Två dagar på Sörmlandsleden, och ett år äldre

Hur firar man sin födelsedag på bästa sätt? Ja, ett sätt är att ta tåget till Sörmland och sedan springa med ultravänner.

Påskpyntad och redo för Sörmlandsleden

Vanja blev också pyntat. Är man en fågelhund så är man...

Sagt och gjort så tog jag tåget till Södertälje, där jag blev upphämtad av Jan-Erik och Vanja. Under större delen av färden hade det varit soligt, men nu föll ett snöblandat regn. Hmmm...

Jo, kissa innan man springer ska man

Full fart!

Vi åkte till Läggesta där vi mötte upp Mia Thomsen, och efter att ha placerat ut bilarna så startade vi löpningen på etapp 15.

Målet var att springa etapp 15 och 15:2, ner mot Skottvång och tillbaka till Läggesta. Minst 2 mil ville vi få ihop. Eller, det var Janne och Mia som ville springa långt. Jag var nöjd med att bara springa.

Både Marathon-Mia och Janne är betydligt bättre löpare än jag, så jag fick förlita mig på min rutin att springa i terräng för att hålla jämna steg. Nu gick det ju inte särskilt snabbt precis. Första 5 km gick på 2 timmar... 

Groupie-time

- Visst är jag söt och oemotståndlig! Och Mias snygga skor

Det är fantastiskt underbar terräng och springa i. Vi passerade Mellan-Marviken och de branta stupen ner i vattnet. Vi sprang där stigen var någorlunda jämn, vi gick i backarna och de mer tekniska partierna. På vissa platser var det blött och letigt, men mina Inov8 Mudclaw höll mig på rätt köl och jag var faktiskt, till skillnad från de andra, helt torr om fötterna efteråt. 

Mycket att göra på turen. Gästböcker ska skrivas i, skorna ska fotas...

Passage mellan Marvikarna

Ungefär halvvägs hittade vi en solig skogsglänta som passade utmärkt för en rast. Jag hade med mig en supermacka; bröd med Nutella och rökt lax. Gott, och det tyckte även Vanja som åt upp minst hälften.

Något knöligt terräng...

Hmmm...

Lunch i en solig skogsglänta

Men ny energi i kroppen fortsatte vi att springa. Det var lite lurigt att försöka lista ut vart vi skulle. Det var många olika markeringar i skogen; Orange, orange med blå prick, orange och blått, och bara blått.

För att hålla reda på vilken färgmarkering man ska följa så kan man titta på sportdrycken

Visst är hon yppig

Vem bor här inne???

För att vara säkra på att få ihop minst två mil så tog vi en extrarunda på Marviksleden och sprang längs Nedre Marviken. Sedan tog vi den långa backen upp till Stenhuggarmon och klättrade upp i tornet. Fast Vanja fick stanna nedanför.

Modiga Mia

Övergiven och olycklig, trots godis

Dagen avslutades med lite mer klättring. Totalt blev det 745m vi klättrade.

Sedan var det bara några kilometer kvar till bilen. Jag var fortfarande pigg i kroppen, men jag började känna mig lite trött i fotlederna efter all knölig terräng. Ute på asfalt och grusvägar märkte jag av min saknade löpträning, för där sprang Janne och Mia lätt ifrån mig. Men jag resonerar som så att det är lättare att träna upp tempot på väg än det i terräng. Att foten höll var det viktigaste. Och även hamstring kändes bra.

Mitt ute i skogen hittade vi lite konstverk

Efter en påskaftonskväll med gädda så var det dags för påskdagens, och födelsedagens, löptur. Denna gången skulle vi springa en rundslinga på etapperna 50-54 vid Nynäs slott. Här sprang jag och Janne i slutet av maj förra året. Det var faktiskt sista turen innan foten gick sönder, men jag hade ordentligt ont redan då.

Nya gänget redo

Under resan till Nynäs, som av en okänd anledning gick via Nyköping, snöade det ordentligt. Det blåste snålt och kallt. Huh! Detta hade vi inte beställt. Men väl framme så hade snöfallet upphört och solen lyckades titta fram under några korta sekunder.

Nu ska tre löpare passas in i bilden

Idag var Janne och Mia med, men även Heike hängde på. Redan när vi startade kände jag att benen var sega och mjölksyran kom vid minsta motbacke. Men jag kämpade på så gott jag kunde. Jag kände av hamstring, vilket nog hängde ihop med att musklerna var trötta. Men i övrigt mådde jag bra.

Vacker och karg tallmo

Vi sprang i karg terräng över tallmoar och genom granskogar. Som jag mindes var stigen ganska knölig av rötter och stenar, och den gick ständigt upp och ner. Mjölksyran brände i låren och jag flåsade som en hund. Nej, jag var inte riktigt återhämtad efter gårdagen.

Jo, stigen var knölig

Passar på att röja undan på stigen

Vid museigården Långmaren tog vi rast. Så soligt och skönt var det inte så rasten blev inte lika lång som gårdagens. Jag bestämde mig för att gena lite. Jag var för trött i musklerna för att orka springa på ordentligt och det fanns inget syfte att bita ihop och pressa mig. Jag ville inte heller känna att jag bromsade Janne och Mia. Heike började också gå lite känningar så vi slog följe.

Läcker terräng, och löpare

Obligatorisk gästboksskrivande

Det blev lugn jogg och mycket prat. Efter några kilometer på grusvägar kom vi in på leden igen. Nu var det verkligen bergsterräng, upp och ner, in och ut, karga tallar, klipphällar och fantastisk utsikt. På toppen strax innan Nynäs slott tog vi en liten rast.

Jag och Heike tog oss an berget

Utsikt från lusthuset ovanför Nynäs slott

Heike åkte hemåt och jag tog en liten runda för att hålla värmen medan jag väntade på Janne och Mia. Sedan klättrade jag upp på berget igen och spanade efter dem. Jag hann gott och väl ta hand om alla Facebook-gratulationer mm innan de kom. Nu var Vanja trött, men travade troget på. Hon slukade min kvarvarande mandelmassa. Sedan tog vi oss ner den korta biten till bilarna.

Sista backen ner mot slottet

Till vår besvikelse så var orangeriet inte öppet ännu på en månad. De har goda räkmackor...

Mias klocka stannade på 28 km, medan jag fick ihop drygt 23 km. Tillsammans med de 22 km från lördagen kunde jag ju iallafall konstatera att jag under helgen fått ihop minst min nya ålder. När jag räknade efter så kom jag fram att jag denna veckan sprungit 90 km, och bara i terräng. Utöver det har jag gått minst 20 km. Ganska nöjd och stolt! Inte illa för en rahabbande tant :)) Nästa vecka får nog bli lite lugnare...

Att fylla år skall tas med ro