Sörmlandsleden: Flemmingsberg till Handen

Den 30 december 2013 var det första gången jag sprang ett långpass tillsammans med Jan-Erik och Vanja. Ja, det var faktiskt första gången som Vanja fick följa med ut och springa långt överhuvudtaget. Det var i samband med Årets Sista Långpass två dagar tidigare som vi pratade om att sticka ut på en tur längs Sörmlandsleden. Strax före 08:30 då, med 6 mil framför mig, var jag väl inte helt övertygad om att det skulle bli någon runda före nyår, men kroppen återhämtade sig.

Så i år, när jag åter skulle springa Årets Första Långpass, så föreslog jag för Jan-Erik att vi skulle göra samma sak igen; två dagar efter 6-milaturen ta en tur längs Sörmlandsleden. Och alla ni som känner Jan-Erik vet att han inte är svårövertalad när det gäller löpning.

Gnällfia åker pendeltåg...

Jan-Erik vick välja bana, och det blev samma tur som vi sprang förra gången, men åt motsatt håll. Vi sammanstrålade i Älvsjö för att ta pendeltåget till Flemmingsberg. Därifrån är det bara att börja springa. Nåja, det är en lång gå-backe först.

Det såg lite annorlunda ut för två år sedan...

Lila och ljusblått är 2016

Rosa var sååå 2013

Temperaturen låg på några minusgrader och det var snö och is i skogen. Idag kändes mina Icebugs mer motiverade än två dagar tidigare. Var dock tvungen att snöra dem väldigt löst eftersom jag fått ont uppe på foten efter Årets Första Långpass.

Vanja, som hade varit ivrig enda sedan hon klev på pendeltåget, drog och drog för att få upp farten på oss. Snart kom vi in på stigarna och hon kunde få springa lös och få utlopp för sin löparglädje. Det märktes att hon inte varit med och sprungit 6 mil...

Vanja gillar inte det där med fotostopp

Plockepinnskogen...

Även 2013

Vi lunkade på i lagom fart. Pratade om löpning mm. Ventilerade tankar om året som gått och planer inför framtiden. Jag tänkte inte på hur långt vi sprungit eller hur långt vi hade kvar. Det är skönt att kunna leva i nuet, längs en frusen stig. Lycka!

Vår jag godis nu när jag sitter fint?

Samma stigskäl. Samma kläder på Janne, men Vanja har fått en racevest!

Haha, här vill inte Vanja dra

Drygt halvvägs var vi framme vid Paradiset, en populär rastplats. Eftersom det blåste lite och snöade så satte vi oss i vindskyddet. Jan-Erik hade med sig en termos med varmt vatten och chokladpåsar, till min glädje, och smörgåsar, till Vanjas glädje. Hon är verkligen en hungrig hund. Mackor, energikakor och mandelmassa lever farligt i hennes närhet. Vanlig hundmat är däremot inte lika intressant.

Rast i vindskyddet vid Paradiset. Det snöade.

Janne bröd på varm choklad! Jag bjöd Vanja på energikaka, eller hon snarare stal den...

Förstärka klädseln vid rast

Innan vi blev alltför nedkylda så drog vi vidare. Behöll de tjocka vantarna på tills även fingrarna fått upp värmen. Även om jag inte kom ihåg så mycket av leden sedan sist så fanns det några platser jag kände igen, och som såg lite annorlunda ut nu.

Idag fruset...

Då inte så fruset...

Dock hade jag samma gaiters på mig!

Idag tryggt och säkert att gå över...

Då lite mer riskfyllt...

Även om det var några minusgrader så började Vanja få isbollar i pälsen runt tassarna. Detta resulterade i att hon titt som tätt tvärnitade för att gnaga på fötterna. Därför satte Jan-Erik på henne ett par skyddssockar på framfötterna. Det var premiär. Hur skulle Vanja reagera? Hon hoppade runt och försökte skaka av dem, men när vi väl började springa så var de glömda. det verkade nästan som att hon gillade dem.

Snart var vi framme vid Rudan och Handen. Klockorna visade drygt 27 km. Ännu en härlig dag längs stigarna.

Tjejer som matchar varandra