Race report: Skövde Ultrafestival 100 km, som blev 12 timmar

Varje år anordnas Skövde Ultrafestival. En tillställning där många kända och okända ultralöpare samlas, umgås och plågar sig. Och många ultralöpare föds!

Det tävlas i 1, 6, 12, 24 och 48-timmars samt 100 km. Allt äger runt på Södermalms IP's 400-metersbana. Har du inte varit där så kan jag rekommendera ett besök, eller varför inte anmäla dig till nästa år. Alla är lika välkomna; nybörjaren som världsrekordsförsökstagaren. Allas insats är lika mycket värd.

Publiken gör allt för att peppa 48-timmarslöparna under den sista timmen.

Målsättningar
Att jag bara skulle gå var givet. Viktigast var att känna hur kroppen reagerade på längre distanser. Det bästa beskedet jag skulle kunna få var att fot och baksida inte kändes ett dugg när jag gick i mål. Jag har verkligen velat fullfölja ett längre lopp i år, och att gå 100 km under Skövde Ultrafestival verkade som ett bra försök. Jag skulle slå mitt personliga distansrekord utan att känna någon tidspress, och jag skulle kunna hjälpa fram Torill i hennes försök att slå världsrekordet i 48h.

Jag ville dock inte göra något med kroppen som skulle äventyra min kommande fjällvandring.

Det fick bli ett par Hoka Bondi på fötterna.

Förberedelser
Jag har inte löptränat på över två år. Visst har jag sprungit, men ingen regelbunden träning som har härdat kroppen. Jag har egentligen mest gått. Kroppen är därför inte alls förberedd på att ta sig fram, springandes eller gåendes, när distanserna kommer över 5 mil. Framförallt har jag inte tränat på platt underlag där det monotona malandet är en utmaning i sig.

Att sedan simma Forsbackarännet 21 km dagen innan gjorde förberedelserna optimala... Under tågresan från Gävle till Skövde var jag hur sömnig som helst och jag kämpade med att få upp vätskebalansen i kroppen (Man skulle tro att en hel dags blötläggning av kroppen skulle ta hand om det, men icke...).

Fotot taget exakt 25 timmar före jag startade i Skövde Ultrafestival

Loppet
12-timmars och 100 km startade samtidigt klockan 1800 på lördagen. Vi var två damer i 100 km-klassen. Den andra var Lisa, som kände mig från bloggen och tack vare den hade vågat sig på TEC tidigare i år, och lyckats fantastiskt!

Vi gav oss iväg samtidigt som 6-timmars gick i mål, så under mitt första varv gick jag förbi hjältar, som låg och pustade där de varit när stoppskottet ljudit, i väntan på att Reima skulle komma med sitt mäthjul.

Mitt upplägg var att bara gå och gå i rask takt. Något annat upplägg hade jag inte hunnit fundera ut. Men när man bara går runt, runt, så har man tid att tänka. Jag höll mig på bana 2 för att ge plats för alla löpare att springa om på insidan. Att varje varv blev någon meter längre spelade mig ingen roll.

Långa kliv

Första milen gick jag på 1,5 timme. Då började jag fundera över om det var möjligt att göra maran på under 6 timmar. En snabb överslagsräkning gav att jag skulle behöva öka farten något, och det skulle innebära lite löpning, framförallt för att hinna med toalettbesök och andra stopp. Därför började jag springa på bortre långsidan. Det kändes helt underbart att ta några löpsteg. Jag bara flög fram tyckte jag. Och inga känningar någonstans!

Torill kämpade på.

Två mil passerades på strax under 3 timmar. Jag testade att öka farten ytterligare genom att vartannat varv springa bortre långsidan och kurvan, och vartannat varv bara bortre långsidan. Jan-Erik, som supportade Liselott på 48-timmars, såg ut att ha för lite att göra så jag bad honom räkna ut vilket tempo jag måste hålla för att kunna göra maran på under 6 timmar. Jag visste redan svaret, men jag ville kolla hur smart hans hjärna var nu efter drygt 30 timmars supportande.

Jag såg alltid fram emot min löpning på bortre långsidan.

Jag klarade maran med tillräcklig marginal innan vi bytte varv efter 6 timmar. Därför satte jag målet att klara 50 km under 7 timmar. Jag började nu springa bortre långsidan och kurvan varje varv. Började kännas lite segt i benen de sista 50 m av löpningen varje varv, men annars var jag hur pigg som helst.

Jag klarade även detta målet med tillräcklig marginal, och jag unnade mig en liten rast för att stretcha och facebooka lite. Men nu bestämde jag mig för att inte springa mer. Det vore att utmana ödet för mycket. Nästa mål var att klockan 0200 byta om till långa tights och mer kläder på överkroppen.

"Pyjamasen" påtagen

Bortre långsidan

Natt i Skövde...

Jag traskade på och mådde hur bra som helst. Jag räknade med att mina 100 km skulle ta ca 16 timmar, och att jag skulle vara i mål ca 1000 på söndag förmiddag. Men vid fyra-tiden på morgonen, när det började ljusna och jag hållit på i 10 timmar, så började jag bli alltmer öm i lårmusklerna och mitt högerben började vilja vika sig titt som tätt. Att ha ytterligare (minst) 6 timmar kvar kändes inte bra.

Janne ger Liselott lite plågsam massage av vaderna.

Mia tar sig friheter med Niklas...

Jag gick och kände efter och funderade ytterligare någon timme innan jag meddelade Janne att jag hade för avsikt att kliva av samtidigt som 12-timmarslöparna var klara, och att jag hade som mål att hinna 75 km. Visst det skulle bli ytterligare ett DNF, men jag skulle kunna få ett inofficiellt resultat på 12-timmars.

Mitt avgörande motiv till att avbryta var att jag skulle resa upp och vandra i fjällen dagen efter, och att antingen skada mig i Skövde eller, ännu värre, dra på mig en muskelbristning uppe på fjället på grund av utmattade muskler var inget jag ville råka ut för. Mitt deltagande i detta loppet var faktiskt inte så viktigt. Jag var i första hand här för Torills skulle.

Oftast så satt Mia och Janne mest och tittade ner i sina telefoner. Tufft att vara support...

Så jag traskade på de sista timmen. Det var riktigt segt nu. Lite svårt att veta om det berodde på energi- och sömnbrist, eller om det bara var att lårmusklerna hade givit upp. Från midjan och uppåt var jag egentligen hur "pigg" som helst.

Reima med sitt mäthjul

0600 ljöd så skottet och jag kunde stanna helt nära vattengaven. Jag hade passerat 75 km med god marginal (det blev 75 730 m) och jag kände mig nöjd. Visst, ytterligare ett DNF, men det kändes ändå som en seger efter som jag inte bröt pga någon skada utan "bara" pga att jag är dåligt tränad. Och detta var faktiskt det längsta jag sprungit/gått sedan TEC 2013! Jag är på väg tillbaka!

Torill bara fortsatte.

Efter att ha suttit och pratat med Janne ett tag lyckades jag ta mig bort till duschen. Ajaj, vad ont benen gjorde! Jag mindes nu smärtan från TEC. Varför håller jag på med detta egentligen??? Aldrig mer! Jag säger som Jonny Hällneby, som bröt 48-timmars "Nu ska jag sluta med ultra och börja med schack. Plus anmäla mig till 48h i Bislett". Nja, 48-timmars i Bislett skippar jag, tror jag...

Nu övergick min insats till att heja på Torill. Hon hade haft det riktigt tungt det sista dygnet. Under söndag förmiddag rann möjligheterna att slå världsrekordet ur händerna, men med hjälp av sin support så ominriktades målsättningen till att hon skulle slå sitt eget Europarekord. Och detta lyckades hon med. 376 939 m var vad hon sprang under sina 48 timmar. Försök göra om det! Mer om hennes lopp kommer säkert att kunna läsas om på hennes blogg så småningom.


Lärdomar
Förra gången jag sprang Skövde Ultrafestival var för två år sedan och då var jag anmäld till 24-timmars. Jag hade då väldiga problem med fötterna och bröt efter 12 timmar. Då hade jag kommit ca 8 mil.Det jag fick med mig då var ett misslyckande och en mardrömsresa med tilltagande plantar fashiit. Denna gången blev det också ett DNF, och åter igen ett inofficiellt 12-timmars resultat, men det jag tar med mig nu är snarare en framgång, eller åtminstone ett steg i rätt riktning. Att inte behöva bryta pga en skada är STORT! Att kunna genomföra över hälften av loppet innan det börjar göra ont någonstans är UNDERBART!

Jag fick aldrig ont i foten, varken under eller efter loppet, och inte heller dagen efter. Det har jag inte varit med om de senaste drygt 2 år sedan. Detta är STORT för mig!

Inte heller vänster baksida besvärade mig. Jag tror att jag kunde springa, såpass mycket som jag faktiskt gjorde, tack vare en uppvärmning på en timme, där jag fick upp rörligheten i höften ordentligt. Att gå minst 15 min före ett löppass måste nog bli mitt recept.

Min energi, humör och omdöme fungerade hur bra som helst. Jag blev aldrig trött "ovanför midjan". Det är skönt att få ett bevis på att jag har en uthållighet som räcker åtminstone 12 timmar. Det fick jag ju bevis på även under Forsbackarännet. Min mage tål det mesta.

Jag har aldrig haft egen support under något lopp, utan jag har snyltat på någon annan, oftast Janne. Detta eftersom jag inte behöver någon som hjälpte mig med upplägg för energiintag. Jag är däremot tacksam över att få hjälp med langning av vätska mm, något som Mia skötte suverän (men Janne hade lite svårare för...). Skulle jag få lust att pröva på 24-timmars eller längre så skulle det nog vara skönt att kunna ha en egen support som jag kan utnyttja hur jag vill.

Rundbana är inte kul, men gemenskapen med de andra löparna väger upp för det. Jag upplever inte en 400-metersbana lika mentalt tråkig som en bana på några kilometer. Jag vet inte varför, men kanske är det att inte går att minnas varje varv utan allt blir bara en enda dimma.

Min viktigaste lärdom är nog ändå att man måste träna för att lyckas. Och löptränat inför detta lopp hade jag ju inte gjort. Man behöver många mil i benen för att lyckas på 100 km, även om ambitionen är låg. De konstanta stötarna upp genom kroppen bryter ner en kropp som inte härdats för detta. 

Efter 12 timmar!

Tack!
Tack till Reima, Peter, Team Ultra Sweden och alla andra som arrangerar och driver Skövde Ultrafestival. Tack alla funktionärer som såg till att vi fick mat och dryck, och som hejade på oss varv efter varv. Detta är ett lopp som jag alltid vill återvända till, och det beror inte bara på att det är på hemmaplan. Det är mysigt och familjärt, samtidigt som prestationerna är så storslagna. Jag hoppas att det kan locka mer publik nästa år. Framförallt de som tittar in lite spontant för att lära sig mer om sporten.

Tack Janne och Mia för supporten, även om ni egentligen hade andra löpare som ni var där för att ta hand om.

Tack alla medtävlare! Jag brukar egentligen bäst tycka om att springa ensam, men just vid sådana här tidslopp blir det en härlig gemenskap längs banan och man hjälper varandra att lyckas. Att dela med sig av tex Resorb eller andra tips är ju en självklarhet, precis som att slösa med uppmuntrande ord till de man passerar. Jag hoppas att jag träffar flera av er snart igen!

Tack Torill för en nagelbitare. Du är en vinnare och hjälte i mina ögon, och en stor inspirationskälla. Du har ett pannben av gjutjärn, och då är det inte konstigt om man blir lite sned i löpsteget de sista timmarna. Om man skulle kunna tappa upp all viljestyrka som den damen förfogar över så skulle det krävas en oljetanker att rymma den.

Avslutningsvis vill jag tacka min kropp för att det bara var mina muskler som ömmade under och efter loppet. Och även dagen efter så känner jag inte något särskilt mer än normal trötthet och träningsvärk. Jag hoppas verkligen att detta innebär att jag nu är på väg tillbaka efter över två år med problem. Och jag har redan glömt hur ont jag hade i musklerna i går och hur jag lovade mig själv att aldrig springa mer...