Höstträning

För en vecka sedan var det meningen att jag fortfarande skulle ha sprungit. Att jag strax skulle få lov att sluta springa när pistolskottet löd. Visserligen befann jag mig på Södermalms IP förra lördagen vid denna tiden, men jag hade tillbringat natten i sängen med värkande fötter istället för att ha sprungit...

Nu har jag bearbetat upplevelsen i en vecka. Jag grämer mig fortfarande och känner revanschlusta. Min omgivning har varit betydligt mer positiv och stöttande. Jag kan inte säga att jag är missnöjd; jag har ju faktiskt fått mitt första registrerade resultat på 24h, och jag har fått ett riktvärde på vad jag minst ska klara av på 12h. Så visst är jag nöjd, men...

Nöjd, men vill mer...

Jag har utvärderat fram och tillbaka varför det gick som det gick. Att magen konstrade berodde med största sannolikhet på att jag åt/drack för mycket och något olämpligt till frukost - välling, kaffe och blåbärssoppa samt en clifbar. Problemen försvann ju efter att allt "lämnat systemet".

Värre var det med fötterna, och framförallt vänster fot. Jag hade lite ont i ena foten redan innan starten, så det var säkert det som accelererade på inflammationen. Jag har nu ätit en kur med Voltaren för att få ner inflammationen, så nu gör det betydligt mindre ont.

Det är ju samma problem som jag har haft till och från under drygt ett års tid. Jag har trott att det varit plantar fasciit, i brist på någon annan förklaring. Jag kan inte så väldigt mycket om anatomi, men efter att ha googlat ytterligare har jag hittat en annan möjlighet; muskel/senfästena för de inre vadmusklerna -  främst tibal posterior och flexor digitorum longus. Förutom att jag har ont på sidan av fotvalvet (alltså inte mitt under foten) så känner jag att de inre vadmusklerna (som ligger innanför vadbenet/tibia) är ömma, och det känns i fotvalvet när jag masserar dessa vadmuskler.

Denna nya "diagnos" verkar stämma mycket bättre, så nu kan jag nog hitta redskap att bli av med problemen. Kanske ska jag överväga att söka upp någon naprapat eller liknande. Eller så fortsätter jag att vara min egen sjukgymnast.

Det är här det gör ont (bild lånad från internet)

Till min förvåning upptäckte jag att jag nu var en del av statisktiken. UItrastatistiken! Jag har ju faktiskt tre registrerade ultralopp, och de inom loppet av två månader.

Nu är det dags för belöningen; 7 veckor tillbaka till grundträning! Det har varit dåligt med någon slags strukturerad träning under sommaren, och någon styrketräning har min kropp inte upplevt på över ett år...

Veckan som varit har jag bara tagit det lugnt. Det blev ett pass landsvägscykling i söndags, och två lätta löppass i veckan. Musklerna har känts fräscha, men jag har flåsat mer än jag brukar. För mig ett typiskt tecken på att kroppen fortfarande är sliten.



Nu är det dags att njuta av perioden då sommaren övergår i höst.

Nästa vecka börjar jag min grundträningsperiod som ska pågå fram till mitten av oktober. Tyngdpunkten ligger i att få ihop många mil (eller många timmar). För att lyckas med detta måste återhämtningsbehovet förkortas eller elimineras. Detta sker genom lugn till måttlig intensitet på passen, samt att få in komplementträning som tex cykling. Inga mördarpass i vare sig distans eller fart. Det är grundträning det handlar om, inte formslipning.

Min stora utmaning är att komma igång med styrketräningen, men jag vet att jag desperat behöver denna för att hålla ihop...

Nästa tävling är Borås 6h som går i början av november. Veckorna innan blir det formslipning med lite mindre mängd och högre fart. Jag hoppas komma minst 5 mil.

Nu ska jag ut och springa!