Årets Första Långpass

I höstas såg jag inbjudan till Årets Sista Långpass, som denna gången på grund av hur julhelgerna låg skulle bli Årets Första Långpass istället. Jag var med och sprang 2013 och tyckte att det var mycket trevligt, så jag tänkte; Varför inte? Jag kunde ju kombinera det med några extra dagar i Stockholm.

Sagt och gjort så började jag planera för det. Jag fixade så att jag kunde låna en lägenhet av en kollega. Kollade resor. Tränade lite extra landsvägslöpning. Tittade över utrustning och skoalternativ. Och på nyårsdagen så drog jag till huvudstaden.

Löpare börjar samlas

Årets Första/Sista Långpass är sociallöpning när den är som bäst. Det kostar ingenting att vara med. Det är Peter Och Ulla Lembke som arrangerar det hela. Peter springer som sista löpare och pushar löpare att slå sina distansrekord, och Ulla ansvarar för supporten under vägen i form av två bakluckedepåer. Erfarna löpare hjälper till att ansvara som vägvisare och farthållare i de fyra fartgrupperna. Banan är lagd så att man passerar hållplatser för kollektivtrafik och kan därför bryta när man vill, om man inte vill springa alla 6 milen... Detta är ett ypperligt tillfälle att under trygga och trevliga förhållanden slå distansrekord och bli ultra.

Vi har 6 mil framför oss

Jag visste att jag skulle möta många ultravänner. Dessutom hade jag frågat en kollega och god vän Johan, som också gillar att springa om än inte så långt, om han ville hänga på. Och han antog utmaningen!

Än känns det bra...

Jag var ganska nervös inför att starta. Hade ju visserligen sprungit 5 mil på KUL-helgen, men 6 mil asfalt är något annat. Vilken fartgrupp skulle jag välja? Och vilka skor?

Väderprognosen sa några minusgrader och det hade kommit snö. I Skövde saltar de inte cykelbanorna, så där är det skönt med Icebugs, men hur gör de i norra Stockholm? Svårt att avgöra genom att på morgonen titta ut över en bakgata på Söder... Jag tog det säkra före det osäkra och valde mina Icebugs Anima. När jag vandrade iväg mot Slussen kändes skovalet inte helt optimalt...

Vallhallavägen. Tempot är högt.

Strax efter 08 så började det samlas folk på Södermalmstorg. Människor i tights och färgglada jackor och ryggsäckar. Jag hittade Johan, Jan-Erik, Mats Dänsel, Inga-Sarah, Jessica, Stina, Kristina mfl mfl. Alla förväntansfulla. Jag och Johan hade bestämt att vi skulle ansluta oss till 06:45-gruppen. Jag skulle coacha honom att fullfölja de 6 milen, och första regeln var att inte gå ut för hårt.

Strax efter 08:30 bar det så iväg. 06:45, jo pyttsan. Snarare 06:00-06:15-tempo. Här var det sprinters vi hade i täten. Jag tröstade mig med att det värsta springet brukar lämna benen efter någon mil. Vår fartgrupp var den största och bestod av 82 löpare när vi lämnade Slussen. Totalt deltog ca 250 löpare i evenemanget.

Paus i Mörby. De andra besökarna måste trott att vi var någon slags nyårslöftessekt...

Jag och Johan höll oss i den bakre delen av gruppen och pratade med Jan-Erik, som var farthållare och vägvisare. Den andra farthållaren som var i täten valde en annan väg och 06:45-gruppen splittrades, för att återförenas vid första stoppet vid Mörby Centrum efter ca 13 km. Här tog vi en kvarts paus för att äta, dricka och gå på toaletten. Fortfarande kändes kroppen bara bra. Eller hyfsat iallafall.

Samling för gruppfoto framför krubban

Gruppfoto, fast åt andra hållet...

Sedan fortsatte vi norrut. Passerade julkrubban och det obligatoriska fotostoppet. Snart var vi framme vid första bakluckedepån efter 20 km. Grönsaksbuljong, kaffe, julmust, saltgurka, chips och de traditionsenliga skumtomtarna bjöds det på. Gott! För att vi inte skulle bli kalla så blev stoppet kort och snart sprang vi igen.

Första bakluckedepån

Och på't igen!

Stina älskar ultra!

Vi Edsbergs slott splittrades åter gruppen då täten svängde vänster, istället för höger som vi i kön valde. Johan hade valt att springa lite på egen hand, och hamnade därför i "felspringargruppen". Fort och fel? Vi spanade efter dem och såg att de insett sitt misstag och verkade välja rätt väg igen, så vi fortsatte att springa.

Jag pratade mycket med Stina från Borlänge. Vi träffades senast på KUL-helgen. Hon bara älskar ultralöpning, för då för hon kombinera det hon tycker bäst om; springa, umgås och äta.

Dalkullorna kände sig hemma

Ut på Järvafältet

Vi passerade Sollentuna och Akalla. Den andra delen av gruppen kom aldrig i kapp oss. De stannade vid Statoil-macken och rastade. Vi svängde in i Järva fältet, den finaste delen av turen. Snöiga fält. Här var jag glad över mina Icebugs.

Lunch!

Snart såg vi IKEA i Barkaby, och då var det snart dags för lunch på Max efter ca 33 km. En halv hamburgerrestaurang fylld av svettiga löpare. Peter Lembke hade ringt och förvarnat, och den enda uppmaningen vi fått var att inte byta om ute i restaurangen. Jag ringde till Johan och tog upp beställning på ett Supreme meal. Var det därför han sprang med felspringargruppen???

Lagom till att jag fått våra hamburgare så kom Johan och resten av den gruppen in genom dörrarna. Snacka om timing! Det var skönt att komma in i värmen och få i sig lite varm mat. Inte för att det var särskilt kallt så länge vi sprang, men den sydostliga vinden började märkas nu när vi började vända söderut. Snöbyarna kom och gick. Att torka upp lite eller byta till torr undertröja var en bra start på de sista tre milen.

Andra bakluckedepån

06:45-gruppen hade ungefär halverats när vi lämnade Barkaby. Nu sprang vi genom Jakobsberg, Viksjö och Hässelby Villastad. Efter ca 4 mil var det dags för den andra backluckedepån. Vi passerade maratondistans, och Johan slog sitt distansrekord och blev ultra. Här började jag också känna att jag hade lite svårt att hålla uppe tempot. Benen var sega. Jag pratade med Johan och föreslog att vi skulle släppa gruppen och fortsätta till Slussen på egen hand. Vi meddelade Jan-Erik och tog farväl av de andra löparna.

Bättre springa isig ultra och ha det glatt än gå i lera och sörja

Vi höll oss strax bakom gruppen. Det var skönt att känna att jag inte behövde följa någon annans tempo. Vi gnetade på längs Begslagsvägen. Mörkret började falla. Bara rakt fram. Lite småtråkigt, men vi pratade på när det kändes bra. Vid Brommaplan svängde vi in om McDonalds för att gå på toaletten och köpa något varm att dricka. Där satt 6:45-gruppen! Och kön till den enda toaletten var lååång. Vi tittade på varandra och beslutade oss för att fortsätta. Hornen växte; vi skulle komma först till Slussen!

Nära nu...

Fokus

Ute på Drottningholmsvägen. Det var knappt en mil kvar. Detta skulle vi klara. Johan bet ihop. Fram till Tranebergsbron kändes det riktigt bra. Jag lockade med gel och salttabletter. Vi gick i uppförsbackarna. Johan bestämde var backen började och slutade. Över bron. Längs moddiga cykelbanor. In i Rålambshovsparken. Här var mina Icebugs bättre än Johans asfaltsskor. Längs Norr Mälarstrand. Vi kunde nu se Stadshuset och Gamla Stan. Bara några kilometer kvar. Följde Centralbron över till Södermalm. Tur att ha med sig någon med lokalkännedom. Sist jag sprang här var jag ensam och tog några ärevarv...

Nu är vi ännu närmre målet

Vi klarade det!

Och plötsligt så var vi framme vid Slussen. Vi hade klarat det! Så när på att min klocka ännu inte hade passerat 60 km... Ett par varv runt Södermalmstorg och en tur uppför backen sedan hade även jag gjort mina 6 mil! Helt fantastiskt! Och vi hade inte blivit ikappsprungna!

Total löptid exkl raster

In i värmen. Ta några bilder. Facebooka lite. På med varma kläder. Sedan såg vi att resten av gruppen anlände och vi gick ut för att få vara med på den avslutande gruppbilden. Vår 06:45-grupp hade decimerats med ca tre fjärdedelar.

Foto: Johan Karlbom

Tack till Peter och Ulla för att ni anordnar detta, och tack till alla andra i supporten och farthållare som ställer upp. Och tack till alla medlöpare, oavsett fartgrupp, oavsett hur långt ni sprang. Utan alla löpare så blir det inte riktigt samma grej... Hur många som faktiskt fullföljde alla 60 km vet jag inte.

06:45-gruppe. Foto: Johan Karlbom

Tack till Johan som antog utmaningen. Jag är djupt imponerad av din envishet. Hade jag inte coachat dig hade jag kanske givit upp tidigare. Nu är du fast i ultraträsket! Välkommen! Detta ska vi göra fler gånger.

 

Och tack till min kropp som höll. Jag höll energinivåerna uppe och var hyfsat pigg. Jag fick inte ont, trots 6 mil i Icebugs på mestadels torra vägar. Lite öm i några tår bara. Detta ger hopp inför 2016!

Fika med Jan-Erik och Johan

Energi!