22 augusti 2015

Reserapport Dovrefjell; Del 3

Detta är den tredje och avslutande delen av min reserapport från fjällvandringen i Dovrefjell.

På väg upp mot Snöhetta


Lördag 8 augusti
Väder: Idag var det åter fint väder, men mitt på dagen kom det lite snö uppe på toppen. Omväxlande väldigt varmt när solen tittade fram, till att vara bara någon plusgrad uppe på Snöhetta.

Rutt: Åmotdalshytta 1302 möh, över Snöhetta 2286 möh, till Reinheim 1340 möh. 13 km. Höjdstigning 1000 m upp till Snöhetta och sedan nästan lika mycket nedstigning.

Var bland de första att lämna Åmotdalshytta

Eftersom det var mycket folk på hyttan ville jag komma därifrån så tidigt som möjligt. Vi var några få som var uppe tidigt, medan de som suttit uppe längs verkade ta sovmorgon. Stax efter åttatiden kunde jag lämna Åmotdalshytta.

Mot Snöhetta

Under veckan hade jag bara befunnit mig lägre än 1000 möh vid järnvägsstationen och i Grövudalen. Jag hade hållit mig mest på ca 1200-1600 möh, men ännu inte gjort någon topptur. I Norge är det 2000-meterstopparna som räknas, och i Dovre så är det Snöhetta Stortoppen som är högst och relativt lättillgänglig.
När jag gick från hyttan hade ajg inte helt bestämt mig för om jag skulle gå upp på Snöhetta. Jag ville känna på kroppen först. Men när jag kom ut till stigskälet så kunde jag inte hitta någon anledning att inte gå upp på toppen, förutom att jag var less på sten, så det var bara att göra det.

Magnifik utsikt

Ju högre upp jag kom desto mer sten och snö, och allt mindre växter.

Jag visste att det var en dansk kille, som lämnat strax före mig, som skulle upp på toppen, och jag såg även några vandrare långt bakom mig. Annars var jag härligt ensam. Bara jag, luften och stenen. Det var varmt och lite blåsigt, men ju högre upp jag kom desto kallare blev det. Man kan räkna med att temperaturen sjunker med ca 1 grad för varje 100 meters stigning. Jag skulle upp ca 1000m, och eftersom det varit ca10 grader vid starten så var det tur att jag hade mössa och vantar med.

Larseggen och Larstjönne till vänster

Sten, sten och åter sten. Stora stenar, små stenar, medelstora stenar, platta stenar, runda stenar, stenar i alla former. Stundtals tröstlös vandring. Och brant uppför också. Ett tag hade jag lust att bara ge upp, bygga mig en stenbu och bli kvar där. Att det började förekomma snöfält gjorde det inte lättare eftersom snön var "rutten" och inte bar säkert. Längre upp blev snön istället frusen och hård och det var svårt att få grepp. Stavarna hade jag satt på ryggsäcken eftersom jag behövde händerna där det var som brantast.

Inte långt kvar nu (tänkte jag många gånger...)

Utsikt mot Vesttoppen

Men genom att bita ihop, äta lite fikon och tänka på annat så kom jag till slut upp iallafall. Och även om solen inte sken längre så hade inte Snöhetta fått någon mössa på sig och utsikten var superb.

Istappar...


Där borta är toppen

Topp-selfie

På med förstärkningsplagg, mössa och vantar. Dags att fota och fika lite. Såg fram emot att sitta och titta på utsikten i lugn och ro, men jag var nämligen långt ifrån ensam på toppen. Från Snöheims-hållet så kom det bokstavligen busslaster uppför fjället. Det är bara ca 3 timmars vandring från Snöheims fjällstation, och dit går det flera bussar dagligen. Idag ville visst alla bestiga Snöhetta.

Den värsta anstormningen hade ännu inte börjat när jag kom upp på toppen, så jag gjorde min vistelse där så kort som möjligt, och började snart bege mig nedåt. Då mötte jag alla dessa människor. Värsta 17-majtåget! Jag blev nästan full i skratt. Sådan "massturism" tar bort charmen totalt. Fasar lite inför Jämtlandstriangeln om det ska vara lika mycket folk där...

Jag var långt ifrån ensam på topptur idag

Lämmeltåg med vandrare från Snöheim upp på Snöhetta.

Jag skyndade mig ner till stigskälet mot Reinheim, och som i ett trollslag var jag åter ensam. Lugnt och tyst. Jag hittade en stor flat sten och lade mig i solen en stund. så skönt. Somnade nästan. Men när dimma blev det kallt och jag fortsatte nedåt. Sten, sten och åter sten även här, men det är bara att acceptera. Snart var var jag nere i Stroplsjödalen och framme vid Reinheim.




Stroplsjödalen. Därifrån kom jag i tisdags.

Framme vid Reinheim

Framme på hyttan träffade jag den danska hyttevakten. Jag kom samtidigt som en norsk familj med vuxen son, och vi hamnade i samma rum uppe på loftet. Jag träffade också mina rumskamrater från Åmotdalshytta. Det blev dessa jag umgicks med under kvällen, samt en fransman som bott i Norge i 30 år. Det är dessa oväntade och intressanta möte jag tycker om. De varar bara för stunden, så det gäller att ta vara på dem.

Avslutade dagen med en fotopromenad i kvällssolen.

Klart uppe på Snöhetta

Reinheim i kvällssol

Gick upp på en höjd för att spana efter moskus, och jag belönades med att se två på så långt avstånd att det inte var någon idé att fota. Det fick bli ytterligare en bild på Snöhetta istället.

Detta var min sista kväll på fjället på ett tag, och fjället visade sig från sin bästa sida. Var ute tills solen försvann bakom Skarkollen. Sedan var det dags att krypa till sängs.


Söndag 9 augusti
Väder: Mulet, och strax innan jag kom ner till stationen så började det regna.

Rutt: Reinheim till Kongsvoll station. 16 km. Nedstigning 525 höjdmeter. Knappt 4 timmar.



Jag gick upp redan 0400. Jag hade redan förberett packningen och kunde smyga tyst ner i köket. Där kokade jag lite kaffe och åt en macka. Packade ihop det sista, klädde mig och vandrade sedan iväg strax före klockan fem. Varför så tidigt? Jo, mitt tåg gick från Kongsvoll 10:28, och det tar 4-5 timmar att gå dit. Jag ville ha marginalerna på min sida, och hinna tvätta av mig lite också.



Synnerligen lättgånget.

Det var en fin morgon. Mulet och lite kyligt i luften. Det var lätt att gå. Mycket lättare än i tisdags. Jag hade återhämtat mig bra. En bit före Kaldvella stod en moskus helt nedanför stigen. Hade jag inte sett den innan stigen svängde så hade jag nästan gått rakt in i sidan på den. Nu gick jag runt den, genom vide snåren, på ca 20-30 meters avstånd istället, men den verkade inte ta notis av mig. När jag vände mig om för att fotografera tittade den upp en stund innan den fortsatte att beta. Jag gillar dessa djuren.  Kan ju tillägga att det inte är första gången jag har tvingats komma nära dem. Därför blev jag inte rädd eller stressad.


Moskus



Snart var det dags att ta farväl av fjällutsikten och ta mig ner i Drivadalen. Landskapet förändrades, och det började duggregna. Jag stannade till, tvättade ansiktet, borstade tänderna och fyllde vatten vid en bäck strax före jag kom ner till järnvägsstationen. Jag hade gått snabbt och fick sitta drygt en timme och vänta i mitt kära väntrum, men det gjorde inget. Lugnet hade intagit min kropp. Att jag skulle börja jobba dagen efter valde jag att inte tänka på. Det fick vänta ytterligare några timmar.





Tankar och lärdomar
För mig handlar fjällen om frihet. De ger mig en känsla av frihet efter som jag har fri luft och fri utsikt. För att uppleva denna frihet krävs kompromisslöshet och enkelhet. Fri att uppleva utan att upplevelsen drunknar i ansträngningen; den fysiska eller den mentala. Jag vill inte behöva kompromissa när, var och hur jag upplever den. Och jag vill kunna vara spontan.


För att uppnå detta krävs kunskap och erfarenhet. Har man inte det kan det till viss del ersättas med noggrann planering. Även om det var längesedan jag senast vandrade i fjällen så har jag tillräcklig kunskap och erfarenhet för att möta de flesta situationer på sommarfjället. Detta gör att jag kan vara spontan och fånga de upplevelser som flyger förbi.


Den senaste trenden är ju att springa i fjällen, men de enda löparna jag såg i Dovre var några som sprang upp på Snöhetta från Snöheim och tillbaka. Flera andra som gjorde toppturen den vägen gick också i löparskor. Annars (förutom de holländska killarna vid Åmotsalshytta) var alla jag mötte vandrare med riktiga kängor på fötterna. Det var få ställen som jag skulle överväga att springa, gentligen bara mellan Kongsvoll och Reinhem samt i Grövudalen, på grund av all sten. Det är helt enkelt alltför besvärlig terräng för att, åtminstone jag, skulle få någon behållning av att springa här.



Att röra sig i fjällen är ansträngande på ett annat sätt än hemma i skogarna, eller på gatorna. Det krävs uthållighet i kondition och styrka. Att kunna fortsätta dag efter dag, och att alltid ha mer att ge. man måste klara backe upp och inte minst backe ner. Att gå i stenskravel så väl som på fin stig och snö. Hur bra man klarar detta beror på hur väl förberedd man är, både avseende träning och erfarenhet. Det finns ett knep, och det är ju lättare ryggsäck desto lättare är det att gå. Vill man inte att upplevelsen ska överskuggas av ansträngningen gör man klokt i att hålla ryggsäcken lätt.


Alla svenskar jag mötte gick med tält. Det innebär många kilon på ryggen. Att bo i tält ger frihet att gå sina egna stigar, men det innebär att vissa stigar kanske väljs bort just för att det blir för långt eller för brant med tung packning. Ska man dock ändå vandra längs de stigar som passerar turiststugor så spelar ju inte den friheten så stor roll. Jag har också gjort "misstaget" att släpa på tält mm när jag ändå följt samma leder som de som vandrat mellan stugor.




Men visst är det mysigt med tält. Att kunna krypa ner i sovsäcken med en god bok, eller ligga och titta på stjärnorna. Och har man väl investerat i ett bra tält så bor man gratis i många år. Så är den upplevelsen man är ute efter att mysa i tältet eller tälta på speciella platser så kan den inte upplevas på annat sätt. Vill man däremot uppleva att vandra långt eller till lite svårare platser så kanske det är lätt ryggsäck och stugboende som gäller.


Visst kan man vandra lätt även med tält. Det är Niklas Holmström ett bra exempel på, som just avslutade en tur i Padjelanta. Hans tur var planerad in i detalj för att kunna minimera packningen. För mig skulle detta, tror jag, innebära mindre utrymme för spontanitet och för mycket kompromisser för att jag skulle trivas. Åtminstone där jag befinner mig träningsmässigt just nu. Jag skulle ändå inte kunna springa särskilt mycket med 7 kg på ryggen, så då spelar det ingen större roll.


Jag föredrar faktiskt att vandra ensam. Visst kan sällskap göra turen roligare, men sällskap (om det inte är det rätta) kan också innebära kompromisser och spontaniteten kan försvinna. Däremot tycker jag om mötena längs vägen och på kvällarna. Dessa möte kan innebära nya idéer och möjligheter, så jag måste alltid ha en beredskap att förändra mina gjorda planer. Att ta intryck av min omgivning, men lyssna inåt, brukar ge de mest givande turerna.


Så för tillfället vill jag vandra ensam mellan hyttor, med lätt packning, utan avkall på det som gör min tillvaro bekväm eller ger utrymme för improvisation och spontanitet. Det är frihet för mig!

Spanar mot nästa upplevelse



8 kommentarer:

  1. Livet är fullt med kompromisser. Ett lätt tält och ett litet kök behöver inte väga mer än ca1,5-2kg ihop. Det ökar friheten att välja nattplats och i och med det rutt enormt. Är man två och delar på extra vikten blir det knappt märkbart 😉

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är sant, men ska man gå med tält så stannar det inte med tält och kök. Sovsäck, liggunderlag och bränsle måste man ha. Och bära all mat. Och i regel behöver man lite varmare kläder än om man bor på hytta. Så den extra vikten blir nog märkbar i längden ;-) Men om val av nattplats och egna stigar är det viktiga på turen så är det värt att bära lite extra. Och man kan ju upprätta ett basläger.

      Min erfarenhet är däremot att många som går med tält (huvuddelen som jag träffat på) ändå slår upp tältet inom 1 km-radie från en hytta för att kunna nyttja hyttans bekvämligheter med utedass och proviantförsäljning eller att sitta inomhus på kvällen. Och då förstår jag ju inte riktigt valet av tält, såvida man inte klarar av att sova tillsammans med andra förstås...

      Att bo på hytta är bekvämt; torrt och varmt. Visst krävs det (om man bort på fjällstuga eller selvbetjent hytta) att man bär vatten och ved, och sköter eldning, städning, disk mm, men det är lite mysigt. I högsäsong kan det vara väldigt mycket folk, men man kan också vara helt ensamt (såvida det inte spökar...).

      Slutsatsen är att man måste själv avgöra vad som är viktigast för att det ska bli en bra tur, och anpassa packning, boende, mat, kläder mm utifrån detta, tillsammans med väder, fysisk förmåga, sällskapet osv.

      Radera
  2. Väntar med spänning på din deckare :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hmmm, den som väntar på något gått får nog vänta ganska länge... ;-)

      Radera
  3. Fantastiska foton och härlig läsning!
    Även om jag inte har erfarenhet alls av hyttor (det fanns inga där vi vandrade) måste jag nog ändå säga att jag föredrar att tälta. Så skönt att bara vara ensam (fast i eget sällskap för oss då). Det blir inte jättetungt om man planerar. Men visst lite mer än 7 kg kan det ju bli. :-)

    Kram M

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tät eller stuga handlar egentligen inte om kilon, utan om vad man vill ha ut av sin tur. Men för många som inte har den fysiska formen att vandra obehindrat med 15-20 kg på ryggen så är det ett knep att ta till.

      För de som inte inte vandrat eller tältat så ofta så är själva tältandet och det som sker i nattlägret minst lika spännande som själva fjällvandringen. Kanske det som man minns mest efteråt. Men för mig så är det inte längre "exotiskt" att tälta och inte något som jag minns särskilt efteråt. Jag menar inte att jag inte tycker om att tälta, för det gör jag, utan ingenting som gör mig särskilt lyrisk eller exalterad.

      För mig är tältning snarare trygghet. Jag vet vad jag kan förvänta mig. Jag känner mitt tält och mitt kök. Jag vet vilket sällskap jag kommer att få. Jag kan själv bestämma när jag vill äta och sova. Slipper ta hänsyn till andra. Jag behöver bara anpassa mig efter mig själv. Tryggt och förutsägbart. Det enda som kan "liva upp" det är vädret. Att tälta är ingen utmaning för mig längre, åtminstone inte så länge det är plusgrader och barmark.

      Att bo på hytta däremot är lite mer oförutsägbart. Jag vet inte hur många som kommer att vara där, vilka jag får sova tillsammans med. Jag måste anpassa mig efter andra när det gäller att laga mat och sova. Detta är en utmaning, och jag gillar utmaningar.

      Själva övernattningen ska för mig vara enkel och praktisk. Jag vill kunna ägna dagen åt att uppleva, så kvällen och natten är mest bara återhämtning i form av att äta och sova. Jag vandrar, eller paddlar, hellre långa dagar, än att jag lägger mycket tid på att mysa i nattlägret. Men här är vi alla väldigt olika, och utifrån hur mycket erfarenheter man skaffar sig och hur man utvecklas så kommer man även att vilja uppleva andra eller nya saker. Jag har gått igenom många faser, och räknar med att jag har många kvar.

      Radera
    2. Jag bara älskar din kommentar till Malin :-)
      "Jag vet inte hur många som kommer att vara där, vilka jag får sova tillsammans med. Jag måste anpassa mig efter andra när det gäller att laga mat och sova. Detta är en utmaning, och jag gillar utmaningar."
      Men en ytterligare aspekt är det för oss som vandrar med hund. Man vet ju aldrig hur man kan ha med eller inte med hunden in på rummet, om man nu inte kollat upp alla ställen innan, men då spricker lite av spontaniteten.
      Jag tror inte jag hade kunnat skicka in Vanja i uteförrådet eller vart det var som hunden fick sova i.
      Jag tror att 2/3 av min startvikt var mat (till mig och Vanja) klart hade jag kunnat handla på turen så hade vikten kunnat hållas nere. Man kan ju passera bemannade ställen och proviantera utan att för den skull campa där.
      Men visst, rätt många stannar kanske i närheten för trygghetens skull

      Radera
  4. Många kloka funderingar om olika sätt att vandra i kommentarerna ovan. Vi vandrade jämtlandstriangeln i somras. Jag har inte lyckats få till stånd något nlägg än. Men under högsäsong är man definitivt inte ensam där. Skall skriva om resan så småningom.

    SvaraRadera