Förnuft och känsla

Har nu läst många inlägg om löpare som tagit ut sig så mycket att de har kollapsat under eller direkt efter lopp. Oftast har diagnosen varit vätskebrist. Jag skulle nog aldrig kunna ta ut mig så. Att vara så trött efter ett lopp att jag inte kan ta hand om mig själv sinns inte i min världsbild. Innebär det att jag är feg, att jag saknar pannben?

Jag gör ofta saker ensam; jag paddlar ensam, vandrar i fjällen ensam, springer långpass ensam. Många gånger har jag fått frågan hur jag vågar. Är det inte farligt att göra sådant ensam? Mitt svar är alltid att jag känner mig säkrare på egen hand. Jag vet mina egna begränsningar, och jag utmanar inte dessa, för då skulle det kunna bli farligt.

Men om jag tex paddlar tillsammans med någon annan så kan jag aldrig vara helt säker på att den personen känner sina begränsningar, eller är ärlig och talar om när hen börjar närma sig sin gräns. Jag vet hur jag själv reagerar på energibrist, och jag vet att jag utan större problem kan gå utan mat i en dag eller två. Men jag har ju ingen aning om hur någon annan kommer att reagera. Om den personen inte känner sina gränser, utan bara kör på och kollapsar, så kan det bli farligt för flera personer.

Nu har ju en tävling oftast ett gediget skyddsnät av funktionärer och sjukvårdspersonal, så det gör ingenting om man går i väggen. Man kommer att bli omhändertagen. Men för mig är detta skyddsnätet just bara ett skyddsnät. Skulle jag hamna där så har jag misslyckats. Jag har misslyckats att tolka kroppens signaler. Jag har inte sprungit med förnuft och känsla.

Sense and sensibility