"Och låt min sommar vara ännu en liten tid"

Höst (C. D. af Wirsen) 

 

Nu komma kalla dagar,

Nu komma dagar grå,

Och hur ditt hjerta klagar

Så komma de ändå.

 

 

För vindens fläkt i natten

Den sista rosen dog,

Det mörknar öfver vatten,

Det glesnar öfver skog.

 

 

Det hviskar öfver fjärden

En sorgsen anderöst:

»Nu sommarn gick ur verlden,

Farväl! Nu är det höst!»

 

Du lind, som börjat gulna,

Du snart skall öde stå;

Nu komma dagar kulna,

Nu komma dagar grå.

 

 

Vildblomma, som fördröjt dig

I dunkla snåren än,

Och tyst i hopp förnöjt dig:

Du har ej långt igen!

 

 

Och neckros, du, som domnar

Så blek invid din ö,

Ack, det är bäst du somnar,

Ty snart du måste dö.

 

 

Och hjerta, du, som skådar

Hur allt förvandlar sig,

Finns ingenting, som bådar

Den samma lag för dig?

 

 

Men ängsligt hörs du svara:

Ack, unna mig min frid,

Och låt min sommar vara

Ännu en liten tid!