Reserapport: Atlasbergen; Del 2 av 3

Reserapporten från min resa till Atlasbergen i Marocko fortsätter...Nu börjar det på riktigt...

Måndag
Avfärd tidig morgon mot Matat där vi kommer att kunna skåda vårt stundande mål, Jbel Toubkal, den högsta toppen i Nordafrika. Vi rör oss sedan mot högre höjder i syfte att ytterligare acklimatisera oss. Natten spenderas i Tiziane (1750 möh), en by som består av röda lerhus. Enklare boende i sovsal. Ca 18km 900 höjdmeter.

Nu var det dags att lämna Imlil och bege oss ut på riktigt. Frukost, bära ut våra väskor för att lastas på mulåsnorna, och så iväg. Vädret var mulet, men inget regn. Någon direkt träningsvärk kände jag inte av, till skillnad från många andra.

Idag var utsikten bättre

Samling ute på gatan

Bärarna väntar på mulåsnorna

Vi vandrade tillbaka genom del dalen vi kom längs dagen före, och snart svängde vi in i en ny dal. Vi följde en grusväg uppåt, uppåt. En liten rast vid ett café, därefter lämnade vi vägen och fortsatte att klättra uppför. Jag kände att jag hade överskott på ork och energi, och ångrade lite att jag inte hängt med löpargruppen. När vi inte hade så långt kvar till den platsen vi skulle äta lunch bad jag att få gå i förväg för att få bli lite trött, och för att känna lugnet runt mig. Ute i naturen vill jag lyssna på tystnaden, och inte på prat och sånger... Åtminstone inte hela tiden.

Vandring genom delar av Imlil

Vi följde samma stig tillbaka som vi avslutade längs dagen innan

Tillbakablick

Vi följde en grusväg. Lite tråkigt, men utsikten var helt OK.

En filosoferande mulåsna

Vi lämnar grusvägen och fortsätter uppåt

Ett makalöst landskap mötte oss

Här börjar det förberedas för lunch

På en fantastisk öppen plats var det lunchrast. Medan den lagades gick jag i väg en tur för att fotografera. Det blev trångt runt lunchbordet, så jag och Sofie satte oss på några stenar vid sidan om. Jag känner sällan behov att befinna mig i den innersta cirkeln, utan trivs med lite distans då och då.

På med kläder. Ingen värme idag heller

Bra utsikt från denna lunchrestaurang

Med påfyllda energidepåer fortsatte klättringen till passet. Dimma välde in, men den drog bort lika snabbt. Härifrån delade vandringsgruppen in sig i en jogginggrupp och en grupp som fortsatte att gå. Vi småsprang utför leriga och steniga stigar fram tills vi kom fram till en by. Där hade vi lite problem med att hitta rätt stig ner för en brant, men är man terränggående så är man...

Efter maten fortsatte vi att klättra lite till

Äntligen uppe i passet Tizi Oudite 2219 möh

Vi är några som väljer att springa utför

Bättre utsikt än dagen innan

Jorden är röd pga hög järnhalt

Vi väntade in övriga innan vi började gå bort till nattens härbärge. Mulåsnorna kom dit nästan samtidigt. De hade valt en annan väg. In och hitta en madrass och hitta sin väska. Enkla förhållanden, men funktionellt. Innan middagen passade några på att duscha (jag hoppade över det), fika lite eller bara sitta och läsa eller prata. Det var kallt inomhus, men i dunjacka och under en filt var det riktigt mysigt.

Middagen serverades, och efter det fanns det inte mycket mer att göra än att gå till sängs. Att sova nära varandra, och att höra precis vad folk gör på toaletten, skapar en speciell gemenskap.

Någonstans långt där borta ligger havet... Vårt guesthouse upp till höger.

Berberna:
De områdena som vi sprang igenom var befolkade av berber. Berber är en benämning på ursprungsbefolkningen i Nordafrika. Berbernas ursprung är osäkert, men de tycks ha dominerat norra Afrika så tidigt som för omkring 3 500 år sedan. Den arabiska erövringen av Nordafrika på 600- och 1100-talen innebar att berberna undanträngdes till bergstrakter och ökenområden, där de sedan dess lever som jordbrukare eller nomader. De allra flesta är sunnimuslimer, men religionen innehåller även förislamiska drag som fruktbarhetsriter och dyrkan av helgon.

Utsikt från vårt guesthouse i byn Tiziane

Bygatan

Jo, det är ett trailläger på besök...

Tisdag
Efter frukost tar vi oss upp längs Assif n’Aït-dalen till Tizi n’Taghrhourte (1995 möh). Vi passerar lummiga lundar och picknicklunchen intas i ett lugnt och rofyllt område där vi njuter av stillheten. Efter lunch rör vi oss längs kanten av skogen till berberbyn D’knt (1870 möh) där vi äter middag och spenderar natten. Enklare boende i sovsal. Ca 14km och 1000 höjdmeter.

Morgonbestyr och packar våra väskor som ska upppå mulåsnorna.

Elektriska lösningar

Truppen samlas

Denna morgonen sken solen från en klar himmel för första gången under resan. Men vi i vandringsgruppen fick tipset om att behålla kläderna på eftersom vi skulle gå i skuggan en längre stund.

Efter frukost bars packningen ut och vi samlade ihop oss. Förväntan låg i luften. Nu skulle vi klättra högt igen och se fantastiska vyer.

Mulåsnorna ska snart få jobba igen

Guiden Jawed visar vägen

Bäcken korsas

Efter att ha korsat dalen så bar det upp genom en bäckravin. Kyligt i skuggan och mycket sten. Till en början inte mycket till utsikt, men det tog sig ju högre upp vi kom. Stigen var på många håll förstörd efter senaste regnandet och vi fick klättra lite. Guiden Jawed såg till att allt gick säkert till.

Kyligt i skuggan

Vi följde en bäckravin upp på berget

Inte helt lätt att ta sig fram överallt

Lite rast

Mulåsnorna passerar oss

Skönt att komma ut i solen

Äntligen uppe i passet!

Några hade fortfarande lite stigning kvar

Efter många höjdmeter så var vi så uppe i passet, och vi som ville springa fick sträcka på benen i en underbar utförslöpning. Jag hamnade dock efter hela tiden eftersom jag stannade och fotograferade.

Nu bar det av utför

Härlig löpning

Magnifik utsikt

Nere i oasen låg löpargruppen utslagna i solen

Det gick snabbt att ta sig ner till den lilla oasen där löpargruppen och åsnorna samlats, och där vi så småningom serverades lunch. Porlande bäck, varmt i solen, svalt i skuggan. Ljuvligt.

Lunchen tillagas

Sedan var det dags för ytterligare lite stigning...

Efter lunchen fortsatte det att gå uppför en stund, men snart kunde vi sträcka ut i det böljande landskapet igen. Denna dagen innehåll några av de härligaste utförslöpningarna.

... innan vi åter kunde börja springa utför

Louise har ett av de mest naturliga och glädjefyllda löpsteget jag sett. Oj, vad hon flög ned för backarna!

Dagens utförslöpning var nog resans bästa

Innan vi kom in i byn väntade vi in övriga vandrare

Jag är i Marocko!

Fram på eftermiddagen kom vi så fram till den byn där vi skulle tillbringa natten. Detta guesthouse låg, till skillnad från det förra, mitt i byn. Vi gick upp i byns lilla affär (ett hål i väggen) och köpte vatten. Handlaren hade lite ont om växel så jag fick en näve nötter tillbaka. Priserna var också lite olika beroende på vem som handlade. Människorna var vänliga och nyfikna. Även om byarna mycket påminde mig om Afghanistan så var det en markant skillnad; här var kvinnorna en vanlig syn utomhus. Detta var något jag blev glad över.

Idag kunde vi torka våra kläder utomhus

Lite fika

Vi visste alla att något särskilt väntade oss under kvällen, men inte riktigt vad... Efter middagen, som bestod av nyslaktad get (inte riktigt min favorit...) plockades borden ut och våra bärare och värdshusvärd kom in med instrument. Och sedan släppte de lös i sång och dans under flera timmar (kändes det som iallfall). Haha, hur kul som helst. Alla dansade och försökte sjunga med. Sofie, Hanna och Karin var bland de mest populära på "dansgolvet". Undrar varför?? Efter denna upplevelser var vi alla varma i kropp och själ och kunde sova gott.

Kombinerad dusch och toalett. Jag passade på att att duscha nästan varmt.

Konceptet:
TNT köper egentligen turen av ett lokalt företag som i sin tur tillhandahåller guider, mulåsnor, bärare, kock, bokar boende, mat mm. Detta ger en ytterligare dimension till resan eftersom vi kommer närmare den marockanska kulturen och människorna. Våra guider och bärare känner folket och terrängen som vi rör oss i. De har ju detta som jobb. Tror nog att det hade varit väldigt annorlunda att göra detta helt på egen hand. De flesta turister som vi mötte hade med sig lokala guider och bärare.

Vår packning, förutom det vi behövde under dagen, lastades på mulåsnorna tillsammans med alla annan mat och utrustning för att laga mat mm. Dessa startade efter oss, men kom oftast ikapp oss strax före lunch. Det var ju bra eftersom det också lagade en riktig lunch åt oss uppe i bergen. Och när vi började springa igen så lastade de åter mulåsnorna och följde efter oss.

Vi bodde, de nätter vi inte bodde på hotellet i Imlil, i guesthouses i byarna eller på refuges (bergsstationer). Framförallt i guesthousen var standarden enkel med madrasser på golvet och enkla toaletter, dock med rinnande vatten. Toalettpapper får man ta med sig själv, och det ska inte slängas i toaletten utan i en papperskorg. Någon värmekälla fanns inte heller inomhus, utan det var till att sitta med dunjacka och mössa inomhus. Inte någon lyx alltså, men väldigt genuint och mysigt på sitt sätt. Det är nog en fördel om man har vana vid fältliv om man ska åka på en sådan här resa.

Samling till middagsbordet

Middagarna började alltid med soppa

Soppskålar skickas

Huvudrätten var ris, potatis, grönsaker och nyslaktad get

Efter maten bjöd värdshusvärden och våra bärare på musik- och dansunderhållning

Vilket ös!

Ingen frös efter att ha dansat i över en timme

Onsdag
Under förmiddagen tar vi oss fram längs majsfält och hälsar på får och getter samt dess herdar. Efter en välbehövlig lunch och ny energi tar vi oss vidare längs slingrade stigar tills vi kommer till en liten flod som också markerar starten av Assif n’Aït-dalen. Härifrån tar vi oss till byn Tizi Oussem (1850 möh) för att sedan fortsätta upp till sommarbyn Tamsoult. Enklare boende i sovsal. Ca 17km och 1300 höjdmeter.

Samling utanför huset och farväl till vår värd

Ännu en bäck att korsa. Inte särskilt varmt i luften ännu.

Idag skulle vi tillbaka till samma dal som vi lämnade dagen före, men dagens rutt gick lite längre söderut. Vi började med att ta oss upp längs den branta dalen Tazaghart till passet Tizi Tongdal. Varje dag klättrade vi allt högre upp för att vänja oss vid höjden och den tunnare luften. Ingen ville riskera att drabbas av höjdsjuka. Mer om detta i nästa blogginlägg.

Klättringen börjar. Bara en backe idag också?

Tycker om backar, och sol!

Starka!

Nu har det blivit betydligt varmare

Snart uppe!

Bara sista biten kvar

Där uppe är passet

Magnifik utsikt

Det är så skönt när allt känns som rutin, trots att det är så långt ifrån rutin man kan komma. Frukost, packa ihop, och sedan gå uppför en lång backe tills det är dags för lunch. I stort sett samma sak varje dag. Detta är ett liv som jag kan vänja mig vid. Så fantastiskt skönt att låta benen jobba och huvudet bara njuta.

Välförtjänt vila

Tjohooo! Nu bär det av utför igen!

Ren och skär glädje

Och som vanligt låg löpargruppen och solade som ett gäng sjölejon...

Mulåsnorna passerade och vi fick reda på att lunchen serverade längre ner i dalen

Galet vackert

Vi hamnade efter mulåsnorna och fick ta det lite lugnare

En fantastisk oas att rasta på

I väntan på lunch...

Alla kastar sig över maten

Rutinmässigt väntade vi på maten, för att sedan kasta oss över den tills faten var tomma. Med stinna magar var det sedan dags att röra på sig igen. Vid dessa tillfällen var jag glad över att vara i vandringsgruppen... Denna gruppen växte förresten för varje dag. Det var flera som kände av krämpor, eller helt enkelt uppskattade det lite lugnare tempot och möjligheten att njuta lite extra av landskapet.

Till och med utsikterna började bli lite rutinartade och vi sökte efter allt mer magnifika. Och när vi närmade oss vårt nästa härbärge tornade bergen upp sig allt mer. Med skräckblandad förtjusning spanade vi mot morgondagens klättring upp för berget. I natt skulle vi bo på en bergs- eller turiststation. Lite högre standard. Dubbelvåningssängar!

Kvällen förflöt också enligt rutin. Jag tog en ganska varm dusch. Vi satt ute i sällskapsrummet och pratade. Där fanns en norsk kvinna med sin dotter som var på tur i bergen. De hade med sig en guide och en åsna för dottern att rida på. Starkt tyckte jag.

En deltagare hade blivit sjuk; illamående, huvudvärk och matthet. Typiska symtom på höjdsjuka, men även vätskebrist eller magsjuka. Vi fick helt enkelt vänta och se. Jag hade tidigare reflekterat över att ingen ännu blivit magsjuk. Mina erfarenheter efter att ha jobbat i främmande länder är att det alltid är någon som drabbas av magsjuka när man äter mat man inte är van vid. Vår mat tillagades under enkla förhållanden. Vi fick mestadels kokt mat, men även färska grönsaker. En gammal regel lyder "Cook it, peel it, or leave it", och vi hade ätit grönsaker utan skal. Kanske klarade vi oss tack vare att det inte var så varmt. Eller så har löpare särskilt tåliga magar. Jag hade faktiskt vaccinerat mig med Ducoral innan jag åkte, för säkerhets skull.

Efter en god middag somnade vi in. Morgondagen skulle bli lång och vi skulle upp lite tidigare än vanligt.

Min utrustning:
Min ryggsäck var en OMM Classic 25 liter. hade faktiskt inte sprungit med en innan jag åkte, utan bara haft den när jag gått eller transporterat våtdräkten i den. Men den var faktiskt en positiv överraskning. Den satt riktigt bra på ryggen, även när jag sprang, utan att jag behövde dra åt den särskilt hårt. Och jag kunde packa den lite slarvigt utan att det förstörde balansen. 

Jag monterade på flaskhållare fram på axelremmarna och hade där vanliga 50 cl flaskor. I ryggsäcken förvarade jag ytterligare minst en liter vatten i en eller flera flaskor. Det gick åt en del vätska under dagen. Hade också med mig elektrolyt/resorb, samt energikakor och gel. inte för att jag brukar behöva så mycket energitillskott, men jag delade ut till andra. 

På fötterna hade jag Salomon Fellraiser- De kändes helt rätt i denna steniga och torra terräng. Blev inte trött i fötterna alls. Körde med dubbla sockar för att skorna skulle sitta stabilt på foten. Hade kompressionsstrumpor i ull från GoCoco. 

I övrigt så hade jag ett OMM Kamleika regnställ, och en dunjacka från Patagonia. Mössa, vantar och buffar fanns också med. På överkroppen hade jag antingen en undertröja från Craft eller Woolpower, men ibland räckte det med linne. På benen var det ett par tights från 2XU eller shorts. Mångsidiga plagg var en framgångsfaktor.


I duffelbagen, som transporterades av mulåsnorna, hade jag ombyte, sovsäck, hygienartiklar och ett par kängor för toppbestigningen. Det enda jag hade missat att ta med mig var ett par inomhusskor. Det hade varit skönt med ett par lammullstofflor...

OMM-ryggsäcken fungerade utmärkt