Race report: Munkastigen Trailrun 2015

Hur kan man få för sig att springa ett ultralopp efter att bara sprungit ca 350 km i år? Och knappt något överhuvudtaget under hela hösten. Första gången med nummerlapp på bröstet sedan Tjejmaran i juni förra året. Jo, därför att man vill testa formen.

Det gladaste gänget i spåret

Munkastigen är delar av den led, som munkarna vid Ramundeboda kloster på 1400-talet vandrade till Olshammar, för att sedan via båt över Vättern upprätthålla kontakt med klostren i Alvastra och Vadstena. Med hjälp av gamla kartor har sträckningen till viss del kunnat rekonstruerats.

Munkastigen Trailrun är ett lopp som går mellan Olshammar och Laxå längs den gamla Munkastigen. Starten är i Olshammar och målet vid Laxå OK's klubbstuga i Laxå. Loppet är ca 44 km i blandad terräng, och i år var ca 130 löpare anmälda.

Målsättningar
Detta loppet var inte ett lopp jag skulle prestera i, utan vara en möjlighet att få årets första ultradistans i benen. Komma i mål, och komma i mål pigg och glad var allt jag ville, och att springa smärtfritt.

Pigg, glad och smärtfri i skogen!

Förberedelser
Jag har funderat ett tag på att springa detta loppet, men det var först för två veckor sedan jag vågade anmäla mig. Då var jag tillräckligt säker på att jag skulle kunna genomföra en ultra. Förberedelserna har därför inte utgjorts av mer än att boka tågbiljett och packa väskan. Som längst hade jag sprungit 3 mil ett par gånger, och senast i söndags.

Allmänna förberedelser, och Jan-Erik roar sig i toalettkön

Start-banderollen sätts upp

Jag tog tåget till Laxå och promenerade till Laxå OK klubbstuga. Där anslöt Jan-Erik och Kristina Paltén. Vi hade bestämt att hålla ihop hela loppet. Målet var att komma sist, och lyckades vi inte med det så skulle vi försöka vara ute i åtminstone 6 timmar. Jan-Erik var förkyld, och dessutom hade han inte hunden Vanja med sig som draghjälp. Hur skulle detta gå?

Tävlingsgenomgång

0930 var det uppsittning i bussarna som skulle ta oss till starten vid Birgitta kyrka i Olshammar. Stämningen var god. Det märktes att jag skulle springa med rutinerade ultralöpare. Till skillnad från många andra löpare i bussen så pratade vi om allt annat än loppet, upplägget och hur man skulle äta mm. Vi fokuserade mer på sevärdheterna.

Nej, det är inte ett sopberg, utan överdragskläder som ska transporteras till målet

Inte långt till start

Väl framme i Olshammar hade vi gott om tid för de sista förberedelserna och toalettbesök. Efter att tävlingsledningen haft en kort genomgång var det samling till starten, och sedan bar det av!

Loppets snyggingar!

Loppet

Vi såg till att vi låg sist när vi lämnade Olshammar. Tyvärr kunde vi inte hålla denna platsen särskilt länge, utan två tjejer tog över den. Vi sprang på i bekvämt snigeltempo och njöt av dagen.

Äntligen full fart längs stigarna

Orange markering och blå pilar skulle vi följa för det mesta

Den första milen kändes nog längst. Den gick mest på stig, men även en del på grus- och skogsväg, och det gick lätt uppför hela tiden.

Jo, det var en hel del grusvägar även om jag inte fotograferade dem så ofta

Många sevärdheter. Värt att komma tillbaka och ta det i ett lite lugnare tempo.

Inte lika mycket backar som på Billingen, men några var det allt.

Glada löpare i vacker trollskog

De följande två milen var ganska lättsprungna. Fantastiskt vackra stigar. Efter den första vätskekontrollen vid Bosjön, efter ca 13 km, sprang vi längs den läckra åsen Getaryggen. Även Kråksjöåsen är värd att springa längs igen.

En löpare blir ikappsprungen

Ljuvliga stigar

En hel del spång, och Janne stiftade närmare bekantskap med en av dem...

Längs dessa stigarna började vi springa ifatt löpare som började bli trötta. Till slut räknade vi att vi hade minst 9 löpare bakom oss. Vi var däremot relativt pigga och kunde hålla ett jämnt tempo, förutom i uppförsbackarna där det är obligatoriskt att gå. 

Ljuvlig löpning längs en av de många åsarna

Varje mil stämplade vi våra Sportident-pinnar

Troll-fika!

Efter ca 30 km började grusvägarna, och de skulle fortsätta till ca 37 km. Här blev det segt, åtminstone för mig. Jag förstår inte vad det är, men benen blir blytunga så snart jag lämnar stigen. Och inte blev det bättre av att det, efter den andra vätskekontrollen vid Långsmon, gick svagt uppför. Här gick vi ganska mycket, och jag kom till insikt att jag kunde gå nästan lika snabbt som Jan-Erik joggade. Vid vätskekontrollen lämnade vi Munkastigen och började bege oss mot Laxå. 

Det var en befrielse när vi svängde in på motionsspåren. Plötsligt blev benen pigga igen och ville rusa omkring och fotografera lustiga konstverk. Efter en liten stund passerade vi 40 km-kontrollen, och kort därefter hade vi fullbordat ett maraton. Sedan var det inte långt till målet.

Klart att detta måste fotograferas och läggas ut på facebook. Det är bara på SM-tävlingar man inte får facebooka.

Upploppet

Vi hade fantastiskt tur med vädret. Inget regn överhuvudtaget. Temperaturen var perfekt för löpning; inte för kallt och inte för varmt. Vinden hade vi för det mesta i ryggen. Solen tittade fram och förgyllde dagen ytterligare.

Kristina är ute tidigt. Blir nog många julklappar till henne!

Om man ska fotografera hela tiden vinner man inga lopp. Men bryr jag mig om det?

Hoppsan, detta var visst ett levande djur!

Eftersom det varit soligt och uppehåll under en längre tid så var det torrt ute längs stigarna. Endast på några få ställen fick man hoppa eller ta en liten omväg för att inte bli blöt om fötterna. Många sprang i vanliga löparskor, och det fungerade utmärkt. Jag hade Brooks Cascadia på fötterna. Perfekta för denna typ av löpning med blandat underlag.

Segraren gick i mål på strax under 3 timmar. Vi tog oss dit på knappt 6 timmar. Jag undrar vem som hade roligast?

Lärdomar

• Kroppen håller för 44 km. Och jag var inte stel eller hade ont när jag gick hem från tåget.
  Och det blev distansrekord för i år också.
• Jag behöver få mer mängd i benen. Bara att träna...
• Baksida lår och rumpa besvärar mig fortfarande.
• Kroppen har ännu inte riktigt lärt sig att gå på fettdrift, så jag tryckte i mig ett par gel när jag kände att pulsen steg. Jag vet att det bara är en träningssak och med lite fler mil i kroppen så kommer jag att vara tillbaka där jag en gång var.
• Jag kan gå ganska snabbt.
• Det är kul att springa ett lopp utan andra ambitioner än att ta sig runt och njuta av det.

Tack!

Tack Laxå OK för ett fantastiskt trevligt arrangemang. Välkomnandet och servicen var utmärkt. Maten i mål satt mitt i prick. Jag gillar verkligen de här mindre loppen.

Vätskekontrollen vid Bosjön

Detta är en ganska lätt terrängultra och passar därför utmärkt för den som vill testa det för första gången. Risken att springa fel är ganska liten. Stigarna är ganska lätta och det är mycket grusvägar. Och distansen är knappt över ett maraton. Någon maxtid är inte angiven, och det fanns cyklister som cyklade bakom de sista löparna och tog hand om eventuellt skadade löpare.

Energi, men ingen Cola, vid Långsmon

Det enda tråkiga var att vätskekontrollerna var ganska utplockade när vi kom dit, och vi var inte sist. De som mest behöver energin fick hålla tillgodo med resterna. De extrautlagda vattenpåsarna var också slut när vi passerade. Nu drabbade inget av detta oss negativt på något sätt, eftersom vi hade nödvändig energi och vätska med oss.

Kommer jag tillbaka hit nästa år? Ja, kanske, men jag skulle vilja ha lite mer stigar på slutet...