Dock inga problem mellan träningspassen.

I slutet av 2012 hade jag börjat med lågpulsträning och trivdes väldigt bra med det. Sprang mest i skor med 0-4 mm drop.

Efter nyår sprang jag varje dag och jag hittar få noteringar om problem med fötterna. De som finns är vid långpassen och då att jag kände mig trött i fotvalven samt ont i vänster fotled och hälsena, tillsammans med att jag även kände mig trött/ont i höfterna. Höger vad hade börjat strula. I februari fick jag även problem med höger knä.

Under hela våren sprang jag på i mitt lågpulstempo. Ingen direkt intervall- eller backträning. Ingen styrketräning. Sprang en hel del terräng och några riktiga långpass. Fötterna begränsade mig inte, men jag noterar att jag har trötta fotvalv. Om jag ändå hade stannat upp och gjort någonting åt saken där och då... Då hade jag sluppit det senaste årets alla problem där foten verkligen begränsat mig vid löpning, och nu även i vardagslivet.

Ultrafasan

Idag klockan 0500 skulle jag börjat springa från Sälen till Mora, men det gjorde jag inte och ni vet väl varför. Nej då, jag är inte alls bitter...

Istället för Ultravasan så håller jag istället på med mitt längsta ultralopp någonsin; Ultrafasan. Nu har besvären varit påtagligt besvärande och begränsande i över tre månader. Jag testar "allt" för att hitta en behandling som passar mig. Ska till sjukgymnasten på jobbet i nästa vecka så vi får se vad hon säger.

Jag vill springa!

Denna veckan har foten varit upp och ner. De dagar då jag stått mycket i kängor har foten gjort ordentligt ont framåt eftermiddagen, och kvällen har ägnats åt att försöka lindra denna smärta. men de dagar då jag varit inomhus och kunnat går omkring i strumplästen så har foten mått prima på kvällen. Jag har inte tränat mer än cykelturerna till och från jobbet, så foten har inte behövt ta så väldigt många steg.

Det har inte blivit många löpsteg den senaste tiden. Inte många steg överhuvudtaget... Det är frustrerande och jag känner mig trött och hängig. Jag vill inte kalla mig deprimerad, men åtminstone nedstämd, och det påverkar mig hela dygnet. Även om jag kan utöva andra idrotter så har jag svårt att finna lusten.

Rehaben fortsätter: Längtar...

De två senaste veckorna har det börjat gå åt rätt håll med foten. Jag har kunnat gå utan att ha ont. Det var när jag började gå i min Altra Olympus som jag märkte förbättringen. Dessa skorna är väldigt tjocka och med en mjuk dämpning. Som att gå på moln. Så nu har jag gjort flera promenader uppe i skogarna. Det är helt ljuvligt för benen, men framförallt för själen.

Alla bilderna kommer från dagens tur i Rydsskogen.

Men mycket vill ha mer. Längtan efter att förflytta mig längs sommar-stigarna är stark. Mina ben vill gå långt och länge. De vill springa. Men foten accepterar bara några kilometer i taget, sedan börjar det göra ont igen. Och det gör ont resten av dagen... Det verkar som om jag får en daglig ranson på 10 000 steg/dag, och övertrasserar jag så får jag betala följande dagar, med ränta.

Rehaben fortsätter; simmar lugnt

Nu hoppas jag att slutet är nära, för enligt dessa orden så ska allt bli bra till slut.

Det är lite som att dansa jenka; två steg framåt och ett steg tillbaka... Men det verkar gå åt rätt håll i alla fall, om än sakta. Fick frågan hur länge jag hade löpvila, och svaret är att jag inte har någon aning. Det är inte så att någon behöver beordra mig löpvila, för det gör alltför ont att ens springa några meter. Dock har jag bestämt att jag ska vara smärtfri i september och att jag då ska börja löpträna igen, men då blir det att börja om från början...

Rehaben fortsätter; vind i seglen

Börjar så sakta bli smärtfri, men att börja springa är det inte tal om. Testade, men fick bara smärtan tillbaka. Nej, det är bara att inse faktum; Ultravasan ryker. Det finns inte en chans att jag kommer att kunna bli hel i foten OCH tillräckligt tränad för att kunna genomföra och göra mig själv rättvisa. Skit också!

Så en startplats till Ultravasan 90 säljes för 1350 kr. Jag har också boende i Sälen på Sälsäterns fjällgård i två nätter, som säljes för 500 kr. Hör av dig om du är intresserad. Först till kvarn...

Eller så fortsätter du läsa om icke-löprelaterade äventyr.

Rehaben fortsätter; vänder bladet

Beslutet är fattat så nu kan jag fritt vända blad. Ingen idé att gråta över spilld mjölk. Nu finns bara möjligheter. Och en nyfunnen vän som också vill hitta på tokigheter.

2014-06-30 Måndag
Igår var jag på ytterligare en akupunkturbehandling. Fler nålar och mer ström. Vi diskuterade vad som kunde vara orsaken till besvären. Om det var plantarfascian, hälsenan eller andra senor och muskelfästen. Om litet drop skapade större påfrestningar på senorna. Visserligen brukar VFF vara det som mina skor tycker bäst om när de har ont, men jag ska testa att hålla mig till skor med större drop under rehabiliteringen. Någon som har ett bra tips på ett par sköna högdrop-skor?

Ska också bli bättre på att ha inomhusskor. Usch, jag som älskar att gå barfota. Men jag får väl erkänna att mjuka tofflor mildrar smärtan.

Det var faktiskt på väg hem efter jag köpt ett par foppa-tofflor som jag kom till insikt och fattade beslutet att inte åka upp till Abisko och därmed inte starta i det loppet som jag mest sett fram emot i år. Jag gick och funderade på om jag kunde göra min packning lättare och om jag helt enkelt skulle strunta i att ta med mig utrusningen för loppet, och bara ha vandringskläder med. Men så kände jag hur ont hälen gjorde och insåg att det kanske inte skulle kunna bli så mycket vandring heller. Så vad skulle jag då ha i packningen? Utrustning för att kunna sova och äta, eftersom det hade jag ju redan betalt för och det var för sent att avboka? Så tofflorna kanske lindrar smärtan på flera sätt...

Nu när beslutet är fattat vänder jag bladet; ingen idé att gråta över spilld mjölk. Jag kommer att kunna springa igen, och då vill jag inte känna det som om jag konditionsmässigt måste börja om från början. Därför är mitt närmaste mål att vara i riktigt bra form när jag väl kan börja springa igen, och för att nå dit måste jag fortsätta att träna. Jag cyklar för att träna benen och jag simmar för att träna kondition.

Swedish Alpine Ultra - DNS

Resan var bokad och betald. Några dagar i Abisko för att ladda innan loppet. Kolla in Kungsleden, fotografera, äta, sova, ha det bra.

Cyklade en kort morgonrunda. Väskorna var packade. Tåget skulle avgå om några timmar, men en gasläcka i Hallsberg orsakade lite förseningar. Gick/haltade en snabb tur till affären. Plötsligt slog "blixten" ner i mig. Vad höll jag på med. Var det verkligen det bästa att åka upp till Abisko? Ville jag verkligen detta, eller gjorde jag det bara för att det var "bokat och betalt"?

Ja, det blev ett magplask

Rehaben fortsätter; ser (ing)en ljusning

När natten är som mörkast är gryningen nära... Men denna natten känns väldigt lång just nu... Det är inte bara det att jag inte kan springa långt. Det är jobbigt för att jag inte kan göra någonting där fötterna är inblandade utan att det gör ont. Kul semester...

2014-06-25 Onsdag
Jag vill alltid veta orsaken bakom symtom. Om jag googlar hittar jag att "hälsporre uppstår då senstråket (plantarfascian) och dess fäste överbelastats". Frågan är varför min sena har överbelastats, och vad ska jag göra för att det inte ska hända igen?

Loppet närmar sig med stormsteg, och jag får allt mer dåligt samvete och betänkligheter på grund av mina dåliga förberedelser. Har ju knappt sprungit sedan början av maj, och inte tränat så mycket annat heller. Men jag intalar mig att den viktiga uthålligheten finns kvar, och att pannbenet inte har mjuknat alltför mycket.

Och så finns det andra sätt att ladda på, som inte omfattar träning.

Rehaben fortsätter; sitter som på nålar...

Livet fortsätter, och så gör det onda i foten. Det verkar som om det är plantar fasciit ändå, men orsaken bakom är ännu höljd i dunkel. Dock har jag nu skaffat mig fler verktyg för att försöka åtgärda problemet. Skam den som ger sig. Önskar bara att jag tränar lite mer alternativt, men att ha ont suger energin ur mig...


2014-06-20 Midsommarafton
Jag har inte några midsommartraditioner direkt. Det var längesedan det var dans kring stången. Dagen var väldigt blåsig, så jag hoppade över cykelrundan av ren lathet och gick en tur till affären istället och köpte jordgubbar, som sedan avnjöts i solen.

Hade tänkt dra iväg och simma lite senare, men ett stopp i golvbrunnen i badrummet, med påföljande översvämning satte stopp även för de planerna. Efter mycket arbete med rensband mm (det är en riktigt gammal golvbrunn) var tillslut stoppet avhjälpt och vattnet rann åt rätt håll. Att ha långt hår är inte alltid praktiskt...

Hade inga vidare förhoppningar på kvällen så jag gick och la mig tidigt. Hoppades få drömma om hur jag med lätta och glada fötter skuttade över ängarna och hoppar över gärdesgårdar.

Sju sorter...

Rehaben har startat

Följetongen fortsätter. Ingen större förbättring, snarare en berg-o-dal-bana. Men hoppet lever, om än med konstgjord andning ibland...

2014-06-14 Lördag
Började dagen med att städa och röja i mitt vardags/rehab-rum, så att jag utan problem kan göra alla möjliga och omöjliga övningar där. Nu ligger alla prylar från hemflytten i sovrummet istället. Ett senare problem...

Testade de flesta av rehabövningarna. Oj, vad rumpan darrade efteråt. Det där var muskler som inte jobbat ordentligt tidigare... Ska nog ta det lite försiktigt för att slippa grymmeträningsvärken!

Efter lite slöande och intagande av lunch kom jag tillslut iväg för att ta mig ett dopp i sjön. Solen sken, men det var blåsigt och ingen direkt värme. Nya våtdräkten "gled" på utan större problem eller pinsamheter. Väl i sjön kändes den riktigt bra. Simmade mellan bryggan och badplatsen; ca 250m enkel väg. Det var mycket lättare att simma idag jämfört med förra gången. Beror det på träning eller ny utrustning? Det blev tre rundor till badplatsen, samt en runda tvärs över sjön och tillbaka. Totalt ca 2000m. Var ganska kall om händerna efteråt. Vinden kyler. Ska kanske skaffa ett par tunna neoprenhandskar att simma med... Tror förresten att foten gillade att vara länge i det kalla vattnet. Kändes bra efteråt.

Jag måste orka

Hej, jag heter Annelie och jag är skadad...

Det bär emot att säga att jag är skadad. Jag har nog inte accepterat det. Jag är ju inte så skadad så att jag inte kan träna annat. Men när det gäller löpning så måste jag inse att jag har begränsningar. Frågan är bara hur länge jag kommer att ha det...

För min egen skulle kommer jag därför att föra lite rehab-dagbok om hur kroppen känns och vilka tankar som far genom mitt huvud.

Jag SKA springa i fjällen i sommar