Bakslag

Bakslag i vädret. Försmaken av våren ersätts av ytterligare ett besök av Kung Bore. Bakslag har jag haft hela året känns det som. Träningen har aldrig riktigt kommit igång. Den ihärdighet och de rutiner jag hade förra året är lika bortblåsta som vinden utanför fönstret.

"Smält min is,

låt min snö gå i tö",

suckade vintern till våren.

 

Ibland känns det som om jag inte har riktigt torr eller fast mark under fötterna.

 

Men för att förflytta sig framåt måste man ibland ta ett steg bakåt. Sedan i julas har jag sprungit fler långa långpass än någonsin tidigare. Jag har för första gången hittat löparkompisar, i form av Jan-Erik och Vanja. 3-4 mil i terräng är mer eller mindre "a walk in the park" (bildligt och bokstavligt talat).

 

Ibland önskar jag att stigen var rak och mjuk, och bar fram mig utan ansträngning.

 

I morse sprang jag fartlek . Jag tog i uppför backarna, och ibland tog jag backarna flera gånger. Jag höjde farten där det var flackt. Pulsen kickade i taket och mjölksyran sprutade, även i armarna. Efter varje backe eller fartökning fick jag vila för att få ner pulsen. Detta var inte kroppen van vid, och förra veckans förkylning gjorde väl sitt (hoppas jag). Men jag kom ut och gjorde det i alla fall, och nu kan det bara gå framåt.

 

Ibland kan jag finna hopp i det lilla.

 

Jag har börjat ifrågasätta mig själv, men jag har också kommit till insikter. Dessa insikter kan man bara nå genom att omsätta de teoretiska kunskaperna och de praktiska erfarenheterna till något större. Att genom klarsynthet inse kunskapernas och erfarenheternas faktiska betydelse.

 

Ibland behöver jag se mig själv ur ett annat perspektiv.

 

Jag litar på att den vår, som vi fått en försmak av, snart är här för att stanna. Och intill dess är det bara att dra nytta av bakslagen och se vad de har att lära mig.

 

"Kanhända, kanhända om solen vill,

vi vänta väl ännu en månad till,

så kanske det sker", sjöng våren

(Gustaf Fröding)

 

Jag kommer att en dag nå mina mål!