Racereport: Tjejmarathon 2014

Tjejmarathon startades 2012 av eldsjälarna Ann-Sofie Forsmark och Madeleine Johansson. Det var, och är fortfarande, ett välgörenhetslopp till förmån för Panzisjukhuset, som vårdar kvinnor och barn som utsatts för våldtäkter och övergrepp under inbördeskriget i Kongo. Projektet som Tjejmaran stödjer heter ”Dorcas” och syftar till att helt enkelt ge livet tillbaka till de som kanske mist hela sin familj, sett sin man och sina barn eller föräldrar dödats och dessutom är utstötta ur samhället eftersom de är ”skändande”. Med andra ord så är det en god sak som vi löpare stödjer.

Jag var laddad, men jag blev inte ultra idag. Men jag är ändå ultra everyday!

Även om man kan tro att namnet antyder annat så är loppet öppet för både män och kvinnor. Ungefär som att det inte bara är stockholmare som springer Stockholm Marathon. Tidigare år har man sprungit Roslagsleden mellan Roslagsbro och Grisslehamn, men i år byter man områden och det blir Sjuhäradsleden mellan Hindås och Borås. Distansen är ca 50 km, beroende på felspringningar.

Målsättningar
På grund av min strulande fot, som bidragit till att jag inte alls sprungit särskilt mycket under våren, så hade jag egentligen bara målsättningen att ta mig runt på ett någorlunda värdigt sätt. Jag hade inga tveksamheter inför att springa 5 mil, eftersom jag gjort det så många gånger förr. Däremot visste jag att foten skulle göra ont större delen av tiden. Innerst inne visste jag väl att jag borde övervägt ett DNS, alltså att inte starta överhuvudtaget...

Det jag ville ta med mig från loppet var ytterligare lite välbehövliga mil i benen inför min fjällultra om några veckor. Så planen var att bara springa på i måttligt tempo och försöka hålla det in i mål. 

Jag har ju egentligen Jättelångt att springa nästa helg också, men redan före start övervägde jag att lämna återbud och ge mig själv löpförbud under några veckor för att ge min fot/häl/vad en möjlighet att läka.

Förberedelser
Träningsförberedelserna var minimala. Den senaste månaden har jag sprungit väldigt lite, och all löpning har resulterat i smärta i foten... Så övertränad är nog det sista jag är. Undertränad snarare...

Jag åkte upp på lördagen. Ombord på tåget mötte jag Magda och Cissi, som också skulle springa. I Borås möttes jag av Maria Sollerman och vi gick tillsammans till hotellet, där vi mötte Jan-Erik. Tillsammans gick vi ut och åt middag på en grekisk restaurang samt tog en lite promenad. Dagen avslutades med att lägga fram tävlingsutrustningen.

Ja, denna skylten fick jag bara passera under promenaden kvällen innan...

Kittning

Jan-Erik skulle vara funktionär och vi åkte med honom till Hindåsgården, där starten var. Det blev det vanliga kramkalaset vid mötet med nya och gamla vänner. Alice, Svetlana och Gisela skulle vara funktionärer. Några finska nyfunna vänner, som kände mig från bloggen, kom också fram och presenterade sig. Och jag fick också återse Anna, som jag hade sällskap med hela förra årets Tjejmara.

Löpare och funktionärer börjar samlas

Snyggaste tjejerna; jag och Maria

Ingen selfie, utan en groupie!

Efter den vanliga genomgången, där Madde försäkrade att det var mycket mindre sannolikhet för felspringningar i år, så gick startskottet.

Samling

Redo för start

Genomförande
Vi började springa längs ett elljusspår. Vi bak i klungan brydde oss inte så mycket om att leta orangea markeringar, vilket vi kanske borde gjort. Efter ett par kilometer så stannade alla upp och konstaterade att det var längesedan vi såg några markeringar. De längst fram fortsatte att springa (det visade sig att de följde 2,5km-spåret och kom tillbaka till starten), medan vi i kön vände och hittade tillslut stigen som vi skulle följa. Kändes bra att vara i täten, om än för en kort stund.

Loppet började med en backe

Det började med härliga skogsstigar. Min kropp kändes riktigt bra. Visst gjorde foten ont, men jag räknade med att det skulle gå över. Efter 5 km tog jag en gel, och efter det blev det ännu bättre. Funderade på att jag kanske skulle ta och springa Jättelångt i alla fall. Det är ju så kul att springa.

Äntligen inne på rätt stig

Det blev ganska snart glest mellan löparna, och eftersom jag inte är en sällskapslöpare så upptäckte jag snart att jag inte såg någon varken framför eller bakom mig. Men det gjorde ingenting. Funderade lite över vad jag skulle klassa som ett misslyckat lopp. Kom fram till att ett brutet lopp inte automatiskt skulle innebära att det var misslyckat. Snarare skulle ett lopp där jag feldisponerade mina krafter vara misslyckat.

Mysig stig

Vem bor här???

Började bli omsprungen av de löparna som tagit extrarundan vid starten. Ännu hade inte foten blivit bättre, snarare tvärtom. Och det började till och med värka runt hela hälen. Att landa på hälen gjorde ont eftersom sen/muskelfästena under hälen var så irriterade. Att landa på framfoten gjorde också ont pga att det innebar att vadmusklerna spändes och drog i sen/muskelfästena. Likaså vid frånskjutet. Med andra ord kunde jag varken springa, gå eller stå... Men jag haltade vidare och försökte tänka på annat.

Glad i skogen, eller skojgen

Men tillslut gick det inte att ignorera smärtan längre. Att sätta mig ner och börja gråta är inte min stil, så jag haltade vidare. Det var inte så långt kvar till första vätskekontrollen och jag bestämde mig för att bryta där. Även om jag inte hade behövt ta hänsyn till framtida lopp och min hälsa så hade jag behövt tunga droger för att kunna fortsätta.

"Ej springbar fot"

Besviken över att behöva bryta

Jag fick åka med till kontroll 2 vid ca 31 km, där Jan-Erik var chef. Ganska snart efter min ankomst fick vi ett telefonsamtal om att Helen hade skadat sig och behövde bryta. Jag hängde med Jan-Erik för att hämta upp henne. Det var som att hitta en nål i en höstack, men tack vare telefonerna kunde vi tillslut sammanstråla och allt fick ett lyckligt slut; Helen fick sina wienerbröd!

Dignande godisbord vid kontroll 1

Jag fortsatte sedan att hjälpa till vid kontrollen. Tömde min raceväst på salttabletter och gel för att dela ut till behövande. Erbjöd också min rosa egenblandade dunderdryck till två tjejer. Hoppas att den gav dem fart i benen.

Ivrig väntan på första löparen vid kontroll 2

Anna blev också tvungen att bryta här pga en tidigare skada. Dessutom hade hon gjort en Emelie Forsberg; ramlat och skadat handen efter bara 5 km. Anna var dock nöjd med dagen. Nu siktar vi båda mot att vara hela till Ultravasan!

Lärdomar
Det var riktigt surt att tvingas bryta. Resten av kroppen var det ju inget fel på. Övriga omständigheter talade ju också för mig; det var terränglöpning (även om jag tyckte det var väldigt mycket grusvägar) och det var varmt, vilket jag verkligen gillar. Hade verkligen sett fram emot att få springa detta loppet.

Detta kan jag faktiskt klassa som ett misslyckat lopp. Det handlade inte om feldisponerade krafter, utan en icke fungerande kropp. Jag är besviken, och framförallt är jag orolig för framtiden...

Det jag kan trösta mig med är att det goda med detta loppet inte går till spillo bara för att jag bröt. Mina, och alla andras, insamlade pengar (över 120 000 kr) kommer till de som behöver i vilket fall som helst.

Nu är det löpvila som gäller i åtminstone två veckor. Det blir styrketräning, cykling och simning istället så snart jag flyttat hem till Skövde igen. Och så snart jag är smärtfri ska jag börja rehabba fot och vader. Ja, jag ska söka upp en läkare och se om de kan göra något. Målet är att kunna stå på startlinjen den 5 juli och känna mig trygg att foten kommer att hålla i ca 11 mil. Större underverk har skett...

Tack
Tack Annie och Madde för arrangemanget och för att ni är sådana eldsjälar. Tack alla övriga funktionärer. Tack alla härliga medlöpare som peppade, och lät mig peppa er.

Kommer jag tillbaka nästa år? Det är inte omöjligt...

Nej, jag klarade det inte denna gången, men grattis till alla som gjorde det!