28 december 2013

Årets sista långpass

Årets Sista Långpass heter ett socialt event som idag gick av stapeln i Stockholm. 148 löpare samlades vid Slussen och begav sig 0830 ut på ett långpass på ca 60 km, eller vad man hade lust till. Vi delade in oss i tre fartgrupper; 06.15, 06.45 samt 07.15 min/km. Jag valde den långsamma gruppen.

Det blev ett kärt återseende av kända, och okända, löpare när vi samlades. Nicke, Janne, Charlotta, Magda, Staffan mfl. Janne meddelade ivrigt att han hade lite olika förslag till vårt pass längs Sörmlandsleden på måndag. Han undrade om 35 km skulle vara lagom. Ja, jo, tänkte jag. Ska bara klara av dessa 60 km först...

Kul att träffa supersnabba Staffan igen.


Som sagt, 0830 stack vi iväg. Tre flockar av löpare lämnade Slussen på jakt efter mil. I min grupp, som bestod av ca 30 löpare, var Peter farthållare. Det är också han som arrangerar detta event, idag för 8:e gången. Första gången sprang han ensam.

Vi sprang via KTH upp mot Frescati.


Vi sprang norrut via Valhallavägen, KTH till Mörby där vi hade det första stoppet; toabesök. Sedan fortsatte vi. Det gick lite snabbare är 07.15-tempo och ibland blev gruppen lite utdragen. Men allt eftersom det värsta springet i benen hade lagt sig blev gruppen alltmer homogen.

De tuffa, och snygga, tjejerna Carina och Maria


De första 10-15 km gick riktigt segt. Började fundera på när jag skulle kunna bryta utan att förlora min värdighet som ultralöpare. Jag hade funderat på vilken målsättning jag skulle ha med detta passet. Fram till lunchstoppet efter 33 km? 43 km så att det kunde registreras som ett ultrapass? 50 km bara för att komma upp i min "skamgräns"?

Men inget kändes rätt, och jag insåg att jag skulle "vara tvungen" att fullfölja hela rundan. 60 km here I come!

Edsberg i norra änden av Edsviken.


Efter Mörby sprang vi genom Danderyd, Sollentuna och Akalla innan vi stack ut på Järvafältet. De lurviga kossorna, som jag mötte på julafton, blev ett kärt återseende.

På Järvafältet, andra gången på bara fem dagar. Detta kan bli en vana.


Efter Järvafältet var tankarna helt fokuserade på lunchstoppet på Max i Barkaby. Sprang och funderade på vad jag skulle äta. Sega ben och trött huvud. Energipåfyllnad behövdes.

Inne på Max träffade vi 06.45-gruppen, dvs Jannes entourage. Jag beställde ett Max barnmål, men utan leksak. Efter att stapplande satt oss vid några bord försvann maten oväntat fort. Längesedan en hamburgare smakade så bra. Och pommes!

(Återkommer med en kartbild här när jag laddat ner filen från klockan...)

Efter toabesök, vattenfyllnad och allmän vila var det dags att sticka iväg igen. Jag fasade för hur stel kroppen skulle kännas... Jag hade bestämt mig för att åtminstone hänga i till närmaste tunnelbane- eller pendelstation.

Men när jag väl började springa, förutom de första rostiga stegen, kändes kroppen mjuk och pigg. Vad var det egentligen i den där hamburgaren? I Jakobsberg lämnade ytterligare några löpare oss. Nu var vi 10 kvar.

Inom ultra är det tillåtet att gå i uppförsbackarna. Skönt att sträcka ut benen lite.
Det började skymma lite så bilderna blir allt suddigare...


Vi passerade 40 km och kom fram till den andra baklucke-depån. Frivilla hjältar som serverade oss grönsaksbuljong, kaffe, cola, julmust, chips, saltgurka och skumtomtar. Tusen tack för er insats. Ni var ett ljus i mörkret! Även om det hade börjat duggregna.

Nu började jag känna mig riktigt pigg, men benen ville inte springa snabbare är 07.15-tempo. Och ofta gick det lite snabbare, för att övergå till gång i backarna. Eftersom min styrka är att hålla ett lugnt, men stabilt, tempo, med få stopp, kände jag att den, för mig, ryckiga löpningen blev alltför tröttsam. Därför, när gruppen gick för att rasta vid en mack strax efter vi passerat mara-distansen, beslutade jag mig för att fortsätta på egen hand, i egen takt.

Jag frågade Peter om vägen, och fick svaret att det bara var att fortsätta rakt fram. Vällingby, Brommaplan, Tranebergsbron; bara rakt fram. Hur svårt kunde det vara?

Det hade nu mörknat, och duggregnet fortsatte. Inget av det störde mig. Vägen var upplyst, och min Inov-8 jacka höll regnet borta. Hade hållit mig lagom varm hela dagen. Älska ullbrynja!

Nu kunde jag mata på i eget tempo. Bestämde mig att från 45 km ta en energi-gel varje 5 km. Det blev bra delmål att se fram emot. Vägen låg öppen. Hornen började växa. Vid 50 km visste jag att jag skulle klara det. Benen bara matade på. Jag behövde inte karva i pannbenet. Det som drev mig framåt var vilja och glädje. Inte ens backen upp på Tranebergsbron var jobbig.

Denna skylten blev jag särskilt glad att se.


Nu kunde jag se ljusen inne i stan. Löpningen längs Norr Mälarstrand var ljuvlig. Tog ett varv runt Riddarholmskyrkan innan jag hittade rätt och kunde springa över bron till Slussen. Runt vid Katarinahissen och sedan upp till tunnelbanestationen. Jag klarade det!!!

Hade hoppats att möta några andra löpare som skulle kunna fira min bedrift, men det var tomt på tights. Nåja, jag köpte mig en Gainomax och lite vitaminberikat vatten (det kan ju inte skada) för att trycka i kroppen lite energi och få den att sluta pirra.

Åter vid Slussen, 60 km senare.


Satt och väntade, och njöt, i en halvtimme innan resten av gruppen dök upp. Vi var nu 8 tuffa löpare som hade klarat hela distansen. Så jäkla skönt!

En selfie på några riktiga ultrahjältar.


Vad gör man nu? Går och tar en öl! Vi var fyra stycken som haltade bort till en pub, men det var för mycket folk där inne för att vi skulle tränga oss in där, svettiga och fräscha... Istället gick vi och fikade. En stor kaffe latte satt riktigt bra.

Sedan blev det bara att halta tillbaka till Slussen. Det var ganska komiskt att se oss. Det kändes OK att sätta mig på platsen för "gamla gubbar med käpp" på tunnelbanan. Kände mig sådan...

Trött gumma utan käpp


Jag är riktigt nöjd med dagen, och stolt över mig själv. Detta var främst en mental seger. Att orka driva mig själv vidare när det kändes tungt och oöverstigligt. Nu vet jag att jag inte bara har den fysiska uthålligheten, men också den mentala styrkan att ta mig an allt längre distanser. Klarar jag bara de första 35 km så är det lugnt.

Jag har också lärt mig, igen, att jag inte har några problem med att springa ensam och peppa mig själv. När det blir tungt är det snarare en framgångsfaktor. Jag orkar hålla på längre om jag får göra det i mitt eget tempo och på mitt eget sätt som passar mig.


Beviset? Tiden visar tiden i rörelse. Totalt höll jag på i ca 9:15.


Glömde delge den viktigaste erfarenheten: Att blanda kokosvatten med mangosmak tillsammans med cola blir inte gott...


2 kommentarer: