11 maj 2014

3 mil i skrattempo

Så var den stora dagen kommen. Den vi längtat efter i flera månader. Dagen då skogssniglarna och vildvittrorna skulle frossa i Billingeleden. Under hela veckan hade väderprognosen studerats i detalj tillsammans med de avancerade stegen i soldansen. Sko- och klädval livligt diskuterats.

Bästa trailgänget. Från vänster: Annelie, Alexandra, Tyke, Helen, Malin, Jan-Erik och Vanja

På morgonen den 10 maj låg Billingen dolt under ett täcke av moln. Regnet, som fallit under natten, hade upphört. Termometern visade +5 grader. På Facebook vittnade statusuppdateringar om att deltagarna var på väg.

I vanliga fall ska man se Billingen i bakgrunden...

En efter en ramlade de in; fem människor och två hundar. Flera av oss hade aldrig träffats i verkligheten, ändå kändes det som om vi känt varandra länge. Det började genast pratas och skrattas. Hundarna hade dock lite svårare att komma överens. Tyke ville inte riktigt inordna sig under Vanjas regler. Är man en tuff mallis så är man...




Jag hade plockat ihop två kassar med utsorterade skor och löparkläder som mina inbjudna deltagare fick välja och vraka bland. Alexandra hade inga hämningar. Haha, som ett barn på julafton :))

Gå-backar fanns det många...

Snart började vi i spänd förväntan vandra bort mot busshållplatsen. Vi var ute i god tid. Ombord på bussen var det lite föreläsning om hur berget Billingen kommit till och vi lyckades även få en skymt av Linnés bokar vid Ingasäter.


Busshållplatsen vid Lilla Stolan

Gott om gullvivor var det

Framme vid Lilla Stolan, skådeplatsen för den dramatiska tömningen av Baltiska issjön då inlandsisen smälte, gjordes de sista förberedelserna för att börja springa. Solen tittade fram. Äntligen på väg! Vanja och Jan-Erik tog täten som vanligt.

Redo för Billingen

Starta klockorna

Vi sprang förbi Högsbola ängar och till Silverfallen, vidare mot Lycke Lilla Höjen och uppför berget till Arvidstorp. Att säga att det gick snabbt skulle vara att ljuga. Vi höll skrattempo. Ojoj, det är längesedan jag har skrattat så mycket.

Maskroshavet

Ramslökshavet

Sankte Pers nycklar, eller var det Sankte Niklas?
 

Många fotostopp för att föreviga den makalösa naturen längs Billingens västra sluttning. Egentligen hade vi nog kunnat springa fram och tillbaka här hela dagen. Men vi måste ju fika också. Caféet i Arvidstorp bjöd på smörgåsar, morotskaka och hemgjord samt. Mums!

Smidig som få

Billinge-fnatt

Ekipaget är lite oense hur hindret ska tas

Smidig som få...

Vi låg lite efter i tidsplanen. Aldrig hade jag väl trott att det skulle ta närmare tre timmar att springa en mil :)) Så vi ökade tempot något. Jämfört med naturen i Vallebygden så framstår skogarna uppe på berget som tämligen ointressanta och fotostoppen blev färre. Men skratten och pratet fortsatte.





Snart var vi vid fornborgen Gråmur och vek av mot Vallersjön. Där tog vi en kort rast och lät hundarna bada. De hade kommit ganska bra överens så länge vi sprang, och nu skulle de överglänsa varandra i vattenlekar. Vanja var först ut att jaga sin boll, och sedan fick Tyke visa upp sina galoppsprång. Två blöta hundar senare var vi åter på väg.

Rast vid Vallersjön



Nu började stigningarna igen, och många ben började bli trötta. Då är det skönt att det inom ultra finns något som heter gå-backe. Helen påpekade att hon ju var mycket flåsigare av att gå uppför dessa backarna än av att springa ett tempopass! Så sant.

Alexandra fotograferar kalksten och alunskiffer
 
Silverfallen

Silverfallen

Vanja kan gå i trappor

Silverfallen



På Jutaberget var vi tvungna att fira lite. Malin, som tidigare som längst sprungit 18 km, hade nu satt nytt distansrekord. Tufft att våga hänga med på denna turen tillsammans med ultra- och maratonrävar. Eftersom hon satt vackert på bänken belönades hon med ett fikon.

Vi firar distansrekord

Efter ytterligare en rejäl stigning kom vi tillslut in på den härliga stigen som bar svagt utför mot Ryds ängar. En härlig kontrast till alla backar och leriga och knöliga stigar. Bara att släppa på så mycket som de trötta benen bar.



Alexandra och Helen hade tider att passa, och eftersom Malin började känna av sitt distansrekord, så lät jag dem springa vidare på egen hand. För att komma ut ur skogen fick de förhållningsregeln att så länge det går utför så springer ni åt rätt håll. Vi andra valde en annan stig och tog det lika lugnt som tjuren Ferdinand och njöt av ängarna.


Efter en stund kom vi ut på cykelbanorna, följde Karstorpssjön och tillslut kunde jag meddela att det bara var en kilometer kvar. Hemma hos mig hägrade gräsmattan. När vi kom fram tyckte jag att vi skulle ta och sätta oss lite i gräset och stretcha. "Sitta?!?!" utbrast Malin och slängde sig ner på rygg. Vanja började istället tigga mat, och tömde sedan, när vår uppmärksamhet brast något, påsen med fikon och en stor bit mandelmassa.

Ganska nöjda och belåtna med dagen


Vi jämförde våra klockor och kom överens om att vi kunde avrunda till 30 km med gott samvete. Min klocka visade ca 600m höjdstigning. Behöver man berätta att det tog 6 timmar? Vi konstaterade att det hade varit en alldeles fantastisk dag och att vädret inte kunnat vara bättre.

Järngänget!

Tack alla underbara deltagare på mitt lilla event. Ja, nu vet vi att upplevelselöpning i skrattempo tar lite längre tid än annan löpning, så det får vi ta med i planeringen inför nästa event. Kanske blir det ytterligare en tur på Billingen till hösten? Fundera på det så hörs vi snart igen!

Porten till Billingen står alltid öppen

Vi lärde oss nog alla lite av den här turen. Helen lärde sig nog att det kan ta hur lång tid som helst att springa 3 mil, kanske rent av tre dagar. Malin lärde sig att 3 mil inte alls är en omöjlighet, och klarar man 3 mil på Billingen så klarar man ett maraton. Alexandra lärde sig att det inte är någon idé att visa svensk blygsamhet, för då går man inte hem med två påsar skor i alla fall. Vanja lärde sig att inte rota i ryggsäcken hos ägaren till andra hundar; då kan man bli uppäten. Jan-Erik lärde sig att springer man med fyra kaxiga tjejer så får man räkna med att bli hånad och häcklad. Och jag lärde mig att man inte ska sparka i stenar om man har Fivefingers på fötterna; då kan man få blåa tår...

Nejdå, inget brutet, bara lite ömt

17 kommentarer:

  1. Haha! Vad bekymrad jag ser ut när jag sitter och äter min "bar".....?! *fniss*
    Kram M

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, där var du djupt fokuserad. Bara sprungit 5 km... Vad hade du gett dig in på??? :))

      Radera
  2. Svar
    1. Ingen fara med den. Måste bara vara lite värre än alla andra. Blånaglar är så 2013, i år är det blåtår som gäller.

      Radera
  3. haha Ta tills man skäms finns inte i min ordbok. Och jag älskar skor :) Tusen tack Annelie för allt!!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bara kul att de kommer till användning. Hoppas att jag får se dem väl nedslitna någon gång. Glömde påpeka att Nike Free skorna är i reflexmaterial, så de blir perfekta till de mörka höstrundorna :))

      Radera
  4. Ni verkar verkligen haft en underbar dag. Fantastiska bilder som vanligt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack :)) Lite irriterad att jag inte tog så många bilder efter fikat, men det är lite svårt att komma ihåg att fota i sin hemmaterräng...

      Radera
  5. Tur man är rätt trygg i sin manlighet, för då står man utan vidare ut i 6 timmar med (faktiskt rätt kul ) tjatter. :-)
    Men ajaj tycker nästan lite synd om din tå

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, det där med ultravasan sved lite ;-) Kul att ha dig med för att balansera tjattret. Tån överlever nog :))

      Radera
  6. Så himla roligt att få följa med er på Billingen såhär i text & bild! Blir sugen på att dra ihop ett gäng och göra något liknande här hos mej :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. En sådan här tur tycker jag är mycket roligare än att dra på tävling eller något liknande. Ett kul sätt att uppleva nya ställen, och hinna uppleva dem :)

      Radera
  7. Tack! Nu vet jag att jag ska åka till Billingen och springa!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du är hjärtligt välkommen hit. Hör av dig om du vill bli guidad i skrattempo :))

      Radera
    2. Åh. Gärna! Du har så fina bilder och beskrivningar så man vill bara köra dit, snöra på sig skorna och springa!

      Radera
  8. Men åh! Vilket härligt pass! Får jag följa med någon gång? Jag skulle älska att springa med er där! Hur är det med din tå idag? Aj!! Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den där turen genomfördes för två år sedan, så tån mår bra idag ;-)Årets tur genomförs på lördag, så håll utkik efter det blogginlägget. Du får ta och följa med oss nästa år!

      Radera