Jag tänker mycket när jag är ute och går, och under en vandring i England började jag reflektera över skillnaden mellan äventyr och utmaning. Är det viktigt att definiera den skillnaden? Kanske inte, men jag tycker att det är intressant, och att analysera begreppen gör att jag kommer ett steg närmare att förstå meningen med livet.
Detta är inte ett inlägg med syfte att uppmana till att utmana sig i livet, utan det handlar egentligen bara om att reda ut begreppen. Vilket i sin tur kanske kan bidra till att någon vågar anta utmaningar, som på sikt kan bära frukt inför ett stundande äventyr.
Jag började med att googla begreppen och fick fram följande:
Enligt Wikipedia så är ett äventyr "en aktivitet som innebär risker eller osäkert utfall, och som ofta ställer krav på deltagarna. Gemensamt för äventyr är att de ger starka upplevelser, antingen positiva (flow) eller negativa (skräck). Äventyr kan vara en planerad fritidsaktivitet, som typiskt är en resa i naturen, utanför anlagda vägar, eller ett besök i en främmande kultur."
Synonymer på äventyr är spännande händelse, upplevelse, strapats, eskapad; riskabel händelse, fara, risk, vågspel, vågstycke, risktagande, chansning.
Utmaning, eller engelska challenge: "the situation of being faced with something that needs great mental or physical effort in order to be done successfully and therefore tests a person's ability".
Synonym till utmaning kan vara prövning. Utmanande är synonymt med krävande.
Äventyr är alltså verksamheten som ger de starka upplevelserna, medan de prövningar, risker och krav som deltagarna utsätts för under ett äventyr är utmaningar. Beroende på deltagarnas förmåga, kunskaper, erfarenheter, personligheter och förberedelser så kommer de att utsättas för olika utmaningar. Är utmaningarna för överväldigande kommer äventyret att försvåras eller kanske utebli.
Ja, det kanske inte är så stor skillnad, och många struntar nog i den, men när jag börjar reflektera över drivkrafterna bakom ett äventyr respektive en utmaning så tycker jag att skillnaden blir större.
För mig är det i första hand nyfikenheten som är drivkraften bakom ett äventyr. Nyfikenheten att få uppleva nya områden, nya kulturer, fantastisk natur, men också nyfikenheten på hur man kommer att reagera både fysiskt och mentalt. Det är denna nyfikenheten som motiverar att uthärda de utmaningar som man ställs inför.
Drivkraften bakom vad som gör en utmaning till en utmaning tror jag många gånger är rädsla. Rädslan att hamna i en obekväm situation eller göra bort sig. Rädslan för det okända. Rädslan för att misslyckas. Denna rädslan kan ha gjort att en person undvikit att ta tag i detta under en längre tid, och när det blir ett krav för att kunna klara av ett önskat äventyr så blir det en utmaning. En annan person, som vågat testa detta tidigare och inte låtit rädslan hindra den, kan uppleva äventyret utan att behöva gå igenom denna utmaning.
Det är ju inte särskilt kul att erkänna att man drivs av rädslor, eller att det är rädslor som påverkar de beslut jag fattar, men detta är ju många gånger en överlevnadsstrategi för människan. Däremot är det tråkigt att rädslor blir så dominerande, till att likna vid fobier, att de begränsar någon från att leva livet fullt ut.
Vad finns det för olika utmaningar? Hur många som helst! Det beror helt på vad en person faktiskt vill uppleva, och vilka begränsningar personens förmåga sätter för att kunna uppleva detta. Det kan handla om fysiska begränsningar såsom styrka, rörlighet och kondition eller sjukdomar, skador och allergier. Färdighetsbegränsningar som att orientera, tala främmande språk, hantera klätterutrustning eller att simma i öppet vatten. Erfarenhetsbegränsningar som att vistas i extremt varma, fuktiga eller kalla miljöer, veta hur kroppen reagerar vid brist på sömn och energi eller förmåga att hantera det oväntade. Mentala begränsningar såsom att umgås med främlingar, vara ensam, mörkerrädsla eller testa nya maträtter.
Den största utmaningen under ett äventyr är dock risken att det misslyckas. Det behöver inte bara bero på att man inte klarar utmaningarna, utan det kan vara faktorer som inte går att påverka såsom väder och transporter. Detta är en utmaning som man måste bearbeta och hitta verktyg för att hantera. Annars är det lätt hänt att rädslan att misslyckas överstiger viljan och nyfiken inför att lyckas.
Kan man ha utmaningar som inte är kopplade till ett äventyr? Finns det utmaningar som bara finns för utmaningens egen skull? Ja, det är klart, men då handlar nog drivkraften om att boosta självförtroendet eller kanske att förbereda sig för ett ännu okänt kommande äventyr.
Att cykla MTB är för mig en sådan utmaning. Jag är just nu inte nyfiken på något där jag behöver cykla, men att känna att jag utvecklas på cykeln ger mitt självförtroende en boost. Jag har fortfarande många utmaningar att komma över innan jag känner mig helt bekväm. Jag tycker inte om att cykla där det är brant uppför eller nedför, men jag tar det i lagom takt för att jag inte ska bli rädd och börja undvika det istället. Min vilja att lyckas måste vara större än rädslan att falla.
Måste då ett äventyr innehålla utmaningar? Ja, säger jag. Jag tror att det är oundvikligt, därför att om nyfiken är drivkraften i ett äventyr så kommer just denna nyfikenheten att driva en person att utforska det som den inte har upplevt ännu, och då måste det finnas okända och troligtvis utmanande moment i detta.
Om en grupp människor ska genomföra ett äventyr tycker jag att det är viktigt att de har en gemensam drivkraft. De måste ha samma syfte och önskan med vilka upplevelser de vill nå. Det spelar ingen roll om man ska vandra i fjällen, åka på bilsemester i Europa eller bestiga Mount Everest. Gruppen bör också vara hyfsat homogen vad gäller förmågor. Annars riskerar något som är en barnlek för vissa bli en oöverstiglig utmaning för andra. Och detta kan ju äventyra hela äventyret.
I England blev detta väldigt tydligt. Vi hade ett gemensamt äventyr och drivkraften var att upptäcka ny natur, för att kanske åka dit igen, samt att springa ett bergsmaraton. För mig var dock loppet sekundärt.
Jag var nyfiken på terrängen och skaffade mig kartor över området, både till telefonen och en papperskarta. Jag såg inga större utmaningar. Orientera har aldrig varit något problem, och skulle jag hamna vilse så har jag hittills löst det också. Språket kan jag och har inga problem att även förstå dialekter. Jag kan vara en social kameleont och kan umgås med de flesta, åtminstone under begränsad tid. Jag är inte rädd för att göra saker på egen hand eller att bli lämnad ensam. Att äta det som bjuds och testa nya lokala maträtter tycker jag bara är spännande. Kanske något jag "lärt" mig i jobbet; att inte vara knusslig med maten. Jag vet att min styrka och uthållighet är tillräckligt bra för vandring i kuperad terräng. Jag har vandrat i fjällen mycket tidigare och har tagit mig förbi de flesta utmanande passagerna. Jag har aldrig lidit av höjdskräck eller några andra fobier.
Så egentligen hade jag bara en utmaning under denna veckan, och det var en skada som gjorde att min baksida lår och höft begränsade mig om jag behövde springa. Och jag slapp ju utsätta mig för att köra bil i vänstertrafik.
Det visade sig att de övriga i gruppen upplevde betydligt fler utmaningar pga fysiska begränsningar samt begränsningar i kunskaper och erfarenheter, och kanske viljan att våga utsätta sig för det okända. Och dessa begränsningar begränsade ju även mig, eftersom jag tvingades anpassa mig och kunde inte fullt ut uppleva det jag hade kunnat få ut av mitt äventyr. Jag vet inte heller om alla såg loppet som sekundärt, och att upptäcka Lake District som det primära.
Jag menar absolut inte detta som kritik till mina medresenärer (jag var hyfsat medveten om vem som hade vilka utmaningar), utan bara som ett exempel på att ett och samma äventyr kan innebära stora skillnader i vilka utmaningar som det innebär för deltagarna. Och att diskutera igenom detta är en viktig del i förberedelserna. Är man inte öppen och ärlig med sina rädslor och begränsningar så kan det få tråkiga konsekvenser.
Ett äventyr måste inte vara stort och avancerat, utan det kan lika gärna vara något som sker på hemmaplan. Det är ju där som även de stora äventyrarna en gång har börjat. Huvudsaken är att det finns en nyfikenhet att upptäcka och uppleva, och en vilja att våga anta några utmaningar för att nå dit.
Detta är inte ett inlägg med syfte att uppmana till att utmana sig i livet, utan det handlar egentligen bara om att reda ut begreppen. Vilket i sin tur kanske kan bidra till att någon vågar anta utmaningar, som på sikt kan bära frukt inför ett stundande äventyr.
Jag började med att googla begreppen och fick fram följande:
Enligt Wikipedia så är ett äventyr "en aktivitet som innebär risker eller osäkert utfall, och som ofta ställer krav på deltagarna. Gemensamt för äventyr är att de ger starka upplevelser, antingen positiva (flow) eller negativa (skräck). Äventyr kan vara en planerad fritidsaktivitet, som typiskt är en resa i naturen, utanför anlagda vägar, eller ett besök i en främmande kultur."
Synonymer på äventyr är spännande händelse, upplevelse, strapats, eskapad; riskabel händelse, fara, risk, vågspel, vågstycke, risktagande, chansning.
Utmaning, eller engelska challenge: "the situation of being faced with something that needs great mental or physical effort in order to be done successfully and therefore tests a person's ability".
Synonym till utmaning kan vara prövning. Utmanande är synonymt med krävande.
Äventyr är alltså verksamheten som ger de starka upplevelserna, medan de prövningar, risker och krav som deltagarna utsätts för under ett äventyr är utmaningar. Beroende på deltagarnas förmåga, kunskaper, erfarenheter, personligheter och förberedelser så kommer de att utsättas för olika utmaningar. Är utmaningarna för överväldigande kommer äventyret att försvåras eller kanske utebli.
Ja, det kanske inte är så stor skillnad, och många struntar nog i den, men när jag börjar reflektera över drivkrafterna bakom ett äventyr respektive en utmaning så tycker jag att skillnaden blir större.
För mig är det i första hand nyfikenheten som är drivkraften bakom ett äventyr. Nyfikenheten att få uppleva nya områden, nya kulturer, fantastisk natur, men också nyfikenheten på hur man kommer att reagera både fysiskt och mentalt. Det är denna nyfikenheten som motiverar att uthärda de utmaningar som man ställs inför.
Drivkraften bakom vad som gör en utmaning till en utmaning tror jag många gånger är rädsla. Rädslan att hamna i en obekväm situation eller göra bort sig. Rädslan för det okända. Rädslan för att misslyckas. Denna rädslan kan ha gjort att en person undvikit att ta tag i detta under en längre tid, och när det blir ett krav för att kunna klara av ett önskat äventyr så blir det en utmaning. En annan person, som vågat testa detta tidigare och inte låtit rädslan hindra den, kan uppleva äventyret utan att behöva gå igenom denna utmaning.
Det är ju inte särskilt kul att erkänna att man drivs av rädslor, eller att det är rädslor som påverkar de beslut jag fattar, men detta är ju många gånger en överlevnadsstrategi för människan. Däremot är det tråkigt att rädslor blir så dominerande, till att likna vid fobier, att de begränsar någon från att leva livet fullt ut.
Vad finns det för olika utmaningar? Hur många som helst! Det beror helt på vad en person faktiskt vill uppleva, och vilka begränsningar personens förmåga sätter för att kunna uppleva detta. Det kan handla om fysiska begränsningar såsom styrka, rörlighet och kondition eller sjukdomar, skador och allergier. Färdighetsbegränsningar som att orientera, tala främmande språk, hantera klätterutrustning eller att simma i öppet vatten. Erfarenhetsbegränsningar som att vistas i extremt varma, fuktiga eller kalla miljöer, veta hur kroppen reagerar vid brist på sömn och energi eller förmåga att hantera det oväntade. Mentala begränsningar såsom att umgås med främlingar, vara ensam, mörkerrädsla eller testa nya maträtter.
Den största utmaningen under ett äventyr är dock risken att det misslyckas. Det behöver inte bara bero på att man inte klarar utmaningarna, utan det kan vara faktorer som inte går att påverka såsom väder och transporter. Detta är en utmaning som man måste bearbeta och hitta verktyg för att hantera. Annars är det lätt hänt att rädslan att misslyckas överstiger viljan och nyfiken inför att lyckas.
Kan man ha utmaningar som inte är kopplade till ett äventyr? Finns det utmaningar som bara finns för utmaningens egen skull? Ja, det är klart, men då handlar nog drivkraften om att boosta självförtroendet eller kanske att förbereda sig för ett ännu okänt kommande äventyr.
Att cykla MTB är för mig en sådan utmaning. Jag är just nu inte nyfiken på något där jag behöver cykla, men att känna att jag utvecklas på cykeln ger mitt självförtroende en boost. Jag har fortfarande många utmaningar att komma över innan jag känner mig helt bekväm. Jag tycker inte om att cykla där det är brant uppför eller nedför, men jag tar det i lagom takt för att jag inte ska bli rädd och börja undvika det istället. Min vilja att lyckas måste vara större än rädslan att falla.
Måste då ett äventyr innehålla utmaningar? Ja, säger jag. Jag tror att det är oundvikligt, därför att om nyfiken är drivkraften i ett äventyr så kommer just denna nyfikenheten att driva en person att utforska det som den inte har upplevt ännu, och då måste det finnas okända och troligtvis utmanande moment i detta.
Om en grupp människor ska genomföra ett äventyr tycker jag att det är viktigt att de har en gemensam drivkraft. De måste ha samma syfte och önskan med vilka upplevelser de vill nå. Det spelar ingen roll om man ska vandra i fjällen, åka på bilsemester i Europa eller bestiga Mount Everest. Gruppen bör också vara hyfsat homogen vad gäller förmågor. Annars riskerar något som är en barnlek för vissa bli en oöverstiglig utmaning för andra. Och detta kan ju äventyra hela äventyret.
I England blev detta väldigt tydligt. Vi hade ett gemensamt äventyr och drivkraften var att upptäcka ny natur, för att kanske åka dit igen, samt att springa ett bergsmaraton. För mig var dock loppet sekundärt.
Jag var nyfiken på terrängen och skaffade mig kartor över området, både till telefonen och en papperskarta. Jag såg inga större utmaningar. Orientera har aldrig varit något problem, och skulle jag hamna vilse så har jag hittills löst det också. Språket kan jag och har inga problem att även förstå dialekter. Jag kan vara en social kameleont och kan umgås med de flesta, åtminstone under begränsad tid. Jag är inte rädd för att göra saker på egen hand eller att bli lämnad ensam. Att äta det som bjuds och testa nya lokala maträtter tycker jag bara är spännande. Kanske något jag "lärt" mig i jobbet; att inte vara knusslig med maten. Jag vet att min styrka och uthållighet är tillräckligt bra för vandring i kuperad terräng. Jag har vandrat i fjällen mycket tidigare och har tagit mig förbi de flesta utmanande passagerna. Jag har aldrig lidit av höjdskräck eller några andra fobier.
Så egentligen hade jag bara en utmaning under denna veckan, och det var en skada som gjorde att min baksida lår och höft begränsade mig om jag behövde springa. Och jag slapp ju utsätta mig för att köra bil i vänstertrafik.
Det visade sig att de övriga i gruppen upplevde betydligt fler utmaningar pga fysiska begränsningar samt begränsningar i kunskaper och erfarenheter, och kanske viljan att våga utsätta sig för det okända. Och dessa begränsningar begränsade ju även mig, eftersom jag tvingades anpassa mig och kunde inte fullt ut uppleva det jag hade kunnat få ut av mitt äventyr. Jag vet inte heller om alla såg loppet som sekundärt, och att upptäcka Lake District som det primära.
 |
| Detta var kanske inte vad Lille Skutt hade förväntat sig... |
Jag menar absolut inte detta som kritik till mina medresenärer (jag var hyfsat medveten om vem som hade vilka utmaningar), utan bara som ett exempel på att ett och samma äventyr kan innebära stora skillnader i vilka utmaningar som det innebär för deltagarna. Och att diskutera igenom detta är en viktig del i förberedelserna. Är man inte öppen och ärlig med sina rädslor och begränsningar så kan det få tråkiga konsekvenser.
Ett äventyr måste inte vara stort och avancerat, utan det kan lika gärna vara något som sker på hemmaplan. Det är ju där som även de stora äventyrarna en gång har börjat. Huvudsaken är att det finns en nyfikenhet att upptäcka och uppleva, och en vilja att våga anta några utmaningar för att nå dit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar