Race report 2015

Så är det åter dags att summera det år som gått. Känns som om det var igår som jag satt här och summerade 2014... Tiden har flytt i från mig. men när jag tänker tillbaka så har jag ändå varit med om ganska mycket. Det är roligt att titta igenom alla årets blogginlägg och minnas tillbaka... Gör det gärna du också. Särskilt inläggen från vår och sommar. Det kan ge lite hopp nu i vintermörkret! Men har du inte tid till det så har jag tagit med många bilder i detta inlägget, som vanligt :)

I backspegeln...

Mina målsättningar 2015
Vid ingången av 2015 så hade jag bara en målsättning; att komma tillbaka till smärtfri löpning. Detta har jag kämpat med hela året, och jag är nästan där nu vid årets sista skälvande dagar. Jag har hittat vad som orsakar smärta, och åtminstone några verktyg för att hålla smärtan stången.


Januari till Mars
Efter att ha givit mig totat löpförbud under november och december så skulle jag få lov att testa att springa en liten runda på nyårsdagen. Det kändes konstigt att springa. Jobbigt för benen att hantera stötarna. Men jag sprang! Kommande veckor så blandade jag gång och löpning under mina turer. Allt eftersom började känslan komma tillbaka. Foten höll! Turerna kunde bli allt längre.

Under februari och mars kunde jag börja ta lite längre turer i skogen. Det var tungt, men det gick. Jag hittade även en löparkompis i trailhunden Sigge som fick följa med ut på några rundor.

När snön försvann och vårtecknen blev allt tydligare fick även min nya MTB Bergatrollet komma ut. Från att ha varit väldigt feg när det gällde terrängcykling så blev jag allt modigare och bättre på att hantera cykeln i teknisk terräng. Allt verkade gå åt rätt håll!

April till Juni

När blåsippor och vitsippor stod i backarna var det dags att försöka komma i ultraform. Den 1 april blev det distansrekord för året med ca 30 km. Under påskhelgen, då jag också firade min födelsedag, sprang jag dubbla långpass längs Sörmlandsleden tillsammans med Jan-Erik och Maraton-Mia. Tyvärr började min "gråtande rumpa" göra sig påmind igen... Märkte även av att jag fortfarande hade långt kvar när det gällde muskelstyrka och balans, särskilt i nedförsbackar.

 

Passade på att njuta av Vallebygdens vårblomning och rekade inför Skogssniglarnas Vårtrail. Så länge som jag får springa i mitt eget tempo så känns det ganska bra. Och med en massa caféer som håller öppet så kan det ju inte bli tråkigt!

I slutet av april var det dags för årets enda löptävling som jag faktiskt fullföljde; Munkastigen Trail. Ett litet och mysigt lopp genom Tiveden från Olshammar till Laxå. Jag sprang tillsammans med Jan-Erik och Kristina Paltén. Eftersom ingen av oss är några fartdårar så var målet att komma sist i mål, men det lyckades vi inte med. Vi hade ändå en fantastisk dag i skogen. Jag fick bekräftelse att min kropp tålde ultradistanser, men fortfarande besvärade rumpa och baksida lår...

Nästa stora händelse var mitt Snigelträningsläger med Jan-Erik och Jeanette, och Skogssniglarnas Vårtrail. Borta var den härliga vårsolen och vi möttes istället av snö när vi klättrade upp på Billingen vid Öglunda grotta. Hmmm, inte riktigt vad jag hade planerat... Men hur som helst så blev det en helt fantastisk helg med nya och gamla vänner. Och jag hoppas att några lärde sig orientera...

 

Jag var anmäld till Ultimate Trails och kände mig stressad över att jag inte fått ihop särskilt många kilometer under året, och att baksidan besvärade mig allt mer. Jag försökte få till några långpass, men baksidan gjorde alltid ont mot slutet, precis som höftböjaren. Frustrerande. Övergick allt mer till att gå. Jag började intala mig att det viktigaste med loppet skulle vara det som skedde dagarna innan, och att loppet bara skulle vara en bonus. Om jag ens skulle kunna starta...

Efter midsommarhelgen åkte jag, Jeanette, Jan-Erik och Alexandra till England. Trots att jag inte fullföljde loppet så blev resan oförglömlig och jag vill gärna åka tillbaka hit för att vandra och springa i bergen. Och för att en dag fullfölja detta loppet!

Juli till September
Bitter efter att inte kunnat fullfölja Ultimate Trails, och egentligen inte kunna springa alls utan att efter någon mil få ont i baksidan, så gav jag upp alla planer att få en semester i löpningens tecken. Jag kunde ju helt enkelt inte lita på att kroppen skulle hålla. Planerna på att åka upp i fjällen lade jag också på hyllan. Att paddla visste jag att det inte heller skulle fungera. Nej, nu var det bara att göra en cltr-alt-delete och starta om på nytt.

För att inte semestern åter igen skulle rinna ifrån mig så bestämde jag mig för att hitta äventyr på hemmaplan. Jag tog bussen och vandrade längs Västra Vätterleden, Kinnekulle, Göta Kanal och Pilgrimsleden. Sådant som jag tänkt göra många gånger, men inte kommit mig för. Just det här att ta buss och tåg till nya leder och stigar är ju så enkelt. Äventyr på hemmaplan är hur bra som helst! Och det där med att det var dåligt väder minns jag inte.

För att utmana mig lite extra körde jag även en vecka "utanför min box" och gjorde allt det som jag normalt sett inte brukar göra. Jag toppade detta med en dag på Skara Sommarland!

Skaffade medlemskort till Skövde Crossfit också. Körde några pass. riktigt bra träning. Men när jobbet drog i gång igen med massor av resor och sena kvällar så var det svårare att hitta pass som fungerade. Och vissa dagar ville jag helt enkelt inte träna inomhus.

Allt detta stärkte mitt självförtroende för vad min kropp klarar av. Jag bestämde mig för att testa den lite. Så inom loppet av några dagar simmade jag Forsbackarännet 21 km, ett dygn efter målgång startade jag 12h i Skövde Ultrafestival. Jag kom ca 8 mil, huvudsakligen gåendes. Och dagen efter satte jag mig på tåget för att resa upp till Dovrefjäll för en veckas vandring. Förutom att sömnbristen tog ut sin rätt under första vandringsdagen så klarade jag av min utmaning alldeles utmärkt. Och det var så härligt att komma upp i fjällen igen efter flera år. Det gav perspektiv på saker och ting.

Efter några hektiska veckor på jobbet, vilka avslutades med en stor övning, så hade jag en ledig vecka. Den valde jag att spendera i fjällen, men denna gången i de svenska. Jag började med att ta mig runt delar av Jämtlandstriangeln tillsammans med några andra tjejer, och fortsatte sedan på egen hand. Härligt höstigt i fjällen, vackra vyer och nya bekantskaper. Och kroppen fungerade riktigt bra! Att gå gillar den...

Oktober till December
Efter att under alldeles för lång tid känt mig handikappad och begränsad av smärtan i baksida lår och rumpan. Varken kiropraktor eller massör verkade ha kunnat hitta orsaken till problemet. jag stretchade baksidan och masserade piriformis hela tiden. Det kunde kännas bra en stund, men smärtan kom alltid tillbaka. Även denna sommaren blev förstörd pga en skada. Jag var minst sagt uppgiven.

Men av en slump läste jag någonstans att det fanns ett samband mellan korta höftböjare och stram piriformis eller falsk ischias. Jag började stretcha höften istället för baksidan, och det gav resultat. Plötsligt kunde jag springa utan att det gjorde ont. Och tack vare en rörligare höft så blev det lättare att ta ut steget, och utan större ansträngning ökade jag även farten något. Jag hade knäckt koden! Skulle alla problem vara över nu?

I oktober var det mest jobb. Hjälpte till på Sörmlands Ultramaraton med att plocka in snitslar (drömde om snitslar efteråt...). Skogssniglarnas Hösttrail blev inställt pga bristande intresse. Istället fokuserade jag på att förbereda mig inför årets RESA. Jag skulle till Marocko och springa i Atlasbergen. En dröm skulle uppfyllas. Detta skulle bli en nystart på mitt nya skadefria liv.

Det blev en helt fantastisk resa som jag gärna skulle göra om igen. Blandat vandring och löpning, och massor av storslagen natur och trevliga människor. Jag fick bekräftelse att jag kan hålla igång under lång tid, även på hög höjd. Tyvärr kände jag av hälsenan när jag kom hem, och sedan även andra senor i underbenet. Gissade att det var vaderna som fått jobba lite extra under toppturen sista dagen i bergen.

Veckan efteråt var det dags för KUL-helgen som i år skulle genomföras på Billingen. Jag var med och anordnade det hela, och det blev fantastiskt lyckat. Jag var lite osäker på om jag överhuvudtaget skulle kunna springa, men gjorde ett försök iallafall. Och med Nina som sällskap tog jag mig trots allt runt de 5 milen på lördagen, och ytterligare 2 mil på söndagen. Skönt att veta att kroppen fungerar!

Men vader och senor fortsatte att strula under hela november och december. Framförallt kände jag av det i terräng. På jämt underlag var det inga problem. Så det var bara att bita i det sura äpplet och inse att jag var tvungen att hålla mig undan stigarna ett tag för att låta vaderna återhämta. Det blev också smärtsamma besök hos massören. Men kanske kommer detta att ta mig tillbaka till den smärtfria löpningen. Om det lyckas för vi se på andra sidan nyåret!

Efter att på årets sista dag fått till ett härligt långpass på 25 km, som kändes riktigt bra, avslutar jag 2015 hoppfull...

Mina lopp

• Munkastigen trail 45 km
• Ultimate trails 110 km - DNF
• Forsbackarännet 21 km simning
• SUM 50 km - DNF (snitselplockare i 35 km)

Statistik
Distans löpt: Ca 1400 km

Distans cyklat: Minst 1250 km

Distans gått och vandrat: Mer än 800 km (allt inte registrerat)


Mina lärdomar
Detta året har även det prövat mig, men oj vad jag har utvecklats. Vägen är inte alltid rak, men det innebär inte att det behöver vara dåligt. Allt handlar om inställning och förmåga att ta vara på tillfället. Upplevelsen kan finnas bakom nästa krök.

Att träna i grupp på bestämda tider och inomhus är en stor utmaning för mig. Mitt medlemskap i Skövde Crossfit har inte blivit särskilt väl utnyttjat... Några få, dyra, träningspass bara. Det positiva är väl att jag strax efter jag skaffade medlemskapet så hittade jag vad som var orsaken till min "gråtande rumpa". Nej, mer spontana utomhusaktiviteter såsom sociallöpning är nog mer min grej, men till nästa år måste jag hitta ett sätt att träna styrka utan att det måste vara det dåliga samvetet som blir drivkraften.

Tack för att du varit med på min resa. Nu tar vi nya tag. Mot 2016!

Nu blickar jag framåt