Sörmlandsleden Nävekvarnsrundan

Redan efter senaste långpasset började jag och Jan-Erik planera nästa. Vi insåg att det var få helger lediga under våren, pga alla tävlingar mm, så det gällde att klämma in Sörmlandsleden med skohorn. Och helgen vecka 11 passade bägge. Vi var överens om att det var dags för ett ultrapass och att vi ville testa Nävekvarnsrundan.

Vi tog uppmaningen på allvar och sprang sakta hela dagen.

Efter att dagligen studerat väderprognoserna kom vi överens om att söndagen skulle bjuda på bäst löpning. Inte den värmen jag hade hoppats på, men åtminstone inte snöstorm.



Hade förstås önskat +15 grader också.

Eftersom jag varit hemma i Skövde en sväng tog jag tåget till Stockholm på lördag eftermiddag. Det var det nyare snabbtåget, och konduktören erbjöd mig att sitta i den tysta avdelningen i 1:a klass. Jag kunde i lugn och ro plugga, surfa och bara slappna av. Lyxigt att slippa höra på de andra passagerarnas surrande. Hade gärna suttit där i ytterligare några timmar.

Framme i Stockholm kände jag mig lugn och harmonisk och lät inte myllret av folk på centralen stressa mig. Passade på att handla lite i affären. Där inne spelade de avslappningsmusik. En härlig kontrast till världen utanför. Vanligtvis brukar jag mest känna mig förvirrad i mataffären, men i dag strosade jag lugnt omkring bland hyllorna. Bunkrade fikon, vilket är mitt och Vanjas favoritbränsle på långpass, men hon brukar äta upp alla innan jag fått några... Köpte även några flapjacks till morgondagen.

Sådan här stig hade vi hoppats på, och ibland fick vi det också.

Söndagen började tidigt. Jag prövade något nytt till frukost; blodpudding. Sedan bar det av till tunnelbanan och pendeltåget till Östertälje där Jan-Erik och Vanja skulle plocka upp mig. Vanja var ivrig. Jan-Erik berättade att efter att han hade packat ryggsäcken i lördags så hade inte Vanja släppt honom ur sikte. Hon anade vad som var på gång, och aldrig i livet att hon skulle missa det äventyret.

Vanja, ivrig som vanligt

Vi parkerade vid Coop och ett café i Nävekvarn. Inget var öppet. Vanja var överlycklig och hade bråttom iväg. Det brjade med lite asfalt innan det bar av in i skogen. Tur att det var fler ögon som letade efter de organgea markeringarna, för Jan-Erik hade inte ögonen med sig. Och det skulle upprepas under hela dagen...

Start för etapp 37

Caféet var inte öppet

Äntligen i skogen

Vi började att springa längs Bråviken längs etapp 37, 38 och 39. En fantastiskt fin sträcka, och det blev ju inte sämre för att solen sken och vi hade lä för den bitande nordvinden.

Vart ska vi?

Men det var svårsprunget. Riktigt svårsprunget. Branter och klippor, smala stigar fyllda av stenar och rötter. Men det var torrt och skorna hade bra grepp på klipporna.

Det var besvärlig terräng

Vi gick mycket mer än vad vi sprang de första 20 km.

Mååånga backar blev det...

Jag kände tidigt att det skulle bli en jobbig dag. Kroppen var trött, pulsen drog i väg i uppförsbackarna, benen matta och foten gjorde ont från start. Försökte övertala Jan-Erik att vi skulle ligga i solen och bada istället för att springa, men jag fick bara ett hånfullt skratt till svar.

Men efter ett tag började kroppen kännas bättre.

Har man klättrat upp på ett berg så måste man fotografera utsikten även om det inte finns så mycket utsikt.

Efter ca 15 km tog vi rast i solen. Ljuvligt. Äntligen kan man sitta och njuta av rasten utan att börja frysa. Men det är lätt hänt att rasten bli lite lång... Nej, dags att fortsätta att röra på sig.

Gästböckerna måste skrivas i

Efter ca 20 km började det bli lättare att springa. Vi kom in i kulturbygd och närmade oss Koppartorps gruvor. Vi fokuserade verkligen på att titta på alla stensättningar och gravrösen, gamla smedjor och annat som kan ge kulturpoäng.

En smedja

En bronsåldersstensättning

Ett röse

Storgruvan

Ja... Detta är också kultur... 

Tips till er med barn

Innan vi kom fram till Koppartorp måste man passera Simonberget. Man kan välja att klättra över, eller att springa runt. Vi (Jan-Erik) valde att klättra över... På bergets södra sida finns en brant klippvägg som är populär bland klättrare, men idag var där tomt.

Här fick inte jag välja...

Utsikt från Simonberget

Klätterklippor

På somrarna är det café öppet i Koppartorpet, men idag var det öde. Vi fyllde vatten i pumpen. Vi fick pumpa länge innan vattnet såg någolunda drickbart ut.

Koppartorpets café

Klockan hade tickat på ordentligt, och vi hade en bra bit kvar. Eftersom leden gick ganska krokigt så bestämde vi oss för att strunta i några av krokarna och gena några kilometer. Vi fick ändå uppleva vacker natur. Vi passade på att ta en rast också så att Vanja kunde tigga till sig ytterligare mat. Fikon och flapjack gick hem.

Blåsippor växer inte bara på Billingen

Några mycket nyfikna små hästar

Om jag hade varit rejält trött de första 15 km, så var det tvärtom de sista 15. Jag blev bara piggare och piggare. Och Jan-Erik började se allt stelare ut ;-) Vanja var det full fart på hela tiden.

Det var inte många tillfällen som hon satt still

När leden visade att det fanns ett utsiktstorn på toppen av ett berg var det min tur att ge igen; klart vi skulle klättra upp.

På toppen av vår tur

Fortsätter man att springa ultra så blir man gammal och knotig

Utsikt mot Nävekvarn

Sedan var det bara upploppet in till Nävekvarn kvar. Vi hade trott att rundan skulle bli minst 45 km, men pga att vi genade lite så kom vi bara upp i 40 km. Lite fjuttigt tyckte vi båda. Skulle vi ta en extra tur mot Nävesjön för att åtminstone få till en mara?. Nej, mörkret började lägga sig (bra att ha något att skylla på). Den tuffa terrängen i början hade tagit tid, och krafter. Vanja fick helt enkelt vänta lite till innan hon kan få titulera sig ultrahund, men det råder inga tvivel om att hon har kapaciteten. Åtminstone inte så länge det finns fikon och russin att tillgå.

Dagens runda

Att få en selfie med Vanja var inte lätt. Inte ens med godis i handen.

Åter en riktigt trevlig tur. Oj, vad vi har skrattat! Jag tackat för sällskapet och hoppas på ett snart återseende.

Snart attackerar vi nya etapper.