Race report: Forsbackarännet 2014

För ett bra tag sedan försökte Margret få med mig på Forsbackarännet, men jag var lite tveksam. Jag hade ju en hel del andra lopp att springa under sommaren. Men så gav foten upp och tvingade mig inse att det inte skulle kunna bli någon löpning förrän till hösten. Plötsligt blev Forsbackarännet intressant igen. Men går det verkligen att simma 21 km?!?!?

Vi kom till start i alla fall

Jag hade ju redan simmat en del i sjön under juni, så jag testade att simma lite längre; 5000m. Inga som helst problem. Så den 3 juli anmälde jag mig. Hade faktiskt ingen aning vad jag hade gett mig in på.

Så här skriver Gävle Långdistans om Forsbackarännet:
"Simningen följer Gavleåns sträckning från Forsbacka herrgård till målgången i Boulongerskogen genom det natursköna Gästrikelandskapet, med bävrar som gör sig påminda om sin närvaro. Avbrott i simningen sker naturligt vid de kraftstationer, som alla ruvar på sina egna historier, som finns längs sträckningen. Vid dessa så passar vi på att dricka en kopp kaffe och summerar den genomförda etappen. Vi delar in oss i startgrupper, med varje grupp så kommer det simma en till två guider som ser till att “alla är med” och guidar gruppen genom de olika delarna av Gavleån.

Forsbackarännet är inte en tävling där det gäller att komma först i mål, utan det är något vi gör tillsammans. Kampen är mot det kalla vattnet, sträckan och mot sig själv."

Ja, någon kamp emot det kalla vattnet blev det väl inte denna gången. Det var 24 grader i vattnet och närmare 30 grader på land!

Målsättningar
Vad kan man ha för andra målsättningar än att fullfölja? Det är ju inte en tävling så några tider och placeringar är ju inte intressant. Däremot ville jag känna att kroppen utan problem orkade simma denna sträckan, för i så fall kan jag ju få ytterligare en sträng på min lyra när det gäller uthållighetsidrotter.

Jag ville också få en fantastiskt naturupplevelse. Jag tycker att det är så häftigt att simma så nära land att man kan uppleva naturlivet där från vattnet. Och så ville jag träffa inspirerande människor som brinner för sin sport.

Njutning för sinnena och själen

Förberedelser
För att simma en halvmara så måste jag träna, men hur hade jag ingen aning om. Jag räknade med att den fysiska och mentala uthålligheten skulle finnas där någonstans tack vare ultralöpningen, men den måste appliceras till andra förhållanden nu.

Ska man simma i öppet vatten så är det ju där jag ska träna, vilket är bra eftersom jag undviker ju att träna inomhus. Jag hade redan all utrustning i form av våtdräkt och badboll. Bara att sätta i gång.

Min simlärare och förebild

Mitt största problem var att jag blev så fruktansvärt snorig och nysig efter simningen. Testade allerginässpray, men inget hjälpte. Det är ju inte så lockande att simträna när man känner sig dunderförkyld, och täppt i näsan så man inte kan sova, flera dagar efter. Men så testade jag en nässpray med kortison, och det hjälpte!

Jag är inte, och har aldrig varit, någon simmare. Jag har aldrig tränat simning regelbundet utan bara fuskat i perioder. Jag är helt självlärd när det gäller crawltekniken, men har fått höra att den är riktigt bra. Jag är inte snabb, men jag orkar hålla på länge. När jag har simmat i bassäng har jag tyckt att 3000m är långt, och utomhus har kanske 1500m känts tillräckligt. Men för att simma Forsbackarännet måste jag flytta mina mentala spärrar vad gäller simning. Vansbrosimmet, som många tycker är jättelångt, är ju bara en uppvärmning.

Årets första simtur

Den 1 juni tog jag årets första simtag, och totalt fick jag ihop 35 km före Forsbackarännet. Längsta passet var på 8 km, och det kändes lätt. Det gav mig självförtroendet att det nog skulle gå bra ändå.

Redan i juni, innan jag var anmäld, hade jag köpt mig en ny våtdräkt som var mycket smidigare runt axlarna. Detta blev den som tränade mest i och som jag räknade med att jag skulle simma i på loppet. Hade dock med mig en extra våtdräkt upp till Gävle i fall om att...

Loppet skulle genomföras på fredagen den 25 juli, och kvällen innan skulle det vara ett informationsmöte i Gävle. Jag och Margret skulle ta tåget upp tillsammans med hennes familj, och Jan-Erik, som såg chansen att få slå ett distans-PB utan att behöva springa i en vecka, körde upp från Stockholm.

Förberedelser i att njuta på vattnet

Den frågan som vi tre hade diskuterat mest under våra förberedelser var vilken startgrupp vi skulle anmäla oss till. Det fanns tre startgrupper som beskrevs så här: "Man väljer själv vilken grupp man vill simma med, i startgrupp ett simmar de som känner att de behöver lite mer tid på sig, i startgrupp tre simmar de som kanske simmat några meter tidigare och om varken ett eller tre känns rätt så finns startgrupp två." Hmmm, ingen av oss hade någon aning om hur vår simning stod sig gentemot andra simmare, men vi ansåg ju oss inte vara direkt dåliga. Fast det finns väl inga dåliga simmare som ställer upp i ett sådant lopp...

Den absolut tuffaste delen av förberedelserna var att ta sig till Gävle. Torsdagen den 24 juli har väl gått till historien för den dagen med mest tågstrul i hela Sverige på en och samma dag. Jag skulle ta tåget från Skövde 11.39 och där möta Margret. Tåget var i tid, men p.g.a. en brand utanför Moholm stod vi stilla i Skövde i nästan 2 timmar. Vi hade dock ström så AC och toaletter fungerade. När vi väl rullade kom vi bara till Töreboda, och där försvann strömmen, och AC:n. Det blev varmt och till slut öppnade de dörrarna för att släppa in lite luft. Efter en timme kom strömmen tillbaka och vi kunde köra på, bara för att backa tillbaka till perrongen i Töreboda igen. Nu fick vi vänta ytterligare en timme, men med ström och AC.

Utsikt över Töreboda

 Vi fyra-tiden kunde vi lämna Töreboda. Sedan rullade det på hyfsat bra, men det var många tåg före oss som också hade drabbats av ström-problemen mm. Med en försening på 4,5h rullade vi till slut in på Stockholm Central. Vi hade varit i ständig kontakt med Jan-Erik och givit honom i uppdrag att företräda oss på informationsmötet samt välja vilken startgrupp vi skulle hamna i.

En smärre försening...

Vår ordinarie anslutning till Gävle hade vi ju missat för längesedan. Vi resonerade om vi skulle rusa till ett tåg som skulle gå några minuter efter vi anlände till Stockholm, eller om vi skulle passa på att äta middag och ta ett senare tåg. Vi röstade på att äta. Men så såg vi att tåget till Gävle också var försenat så vi hann köpa mat på Burger King och hinna med det "tidigare" tåget.

Middag. Foto: Margret

Jan-Erik meddelade att han hade placerat oss alla tre i grupp 1, med start 0500, främst på grundval att det var denna gruppen som hade störst chans att få se bäver. Ett klokt val.

Strax före 21 rullade vi äntligen in till Gävle, bara ca 5 timmar försenade... Jan-Erik mötte upp och lotsade oss till hotellet. Där var det tokvarmt. Vi hade ett eget infomöte och åt lite kvällsmat innan det var dags att packa inför morgondagen samt försöka sova några timmar.


Genomförande
Väckarklockan ringde 0250! Det hade inte blivit mycket sömn i värmen. Det var dock ett hotell där man kunde servera sig själv frukost klockan tre på morgonen. Strax före klockan 4 traskade vi igenom stan mot regementsparken och samlingsplatsen. Där bytte vi om till våtdräkt och la väskan på ett släp. Sedan ilastade vi en buss som skulle ta oss till Forsbacka. Där fick vi också våra gula badmössor.

Jag kände mig genast otroligt välkommen och stämningen var härligt gemytlig. Pontus och Stefan var de som skulle guida oss genom dagen. Totalt var vi 10 personer i gruppen.

Morgonpromenad genom Forsbcka

I Forsbacka gick vi ner till vattnet. Solen var på väg över trädtopparna. Dimman steg ur vattnet. Allt var så tyst och stilla. Det var magiskt. En efter en gick vi i vattnet och simmade bort till ett betongfundament som vi klev upp på. Nu började det!

Magiskt

Första etappen till Mackmyra var ca 7 km. Med Stefan i täten började vi simma i lugnt ultratempo. Perfekt. Först över en liten sjö, men snart in i ån. Vi spanade efter bävrar och fick flera bäverhistorier berättade för oss, men förutom några slag i vattnet så såg vi inga bävrar. Vattnet var härligt stilla och solen började värma.

Första vätskepausen

Vi hade en följebåt som med jämna mellanrum serverade oss vatten och sportdryck. Även om man sväljer en hel del å-vatten så skulle det behövas vätska och salter under dagen. Jag hade med mig salttabletter att komplettera med och det fungerade finfint.

Morgonstund har guld i mun

Att simma långt ger nytt perspektiv på saker och ting

Vi fortsatte i sakta mak. Ute i en vassbevuxen liten sjö tog Pontus täten och utmanade oss att öka tempot lite. Oj, vad snabb han var! Jag slet, men hade inte en chans. Vi simmade lite snabbare i någon kilometer bort till högspänningsledningen där vi väntade in de andra. Skönt att få sträcka ut, men i det tempot gick det ju inte att fotografera.

Skogspromenad vid första kraftstationen

Magplask

Efter ca 5 km kom vi fram till första kraftstationen. Här fick vi gå upp ur vattnet och gå förbi innan vi kunde hoppa i vattnet igen. Här var jag glad att jag hade tagit på mig ett par neopren-strumpor som skyddade lite mot vassa stenar och kottar.

Magisk simning

Nu simmade vi genom Engelska parken. Otroligt vackert. Läckert att simma i en smal å där grenar hänger ut över vattnet. Här var också strömmen tillräckligt stark för att den skulle märkas. Snart kom vi fram till Mackmyra där frukost väntade.

Vi dansar tango i Engelska parken...

Och en tangomustasch gör det så mycket bättre ;-)

En gigantisk "bäver", eller liten funktionär

Frukostbordet står uppdukat i Mackmyra

Margret berättar göteborgshistorier. Se hur de skrattar...

Mackmyra whiskey???

Vi rastade i drygt en halvtimme, då vi åt, drack, smorde in nacken med sportslick och bara pratade. Efter en stund dök grupp två, som startat en timme efter oss, upp. Här simmade Linda Eriksson och jag bytte några ord med henne innan det blev dags för oss att gå iväg till vattnet igen.

Simmare på rad

Pontus är redo för nästa etapp

Simma! Yay!!!

Inga bävrar, men dessa änder lät sig villigt fotograferas. Simmare i gula badmössor klassas inte som något hot.

Nu var det riktigt varmt ute och det var skönt att glida ner i det "kalla" vattnet och få börja simma igen. En tredjedel var gjord och nu hade vi ca 5 km till lunchstoppet. Ån fortsatte att slingra sig. Ibland simmade vi lugnt, ibland lite snabbare. Under broar, över stenar, förbi grenar osv. Och upp på en brygga där det serverades fika. En tradition som de i grannskapet hade, och vi simmare var så klart mycket tacksamma. Kakor, muffins och chips sitter aldrig fel.

Att bli bjuden på fika är aldrig fel

Vattnet i ån hade en brunaktig färg och var fullt av små bruna humuspartiklar som fastnade på huden så att det såg ut som om man hade skägg, mustasch och fräknar, eller någon konstig hudåkomma...

I år var det gula badmössor som gällde för att matcha näckrosorna

Och sportdrycken måste också matcha den gula badmössan!

När vi kunde se tegelbyggnaden i Valbo så släpptes vi lösa och fick simma fritt. Jag och Margret hamnade i täten och det visade sig att vi simmade exakt lika snabbt bredvid varandra med ca 2 m lucka, och långa stunder även i takt. Från land hade det tydligen sett otroligt vackert ut och vi funderade på om vi skulle börja med parsim istället.

Margret var den första som kravlade sig upp på bryggan, och hon sprang rätt i famnen på en reporter från SR P4 Gävleborg och fick göra en intervju i direktsändning. Vi andra tog för oss av pizzan. Nu hade vi simmat ca 13 km. Den sista etappen hade känt väldigt kort. Nu var väl kroppen uppvärmd och igång. när jag springer brukar jag behöva en mil för att komma igång. Kanske är det samma sak vid simning?

Upploppet i Valbo

Margret blev lokal radiokändis

Lunch.

Efter en stund drog vi upp våtdräkterna igen och började klättra ner mot vattnet. Riktigt skönt att få svalka av sig. Jag trodde att det varma vattnet skulle vara jobbigt, men jag tycker att det var precis lagom. Nästan så att det kändes "kyligt" ibland, men jag kan ju inte påstå att jag frös någon gång.

Jag föreslog att vi skulle ta ett gruppfoto i vattnet, och varför inte även testa en "groupie". Jag lyckades få med alla 13 deltagarna som vår grupp nu bestod av.

Bästa gruppen!

Vi hade vattenpaus vid en badstrand. Nu hade grupp två kommit ikapp och och drygt 20 gummiklädda människor klev upp ur vattnet. Undrar vad badgästerna tänkte... Vi passade på att spexa framför kameran. Humöret var på topp. Jag kände mig piggare och starkare för varje kilometer. Aldrig någon dipp. Högeraxeln, som jag varit lite orolig för, blev också bara bättre och bättre under resans gång.

Bara glada miner. Ja, det är ett leende där bakom mustaschen...

Jag och min rosa badboll. Vi är oskiljaktiga.

Vem har precis hånat vem?

Nu var i stort sätt alla tre grupper samlande. Nu var det slut på lugnet som vi hade upplevt i början. Jämfört med då kokade vattnet nu av simmare, men det var inga problem. Vi hade ytterligare några kraftstationer att ta oss förbi.

Simning kräver även förmåga att klättra bland stenskravel

Plötsligt var det dags för "överraskningen". De som varit med förut visste vad som väntade, men vi nya klev in i en sagovärld av bakverk. Med stora ögon tog vi för oss av allt och tryckte i oss. Jag kan säga att jag aldrig smakat så goda kakor, tårtor och annat. Till slut var jag alldeles matt av socker och magen stod i fyra hörn. Då var det dags för lagfotot, och sedan fick vi äntligen hoppa i vattnet igen.

Margret gick direkt till "baren". Skål!

Årets bästa kakbord

Och tårtor och pannacotta. Se hur fokuserad Jan-Erik ser ut. hungrig?

Men stinna magar och höga på socker gled vi ner i vattnet igen

Nu var det bara ca 3 km kvar. Bara ett Vansbro alltså. Vi simmade gemensamt. En bit före mål samlade vi ihop oss och släppte fram de två "segrarna" som hade utsetts. Snart började även publiken dyka upp längs stranden. Margrets familj var också där. Då borde målet vara nära, men vi nykomlingar hade ju ingen aning så vi bara simmade på i godan ro.

Närmade oss civiliserade trakter

Vi samlade ihop oss en bit före mål.

I samlat makrillstim simmade vi mot målet i Boulongerparken

Bara glada miner

Publikens jubel

Målgång

Så upptäckte jag att hela flocken började dras mot en brygga, och så snart de två segrarna nått fram blev det en tjurrusning bland resten. Vi var i mål! Vi hade klarat det! Och jag var inte ens trött. Kunde vi inte simma lite till?

Vi hade transporterat oss ca 21,5 km på 13 timmar. Klockan hade registrerat 8,5 timmar i rörelse, så resten hade varit korta och långa stopp i vattnet och på land.

Men det var bara att ta sig upp på land och byta om. Fötterna var bleka och skrynkliga som sultanrussin, men annars var allt bra. Margrets familj plockade fram bubbel-champis och jordgubbar för att fira oss. Vi var ju hjältar. Pontus och Benkert kom och tackade oss, och som ett trollslag var sedan hela Bolougnerparken tömd på simmare.

Seger-bubbel

Det bara att traska tillbaka till hotellet. Nu slog tröttheten till. Inte någon muskulär trötthet, utan snarare en seghet. Om det berodde på 13 timmars simning, värme och lite vätskebrist, eller sömnbrist är oklart. Väl på hotellet ville jag bara lägga mig på sängen och somna, men all utrusning skulle sköljas av (lämnade det jobbet till Jan-Erik), vi skulle duschs (det fick jag klara av själv) och sedan behövde vi få i oss lite mat.

Så 6 personer traskade ner på stan, hälften av dem halvt i koma, för att hitta något att äta. Det fick bli Harrys. Det beställdes kött, hamburgare och annat kaloririk mat. Jag bad att få behålla menyn för att kunna fläkta mig. Kände mig fortfarande rejält varm. Solen hade nog tagit ordentligt i ansikte och nacke.

Mat och öl gick ner, och sedan längtade vi alla tillbaka till hotellet och att få krypa ner i sängen. Men det var åter tokvarmt i rummet. Sov dåligt och vaknade redan vi 0530. Insåg att jag inte skulle kunna somna om, så jag gick upp och tog med mig lite kaffe ut och promenerade längs ån. Njöt av lugnet och längtade efter att få glida ner i det svala vattnet.

Morgonkaffe i Gävle

Efter frukost tog vi farväl av Jan-Erik, och så bar det av till järnvägsstationen. Tåget till Stockholm kom och gick som det skulle. Vi fikade på Centralen innan det var dags att ta tåget mot Skövde och Göteborg. Detta var ca 15 min försenat redan vid start, men det skulle nog lösa sig. Förseningen ökade till ca 30 min, men det är ju hanterbart.


I höjd med Laxå gick jag bort till Margrets vagn för att ta farväl av henne och familjen. Då gjorde tåget en kraftig inbromsning och blev stillastående. I högtalarna meddelades att vi drabbats av strömbortfall. AC:n stannade och vagnen började bli varm. Jag och Margret bara tittade på varandra och skrattade. Då var det dags igen... Vi funderade på vem det var som var jinx och orsakade allt strul. Jag tror att det blev jag som utsågs... Med en försening på ca 75 min kunde jag kliva av tåget och bege mig hemåt. Jag klarade det!

Detta bär jag med mig länge

Lärdomar
Jag kände mig väl förberedd inför detta loppet. Självklart hade jag kunnat träna mer, men det var inget som jag upplevde som en begränsning. Min utrustning fungerade utmärkt. Hade det varit kallare i luften hade jag dock behövt dels mer kläder att simma i såsom handskar och ytterligare värme runt bålen, samt kläder att dra på när vi rastade på land.

Inte direkt kallt på land. Skönt att svalka fötterna vi rast.

Min "badboll" var också guld värd för att förvara energi och salttabletter i samt imskyddsmedel till glasögonen, sportslick mm. Och att ligga och flyta på. Att den var rosa, och de andras var organge, var ju också bra.

Aldrig utan min badboll

Det enda som jag skulle vilja förbättra var att jag skulle velat ha något bättre på fötterna. Det var skönt att jag valde att ta på mig neoprensockarna eftersom de skyddade lite när vi gick förbi kraftstationerna, men eftersom jag inte kunna vänja mina fötter vid att gå barfota i år så blev det ändå smärtsamt. Ett par sockar med lite tjockare sula under foten, utan att de bromsade vid simningen, hade varit idealiskt.

Härliga Margret som jag fick träffa för första gången. Hoppas att det blir fler gånger framöver.

Jag är nöjd med valet av startgrupp. Kanske gick det lite väl långsamt ibland, och hade det varit kallare i vattnet hade det kunnat bli jobbigt. Med min simkapacitet tror jag inte att jag hade haft några problem att simma med grupp två, men jag tror att fokuset där låg mer på simning. Medan fokuset i grupp ett var naturupplevelsen, och det tilltalar mig mer. Jag har inte behov av att "bevisa" min prestationsförmåga för någon, inte ens mig själv.

Så här glad blir man

Forsbackarännet har givit mig ytterligare klarhet i vad jag uppskattar och vill ha ut av min träning och vilka lopp jag vill välja. Jag kom till några insikter när jag morgonen efter satt vid ån och drack mitt kaffe. Jag är mer ute efter utomkroppsliga upplevelser. Med det menar jag att jag främst vill uppleva saker utanför min egen kropp med hjälp av mina sinnen. Jag vill se, känna, lukta, höra, smaka naturen och omgivningen.

Mackmyra

Jag är inte ute efter inomkroppsliga upplevelser såsom adrenalinpåslag, känna trötthet, stolthet, eller annat som främst sker inne i kroppen. Min träning måste därför inriktas så att jag kan njuta och uppleva det som sker utanför kroppen utan att behöva bli störd av det som sker inne i kroppen. Jag vill vara tillräckligt vältränad för att sinnena ska få arbeta ostört.

Detta är vad jag är ute efter

Och att få uppleva det med likasinnade.

Vem kan simma Forsbackarännet? Man skulle kunna säga alla, men "alla" måste träna. och ha erfarenhet av att simma långt. Utifrån mina upplevelser skulle jag säga att man måste vara väl förtrogen med minst ett simsätt, och helst crawl som är snabbast och minst energikrävande. Man måste kunna simma minst 1 km non-stop, alltså utan någon micropaus för att hämta andan. Och man skall ha simmat 5 km vid ett par tillfällen och upplevt det som lätt. Man behöver också ha tränat på att simma i kallt vatten, kunna växla mellan att simma snabbt och väldigt långsamt, samt ha tränat på att äta och dricka. Då tror jag att "alla" kan få en behaglig resa. För det är ju det som detta handlar om.

Rätt förberedd blir Forsbackarännet en ren njutning

Tack
Jag vill rikta ett varmt tack till Gävle långdistans som anordnar detta fantastiska arrangemanget för åttonde gången. Jag hoppas att fler föreningar kan ta efter denna filosofi och anordna lopp på liknande sätt. I tider med prestations- och resultathets så känns det befriande. Likaså i tider då "alla" ska göra klassikern och tar sig runt på maxtid utan att egentligen tränat eller förberett sig innan. Här slipper man hetsen, men man måste träna för att kunna simma 21 km och samtidigt njuta och orka vara social.

Jag hoppas däremot inte att Forsbackarännet växer. Det är ju just det lilla och intima som gör det så fantastiskt. Har jag möjlighet så kommer jag att stå på betongfundamentet vid starten i Forsbacka nästa år igen.

Ett stort tack också till alla deltagare och då särskilt ni i grupp ett. Det var ju ni som gjorde denna dagen, och att det var värt att stå ut med tågresan hit.

Utan funktionärerna hade vi "utan snus i två dagar försmäktat" i denna å, för att citera Pippi Långstrump

Tusen tack till alla funktionärer, officiella och självpåtagna, som servade oss på ett utmärkt sätt med mat, vatten och fantastiska bakverk. 

Ett extra stort tack till Margret, som lurade hit mig, och Jan-Erik som inte kan låta en utmaning rinna förbi, och "familjen" som supportade på bästa sätt. Detta var ett lopp som togs till en ny nivå genom att genomföra det tillsammans med vänner. Så har jag aldrig känt vid andra lopp eftersom alla springer i sitt eget tempo och man bara möts före och efter och vid eventuell varvning.

Margret och Jan-Erik

Men det största tacket vill jag rikta till Pontus Andersson som höll humöret uppe på oss och som verkligen inspirerade mig att fortsätta med långdistanssimning. Tack! Vem vet, jag kanske bjuder in till Tidanrännet någon gång...

Pontus och Benkert stressar inte i mål

Jag får väl avsluta med att tacka min fot. Hade den inte krånglat så hade jag aldrig fått möjligheten att uppleva detta. Inget ont som inte för något gott med sig! Detta var något av det häftigaste jag har varit med om.

Vi fick se en bäver till slut

Tack för denna gången