Reserapport Dovrefjell; Del 2

Detta är den andra delen av min reserapport från fjällvandringen i Dovrefjell. Det blev ett långt inlägg och det handlar bara om två dagar, men de var dels två långa dagar och de två dagarna som skulle vara de viktigaste under turen.

Den första delen av reserapporten kan du läsa här.

Morgon vid Loennechenbua

Torsdag 6 augusti
Väder: För första gången på turen så var det strålande väder hela dagen. Kyligt uppe på höjd, men nere i dalgångarna fick jag byta om till shorts. Fortfarande mycket vatten i bäckarna efter gårdagens regnande.

Rutt: Loennechenbua, ner Skirådalen, längs fjällsidan till Röymoen, och upp Grövudalen till Grövudalshytta. 27 km. Total stigning 650 m, och total höjdförlust 1200m. Totalt nästan 10 timmar.

Om gårdagen präglades av lite tråkig vandring och ensam kväll, så var dagens vandring otroligt vacker, men riktigt jobbig, och kvällen präglades av gemenskap och gästfrihet. Av alla dagarna på fjället denna veckan så var detta dagen som lämnade störst intryck.

Ryggsäcken packad, frukosten uppäten och bara sista städningen av hyttan kvar.

Sov riktigt bra hela natten och vakande först vid 8-tiden. Lite kyligt inomhus, men jag ville inte tända i spisen. Vädret ute var strålande och snart hade solen stigit så mycket så att hyttan badade i sol. Fantastiskt att se solen och känna den värma. Efter morgonbestyret så var det bara att bege sig av. Dagen skulle bli lång visste jag, min inte exakt hur lång eller hur jobbig. Denna rutten hade jag aldrig vandrat förr. Jag delade in dagens tur i tre etapper.

Hej då hytta!

Första etappen följde två sjöar innan den ledde ner i Skirådalen. Att vandra längs sjöar ovanför trädgränsen innebär nästan alltid att det är mycket sten, eller snarare bara sten. Så även här. Men med lätt säck och torra stenar så är det ingen större svårighet att dansa fram. Däremot var jag tacksam över att ha kängor på fötterna, och inte löparskor. I den typen av terräng behöver man allt stöd man kan få.

En fantastisk dag att vandra här. Jag såg två fiskare vid en hytta vid Storvatnet, och längre ner i dalen mötte jag och pratade en stund med en äldre herre som skulle upp till sjön för att fiska. I övrigt var jag ensam här. Jag gick och funderade på ett uppslag till en deckare som ska utspela sig i dessa fjäll, men ingen av de idéer som dök upp kändes riktigt bra. Jag behövde mer inspiration.

På väg från fjället ner i Skirådalen

Dessa vackra dalar

Ju längre ner i dalen man kommer desto mer vegetation, och därmed mer jord. Stigarna blir tydligare och det blir lättare att gå. Åtminstone tills man kommer ner i björkskogen. Där kan det bli snårigt igen. Mer om det längre fram.

På väg ner från fjället

Trollheimen kan skymtas i fjärran

Det kanske är dags att avslöja att jag talar norska. Jag började med det runt år 2000 efter att jag vandrat några år i norska fjällen och märkt att det ibland blev mindre missförstånd då svenska och norska ord och uttryck skiljde sig åt. Jag har inte gått någon kurs, utan jag har lärt mig genom att lyssna, läsa och härma. Jag har lätt för att plocka upp en dialekt, och det gör också att språket flyter lättare. I början av en tur är jag alltid lite ringrostig, och särskilt denna turen då jag inte pratat norska på 7 år, men efter någon dag så flyter det lättare.

Jag byter i regel språk när jag passerar gränsen. Möter jag någon på fjället så tilltalar jag dem alltid på norska. Skulle det visa sig att de är svenskar så fortsätter jag prata norska. Lika bra. Bara jobbigt att förklara. Så kul att se när de har svårt att förstå.

Det brukar ta ett tag innan de jag pratar med börjar fråga var jag kommer i från, och aldrig kan de gissa att jag är helt svensk. Det får jag ta som ett gott betyg. Ofta verkar de inte ens märka att jag inte är norsk. Det är lite spännande att möta de som talar riktigt bra dialekt, från tex Sunndalen. Då är det bara att försöka hänga med...

Det jag upplever när jag pratar norska är att jag kommer närmare de norrmän jag träffar. Det blir ett helt annat "djup" i mötet. Jag inbillar mig att jag inte tas som en utländsk turist. Och när det väl uppdagas att jag är svensk så blir det snarare intressant.

Ner i björkskogen

Skönt att gå på slät väg en liten stund

I området runt Jenstad möts flera dalar och deras älvar. Detta området kallas för Åmotan och beskrivs så här:

"Åmotan er et naturfenomen uten sidestykke i vårt land! Bratte fjellstup og morenerygger og terasser dannet under siste istid skaper et vifteformet elvesystem der sju vassdrag møtes: Lindøla fra øst, Skiråa og Reppa fra sør, Grøvu og Geitåa fra sørvest og Svøu og Grødøla fra vest. Tre av elvene danner det storslagne fossefallet ned i Åmotan."

Utsikt mot Svisdalen

På bro över älven Repna. Hade inte velat vada här...

Snart var jag nere där dalen planade ut. Soligt och varmt, och shortsen åkte på. Jag följde inte dalen hela vägen ner till Åmotan, utan jag svängde höger mot Grövudalshytta och påbörjade den andra etappen. 

Knöligt och stökigt att gå i björkskogen

Ibland kan det vara väldigt fint att gå i björkskogen, men denna sträckningen var väldigt besvärlig. Lera, sten, omkullfallna träd, bäckar att korsa, och en stig som gick upp och ner hela tiden. Detta för att stigen gick på skrå längs en brant fjällsida. Trots att det egentligen inte var någon direkt stigning så var detta dagens jobbigaste etapp. Att det inte fanns några referenspunkter för att få en uppfattning om hur långt jag kommit bidrog kanske också till jobbigheten...

Galet vackert, men slitsamt att gå i denna terrängen.

Ytterligare ett vatten att ta sig över

Det verkade som om alla vilade, förutom jag som måste gå och gå och gå...

Snart var jag ändå vid Röymoen och kom ut på grusvägen som ledde upp till Hallen, där vägen slutade. Här började den tredje etappen. Nu hade jag bara ca 1,5 timme kvar. Vandringen upp genom Grövudalen började med en ordentlig stigning, men efter den var det lättgånget längs älven Grövu. Stigen var bred och fin. Här går det även att köra fyrhjuling för att kunna ta in proviant och annat till de som bor i dalen.

Att tänka på om du parkerar bilen här...

Vilande får i Grövudalen

Grövu forsar ner från fjället

Nu är det inte långt kvar

Även om det var lättgånget och trots jag är i hyfsat bra form för att orka med sådant här, så var jag ordentligt trött sista biten. Kändes som att jag bara hasade mig fram. Det händer verkligen inte ofta, om ens någonsin, som jag frågar de jag möter hur långt det är kvar. Jag ville bara se bron bakom nästa krön, för då skulle jag nästan vara framme vid hyttan.

När jag äntligen klev över bron och tog den sista stigningen fram till hytta var det med en skön känsla. Jag kände på lukten att det var folk på hyttan som eldade i spisen. När jag gick in genom dörren möttes jag av två damer som låg i sofforna och tog det lugnt. Jag var verkligen hur trött som helst. De tipsade mig om att det serverades mat på Gammelsetra, och jag bestämde mig för att gå upp dit. Perfekt att slippa matlagningen och disken!

Grövudalshytta

Men först fyllde jag ett handfat med varmt vatten och tvättade mig inne på rummet. Jag hade kunnat hoppa i älven, men det började bli kallt ute. Ren och ombytt gick jag sedan upp till sätern. De håll på att mjölka. Jag frågade om de fortfarande serverade römmegröt eftersom klockan hade passerat åtta, och blev visat till köket av Johanna. I dörren mötte jag Gurli, som också jobbade där, och sa att jag var hungrig. Hon frågade om jag ville har römmegröt och jag bjöds in i köket.

Inner Gammelsetra i Grövudalen är en säter  i drift. Här hålls säterkurs varje år, och det serveras römmegröt, våfflor mm. Den drivs av ungdomar på 15-30 år, men det var även några äldre än så som jobbade i år, och några hade sina barn med sig. De jobbade allt från 1-3 veckor på sätern. De hade för tillfället 8 kor och två kalvar, några hönor och två hästar.

Gammelsetra, en levande säter i Grövudalen

Där stod Marit vid spisen och hon började genast laga römmegröt och ta fram spekemat och flatbröd. Pappan och brodern till en av de som jobbade på hyttan hade också gått upp och ville äta så vi samlades runt matbordet. Så mysigt att sitta i det varma köket. Det var inte bara elden i kaminen som värmde, utan den fantastiska gästfriheten och gemenskapen som fanns där inne. Balsam för någon som vandrat ensam.

Jag åt under andakt. Godaste römmegröten någonsin. Det var nog 12 år sedan sist. Vi satt och pratade om lite av varje. När pappan och brodern ätit upp gick de ut för att dricka kaffe och äta våfflor. Jag började samla ihop mig för att gå tillbaka till hyttan. Men Gurli undrade om jag inte ville ha resten av römmegröten, och Marit tyckte att jag kunde stanna kvar hela kvällen. Och tyckte att jag kunde komma upp och äta frukost med dem imorgon. Jag blev så rörd av den fantastiska värmen. De fick mig att känna mig så välkommen och tillhörande.

Jag stannade medan de åt kvällsmat och fick träffa alla som jobbade där. Marit, Gurli, Julia, Synnöve, Anna-Stina, Johanna, tre smågutter och en fantastisk kvinna från Oslo som jag inte minns namnet på. Solen hade för längesedan gått ner när jag lämnade sätern. På Grövudalshytta var det tyst och mörkt när jag smög in. Denna natten sov jag gott på alla sätt och vis.

Middag; römmegröt och spekemat. Bra turmat, väl värt 180 NOK.

Fredag 7 augusti
Väder: Halvklart och soligt större delen av dagen, förutom mitt på dagen då det drog in låga moln och regn. Det var dock övergående. Ganska varma vindar.

Rutt: Upp genom Grövudalen till Åmotdalshytta. 27 km. Total stigning 750 m. Totalt ca 9 timmar.

Mjölkningsdags. Inte svårt att locka in korna i fjöset.

Jag vaknade ganska tidigt eftersom jag skulle upp och hjälpa till med mjölkningen. Jag packade ihop, städade ur rummet och lämnade betalningen innan jag gick upp till sätern. Mjölkningen av de första fyra korna var i full gång. Jag höll mig mest i bakgrunden, men när jag fick erbjudandet att mer handgripligt vara med vid mjölkningen av de sista fyra korna så tackade jag inte nej.

Färsk och fet mjölk. Gott!

Det var Julia, en tonåring, som visade hur jag skulle göra. Först tvätta spenarna. Sedan provmjölka. Det var faktiskt första gången som jag testade att handmjölka en ko och jag förväntade mig inte att jag skulle få ut någon mjölk vid första försöket, men det gick hur bra som helst. Sedan skulle mjölkningsorganen sättas på. Nej, de handmjölkade inte på sätern. Åtminstone inte så länge som det lilla kraftverket fungerade.

I år hade de fått hönor som faktiskt lade ägg.
I bakgrunden de två kalvarna som hela tiden hittade på bus och rymde ur hagen.

Varje ko gav runt 10 liter, och detta två gånger om dagen. Denna morgonen blev det ca 80 liter helmjölk. Förutom den helmjölken som skulle användas till brunoststillverkningen så separerades den till grädde.

Separatorn. Se vilken härlig grädde!

I köket hade de börjat värma mjölk för att tillverka brunost. Detta skulle ta hela dagen. Solen hade börjat värma så det blev frukost utomhus. Havregrynsgröt med alla tillbehör. Vi pratade om vilket tema de skulle ha under kommande middagar. Igår hade det blivit "yoga-tema" när några fick sitta på golvet, och det utvecklades olika positioner såsom kons, kalvens, hönans, fåret osv. Jag föreslog deckar-tema och berättade om min ambition att skriva en bok. De blev jättepositiva och föreslog att det skulle handla om hämnd, eftersom de trodde att de som bodde i dalarna var långsinta. Nu började inspirationen komma.

Frukost i solen. Havregrynsgröt med socker, kanel, russin, römme, smör och brunost. Energi!!!

Jag fick erbjudande att stanna kvar på sätern ytterligare några dagar. Oj, vad lockande! Problemet var bara hur jag skulle kunna ta mig till tåget på söndag förmiddag. Det skulle visa sig bli alltför komplicerat. Jag bestämde mig däremot för att återvända hit nästa sommar. Detta var en plats fylld av ro, harmoni, arbete, styrka och kärlek. Det var med lite sorg i hjärtat som jag lämnade sätern och begav mig längre in i Grövudalen. Men det var också med en stor tacksamhet, inte minst för att jag faktiskt hade gått dit överhuvudtaget och vågade fånga dagen.

Över Grövu igen

En av de vackraste dalarna

Under vandringen började jag fundera över om min deckare skulle utspela sig på en säter. En kropp som hittas i separatorrummet? Varför? Koppling till någon historisk händelse? Hämnd? En berättelse började gro... Och denna gången kändes det helt rätt.

Kompisar

Brant uppför

Den frodiga dalgången blir allt brantare och stenigare

Jag vandrade upp genom dalen. Över betesmarker, genom björkskog och upp över trädgränsen. Ju högre upp desto mindre vegetation, och mer sten. Brantare och brantare. Att med jämna mellanrum vända sig bakåt gav perspektiv.

Utsikt bakåt över Storgrövudalsbotnen

Tidigare har jag bara gått längs de nedlagda stigarna, men idag började dimman komma in så jag valde en markerad led.

Låga moln drar in och det började regna. En liten bit kvar innan jag är uppe. Bara över snön.

Äntligen uppe i passet!

Vandring längs Salhötjönna. Det har slutat regna och vinden är ganska varm.

På Leirsjötelet är det nästan helt platt. En kontrast till tidigare vandring.

Terrängen på denna sida av passet såg helt annorlunda ut. Platt och vidsträckt. trots att även dagens vandring var lång så kändes hela kroppen mycket piggare. Kanske berodde det på gårdagens römmegröt, eller morgonens grötfrukost. Eller den färska feta mjölken, eller den värme jag tog med mig från Gammelsetra.

Mot Åmotdalshytta. Och spöket som bor där!

Det var mycket folk på Åmotdalshytta. När jag, och de två damerna som också hade bott på Grövudalshytta, ramlade in så var det fullt stök i köket. Jag skickade ut en allmän fråga om det fanns en säng ledig på något rum och en kvinna tog genast hand om mig. Jag tog det lugnt, tvättade av mig och bytte kläder. Sedan gick jag ut i köket och lagade mig lite mat. Potatismos och Bullens pilsnerkorv! Har aldrig smakat lika gott. Jag spanade lite efter spöket, men det höll sig nog undan.

En blick bakåt...

Ett stort gäng med holländska killar anlände. Det var första gången de var i fjällen. Någon gick i sneakers, någon i sandaler och plastpåsar. De hade med sig tält, men verkade inte ha med sig några primuskök. De nästan länsade skafferiet på knäckebröd och kex. Och de stod i köket och tillagade pannkakor till en mindre armé. Alla på hyttan skrattade åt dem och undrade hur de hade lyckats ta sig över Snöhetta helskinnade. Man kan ju inte annat än beundra deras målmedvetenhet och överlevnadsförmåga...

Efter ett tag började det lugna ner sig och jag gick och lade mig. Fortfarande hördes lite stök från köket när två danska killar skulle steka pannkakor, men snart somnade jag, nöjd med dagen. Jag drömde nog om att min semester skulle vara för evigt och att jag inte skulle behöva åka hem igen. Här ville jag stanna.

Äntligen framme vid Åmotdalshytta

Snart kommer den tredje och sista delen av min reserapport. Den omfattar de två sista dagarna samt lite tankar och lärdomar från denna turen.