Reserapport: Atlasbergen; Del 3 av 3

Den tredje och avslutande delen av min reseberättelse från Atlasbergen. De två tidigare hittar du här: Del 1 och Del 2.

Torsdag
Idag väntar högre höjder. Vi tar oss österut längs med mulåsneleder till Tizi Aguelzim (3550 möh). Därifrån väntar cirka tre timmar för att ta oss till Toubkal Refuge (3207 m) som är utgångspunkten för nästa dags toppbestigning. Den högre höjden kommer att innebära främst vandring för båda grupperna. Enklare boende i sovsal. Ca 12km och 1 500 höjdmeter.

Frukost!

Vi ska upp i dalgången bakom killarna, och sedan vänster in och upp bland bergen...

Redo för avfärd. Någon har glömt en handduk...

Dagens tur var enligt Hanna den vackraste på hela resan. 90 serpentinsvängar upp till passet på 3650 möh, och sedan ner i nästa dal. Utsikt över Toubkal-massivet med bla Jebel Toubkal. Jag såg verkligen fram emot denna dagen. Och vädret var på vår sida!

Ser fram emot dagen. Hanna säger att denna dagen är den finaste.

Vi lämnar turiststationen bakom oss

Nu börjar färden uppför. Vi ska klättra ca 1500 höjdmeter.

Tveksamt positiv

Under Jawed's ledning började vi klättra uppför. Han var tillräckligt rutinerat för att veta att man måste ta det lugnt redan från start för att turen skulle kunna bli en njutning och inte en plåga. Hans uttryck "Climb like an old man, arrive like a young man" var väldigt sant. Gå ut lugnt och du har igen det på slutet!

Finaste vattenfallet i trakten

Obligatorisk selfie

Kameran klarar inte av de skarpa kontrasterna mellan sol och skugga

Högre och högre upp

Prioriterar utsikten, men...

... vi är snyggare i sol!

Vi ska upp 90 serpentinsvängar...

Sakta men säkert kom vi allt högre upp. Jag mådde bra hela tiden, men delade ut gel till någon som började känna sig darrig. Vi rastade vid några tillfällen. Dels för att fotografera, och dels för att låta mulåsnorna passera. Jawed var imponerad över att vi kunde gå på så effektivt som vi gjorde. Ett jämnt tempo med få raster gör att det går ganska snabbt uppför. Helt min melodi. Tycker att det är jobbigt när det blir för "hackigt". Och på denna höjden var det väldigt jobbigt att komma igång efter en rast; benen surnade till direkt!

Hur långt kvar som helst...

Där kommer våra bärare

Ut på tur och aldrig sur!

Våra tappra resekamrater

Undrar hur många gånger de gått här. Hittar utan problem.

Snart, snart är vi uppe

Där är toppen som vi ska upp på kommande dag; Jebel Toubkal 4167 möh

Spanar mot toppen från passet på 3650 möh

Amanda tog ytterligare några höjdmeter

Vi fortsätter vidare

Utsikt över Imlil, byn där vi började resan. Imorgon ska vi tillbaka dit så det gäller att njuta här och nu

Dagens lunchrestaurang

Det blev en lång lunchrast. Underbart skönt att ligga i solen och njuta. Tyvärr var det svårt att hitta några släta stenar eller klippor som var skönt att ligga på. Allt var kantigt och obekvämt. Men kroppen kan anpassa sig till det också.

Vi njuter i solen en stund först

Sömnigt...

Denna utsikten kan man betala extra för

Sista etappen ner till dalen

Efter lunchen, och ytterligare lite rast, var det dags att vandra ner i dalen där vi skulle bo under natten. En makalöst vacker vandring med utsikt som gjorde oss bortskämda. Väl framme på vårt "refuge" fördelades vi på ett par rum. Dubbelvåningssängar även här. Jag delade med Kristin, och hon fick nu gå min kurs i att hålla ordning runt omkring sig. Hon klarade den med beröm godkänt!

Där ligger nattens härbärge

3206 möh

Vi hade gott om tid till att bara sitta och ta det lugnt innan det var dags för middag. På stationen fanns en liten kiosk där vi köpte kaffe, choklad, chips, vatten mm. En eld sprakade i en kamin, och där flockades vi för att få lite värme i kroppen. Så snart solen gått ner var det kallt både utomhus som inomhus. Centralvärme hade inte nått hit. När det blev mörkt ute startades generatorn och lamporna tändes. De få vägguttag som fanns ockuperades av laddare till telefoner och klockor.

Vi fick också prova ut stegjärn som skulle användas vid toppturen. Vi visste inte riktigt hur snön skulle vara där uppe, så det var bäst att vara på den säkra sidan.

Fotografering från terrassen

Vacker utsikt, och solen försvinner tidigt i dessa djupa dalar.

Mys framför öppna spisen med historieberättande, och träning av Kristin i ordning och reda...

Många toppar att utforska. Vi väljer den högsta

Det blev en tidig kväll. Frukosten skulle serveras redan klockan 5 kommande morgon. Med närmare 20 personer i en sovsal så behöver man inte vara rädd för att det ska bli kallt. Och med öronproppar i öronen finns förutsättningarna till att sova gott.

Middag. Vi börjar som alltid med soppa.

Och sedan blev det spagetti med kyckling!

Höjdsjuka:
1177 Vårdguiden skriver så här:

Om du besöker platser på 2 500 meters höjd eller mer kan det ta tid innan kroppen anpassar sig till det lägre lufttrycket. Då kan du få symtom som med ett gemensamt namn kallas höjdsjuka. På lägre höjder är besvären ofta lindriga i form av illamående och svaghetskänsla, men de kan bli allvarliga.

Ju högre över havsnivån du kommer desto lägre är lufttrycket. Då innehåller inte luften lika mycket syre. Det gör att mindre syre kan tas upp i blodet och att cellerna i kroppen får syrebrist.

Symtom
Besvären varierar från person till person och beror inte på ålder eller fysisk kondition. Vanliga symtom vid höjdsjuka är

• illamående och kräkningar
• trötthet och orkeslöshet
• huvudvärk
• sömnsvårigheter.

Svårare besvär kan vara till exempel dunkande huvudvärk, ostadig gång och torrhosta med andnöd.

Vad kan jag göra själv?
För att minska risken för höjdsjuka kan du klättra eller bestiga höjderna långsammare så att kroppen hinner anpassa sig.
Du kan behöva stanna två, tre dagar på samma höjd för att vänja dig. Om du kommer direkt med flyg till en högt belägen stad är det bra att ta det lugnt medan kroppen anpassar sig. Det finns också ett receptbelagt läkemedel, acetazolamid som lindrar besvären och som kan tas som förebyggande.

Behandling
Det mest effektiva är att ta sig ner på lägre höjd igen. Besvären kan då avta redan inom någon timme. Om du har svårare besvär måste du söka vård. Då kan du bli behandlad med syrgas och läkemedel som minskar svullnaden i hjärnan.
Om du inte får behandling kan hjärnan svullna på grund av att den samlar på sig vätska. Det kan vara livshotande. Vätska samlas också i lungornas luftblåsor med andnöd som följd.

Försök till att göra en snöängel. Har höjdsjukan slagit till?

Vi hade under veckan successivt tagit oss allt högre upp. Vi följde talesättet: "Climb high, sleep low", dvs klättra allt högre på dagarna, men sov sedan på en lägre höjd så att kroppen hinner återhämta. Dock ska sovplatserna också förläggas allt högre upp.

De flesta av oss hade aldrig testat på dessa höjder och hade ingen aning om hur vi skulle reagera. Jag ville minnas att jag en gång i Afghanistan åkt genom ett pass på ca 3600 möh, men det var ju med bil. Hela turen hade ju varit en förberedelse för toppbestigningen, och jag ville inte falla på målsnöret. Jag var väldigt ödmjuk och såg till att följa de tips vi fick av ledarna; ta det lugnt, dricka mycket, vila kroppen. På kvällarna kunde jag känna av lite huvudvärk, men det hade nog mer med vätskebrist och solen att göra. Till min glädje märkte jag att jag åtminstone hittills inte hade märkt av någon större påverkan av den höga höjden. Visst flåsade jag i backarna, men det gör jag ju annars också. Lite yrsel den sista biten vid toppbestigningen var väl den mer tydliga symtomen, beroende på att blodet till hjärnan inte kunde syresättas tillräckligt. Kul att se att det inte är kondition och styrka som avgör hur bra man tål höjden, utan snarare förmågan till återhämtning.

Det var flera deltagare som fick känna av höjdsjuka mer eller mindre. Den som insjuknade under onsdagen var inte bättre på morgonen utan fick tillsammans med en bärare gå tillbaka till Imlil. Andra kände av det konstant eller tillfälligt när vi kom upp på högre höjd.

Climb high

Fredag
Vi intar en tidig frukost och klockan 06.00 är vi redo för en cirka tre timmars brant stigning upp till toppen av Jbel Toubkal. För toppbestigningen kommer vi att vandra i båda grupperna och med oss har vi både isyxor och stegjärn. Panoramavyn från toppen är helt fantastisk! Är vädret klart kommer du att kunna skymta Atlanten mot väst och Sahara mot öst. När vi klappat oss själva på ryggarna och supit in den vackra utsikten tar vi oss tillbaka Toubkal Refuge där vi äter vår picknickslunch. Sen väntar mer branter och sicksackspår ner över sluttningarna innan vi är tilbaka där vi startade, Dar Ouassagou i Imlil. Vi kommer att äta en god middag och få tid att smälta alla ny intryck och upplevelser tillsammans. Ca 21km och 1200 höjdmeter (2500 nedför).

Påbyltade. Termometern visade på några plusgrader.

På väg

Sov fram till klockan två, sedan var jag klarvaken. Vet inte om det hade med höjden att göra, eller om jag helt enkelt var förväntansfull. Strax efter fyra gick vi upp och packade ihop innan det var dags för frukost. Frusna och fortfarande lite småtrötta samlades vi ute på terrassen med tända pannlampor. Vi skulle gå som en samlad grupp denna gången. Redan i första trappan upp från terrassen surnade benen till. En liten försmak på hur de närmaste ca 2,5 timmarna skulle kännas. Ca 1000 höjdmeter brant uppför...

Det börjar ljusna

Koncentration

Vi kunde snart släcka pannlamporna

Solen kommer!

Snön var lite hal. Att tappa fästet kostade på, och mjölksyran kom direkt.

Också en plats att sprida budskap...

Nu behövs inte pannlamporna längre

Det känns fortfarande bra

Jawed ledde oss även idag, och han använde samma taktik. Jämnt tempo och få raster. Snart var vi framme i passet där vi tog en längre rast. Det var lite lurigt att gå i snön, och bristande koncentration ledde snabbt till att man halkade, och det ledde till mjölksyra. Att dricka samtidigt som man gick var också uteslutet. Man hade inte råd att missa ett enda andetag. Att titta upp och sedan ner igen orsakade nästan yrsel. Att fotografera var också jobbigt.

Ett steg i taget. Uppåt, uppåt...

En skön rast i solen

Magnifika vyer

Nu är det inte långt kvar

Hur glad som helst

Det var inte förrän jag kunde se toppröset som jag var helt säker på att detta skulle gå vägen. Nu kunde inget stoppa mig. Så mäktigt! 4167 möh, och strålande klar himmel! Vilken fantastisk tur med vädret vi haft. Vi sprang omkring så gott vi kunde och fotograferade ur alla vinklar.

Vi ser toppröset!!!

Febril fotoaktivitet! Kristin tyckte att det var alldeles för oorganiserat

Den här hunden följde med oss hela vägen från vårt "refuge" upp på toppen. Lokal guide!

Ingen ville vända ner igen. Vi hade det ju så kungligt bra. Men ner måste vi, och först så skulle stegjärnen på. Vi hade passerat flera vandrare på vägen upp, och vi mötte ännu fler på vägen ner. Vi hade varit ovanligt snabba enligt våra ledare och guider. En riktigt stark grupp!

Med stegjärn på fötterna var det dags att ta oss ner för berget igen.

Trogen följeslagare

Stolta och sprudlande glada över vår bedrift

Bra grepp!

Snart kunde vi ta av stegjärnen och lägga de i ryggsäcken. Nu var det inte många höjdmeter kvar innan vi var ner vid vårt natthärbärge. Nu fick vi se morgonens vandring i dagsljus.

Lite rast för att fylla på energi och vätska, och justera klädseln

Jag gjorde det!

Våra bärare och mulåsnor hade gått i förväg ner längs dalen för att förbereda lunchen till oss. Vi hade bara att försöka gå ikapp dem. I samlad tropp gav vi oss i färd med den uppgiften. Fortfarande kängor på fötterna vilket kändes ovant och klumpigt. Jag, som vandrat i fjällen i somras och tyckt att kängorna gav fötterna stabilitet och skydd, längtade efter min löparskor.

Vi fortsätter längre ner i dalen

Tillbakablick. Hit vill jag tillbaka någon gång

En kiosk som sålde färskpressad apelsinjuice

Vi var redan en bit in på eftermiddagen, och frukosten intogs vid femtiden, så det var verkligen dags för mat. Höjden och solen hade gjort sitt med deltagarna. Fullt fokus på maten. Det var nu drygt en mil kvar till Imlil och vi delade in oss i en snabblöpargrupp, en jogginggrupp och en vandringsgrupp. Jag tänkte välja jogginggruppen, men ville gärna dra ut på dagen så länge det gick och valde vandringsgruppen. Kanske ett felaktigt val, eftersom det gick väldigt långsamt då den mest bestod av de skadade, men gjort var gjort... Jag kunde njuta och fotografera ändå.

Äntligen lunch. Många hungriga magar nu.

Vi åt under tystnad. Alla var tagna, och lite matta av höjd och sol.

En hednisk ceremoniplats för kvinnor som inte kan få barn eller en karl.

Läsk-kylare

Snart framme i Imlil

Det var med lite vemod vi vandrade in i Imlil och nådde hotellet. Där hittade vi de andra ute på terrassen. Några testade hammam, men jag orkade inte vänta utan tog mig en vanlig, ljummen, dusch. Hammamen fick vänta till morgondagen. Middag, packning och sedan sova. Vi var inte svårvaggade efter denna dagen.

Tjohoo!!!

Vem kan delta?
Jag skulle kunna säga att alla fullt friska kan delta, och det kan de säkert. Men det är ju skillnad mellan att delta och att faktiskt kunna få fullt utbyte av resan. Man behöver absolut inte vara en snabb löpare. Tiden på 10 km har ganska liten betydelse. Bättra att vara en medelmåttig löpare, men en uthållig sådan. Det utslagsgivande är snarare att orka hålla igång varje dag, dag efter dag, förmågan att återhämta kroppen under natten, och att klara av att hålla energinivån uppe utan att hela tiden trycka i sig bars eller Snickers. Att känna sin kropp så att man inte går ut för hårt bara för att man kan, utan håller igen för att orka i längden.

Fördelen med denna resan är ju att man kan välja mellan att vandra eller springa, och det är möjligt att byta grupp varje dag beroende på dagsform.

Det är nog också en fördel om man har vana av att leva under primitiva och fältmässiga förhållanden. Annars kan nog resan bli lite väl utmanande.

Jag tror också att det är en fördel om man har rest en del tidigare och upplevt olika kulturer. Då ökar sannolikheten att man kan ta till sig den lokala kulturer, men kanske framförallt förstå vilket beteende som är OK och vilket som faktiskt är en förolämpning, oavsett den goda intentionen.


Lördag
Efter frukost åker vi till Marrakech, en stad full av liv och rörelse med kaféer, shopping, restauranger, sevärdheter och marknadsplatser. Du väljer själv hur du önskar spendera denna dag. Mot sena eftermiddagen tar vi farväl av Marocko för denna gången och beger oss mot flygplatsen för att åka tillbaka hem till Sverige.

Sista frukosten. Vi fick pannkakor!

Efter frukosten tog vi farväl av Imlil och åkte de två timmarna till Marrakech. En stad som kokar av liv och rörelse, och värme. Vi släpptes av centralt och hade några timmar på egen hand, innan bussarna åter skulle hämta upp oss.

Jakten på hammam och massage

Jag, Amanda och Sofie hade bestämt oss för att hålla ihop och leta rätt på en hammam för att bli skrubbade, och gärna få lite massage också. På en bakgata hittade vi en bakgata som ledde till en bakgata som ledde till en hammam. Vi gick in och det såg fräscht och lyxigt ut. Vi beställde benmassage och hammam med lerskrubbning. Vi hänvisades in i ett litet omklädningsrum där vi klädde av oss och fick badrockar. Sedan blev vi invisade i rum där vi fick benmassage. Hur underbart som helst.

När alla tre var klara med massagen blev vi visade till badrummet, eller hammamen. Där fick vi lämna badrockarna och endast iförda trosor kliva in i ett kaklat rum med en brits och bänkar. En i taget blev sedan öst med vatten och insmord med en olja. När alla var klara med det fick vi en i taget lägga oss på britsen och fick baksida och framsida skrubbade med en handske och lerpeelingkräm. Sedan satt vi där med lera på kropp och ansikte innan vi en i taget blev sköljda igen.

Här fanns inga hämningar eller tabu kopplade till den kvinnliga kroppen. Förutom att vi behöll trosorna på så skrubbades allt. Och vi visade allt för varandra. Detta var liksom grädden på moset av allt det som under veckan vi lärt känna hos varandra vad gäller sov- och toalettvanor. Nu fanns inga hemligheter kvar ;-)

Masserade och skrubbade. Renade till kropp och själ.

Nästa uppdrag var att köpa lite arganolja. På väg ut från hammamen blev vi inbjudna i en liten affär av en ung kille. Han ville bjuda oss på "The king of tea". Tja, varför inte tyckte vi. vi hade inte bråttom. Han började koka vatten och blandade ihop te av alla möjliga kryddor som citrongräs, kardemumma, saffran, ginseng mm mm. Avancerad tillredning, men det var riktigt gott.

Han förevisade en massa andra produkter också. Lite sur blev jag dock när han trodde att jag var mamma till Amanda och Sofie... Men sedan hämtade han sin bror, som hade en skoaffär bredvid, och han frågade Sofie hur många kameler hon skulle ha för att han skulle få gifta sig med mig. Hon slog till med 3000, och eftersom min blivande svärfar tydligen bor i Sahara så var det inga problem.

Vi skulle bara köpa arganolja, men jag höll på att bli bortgift...

Snart fick vi dock bryta upp för att hinna med att äta lunch också. Vi hittade en restaurang med utsikt över torget. Vi beställde tre olika rätter, åt en tredjedel innan vi roterade tallrikarna medurs. På så sätt fick alla testa tre rätter!Vi började dock med varsin läskande cocktail.

Lunchen inleddes med en cocktail på ananasjuice mm. Uppfriskande!

Sedan var det bara att gå tillbaka till samlingsplatsen, åka ut till flygplatsen, checka in, passera säkerhetskontrollen, äta glass, vänta, vänta, kliva ombord, flyga och till slut landa i Sverige strax före midnatt. Kram och farväl till alla, och sedan förlades även denna resan till minnenas arkiv.

Sammanfattande intryck:
Detta är något jag vill göra igen. En aktiv resa som går ut på att upptäcka vacker natur är min melodi. Trots att jag är ovan vid att göra resor tillsammans med andra så lärde jag mig att uppskatta det efter de första dagarnas tillvänjning.

Foto: Hanna Eriksson

Foto: Hanna Eriksson

Jag fick bekräftelse på att jag är uthållig och att min kropp håller för många dagar medelhård belastning. Jag upplevde aldrig någon träningsvärk. Jag kunde mestadels nyttja fett som bränsle och tappade därför inte ork eller energi. Jag tappade några kilon i vikt, vilket jag brukar göra om jag är iväg tex i fjällen, men det var nog mer kroppens anpassning till omständigheterna.

Foto: Hanna Eriksson

Foto: Hanna Eriksson

Jag behöver träna mer på att springa utför, men jag tyckte nog att det gick åt rätt håll under resan. Att gå i uppförsbackar kan jag.

Foto: Hanna Eriksson

Foto: Hanna Eriksson

Jag hade med mig två ganska enkla kompaktkameror, en vattentät och en vanlig billig. De fungerade bra när det var soligt och jag hade tid att fokusera. Dock orkade de inte riktigt med i skuggan eller när kontrasterna blev stora, eller när de måste autofokusera snabbt.

Jag vill på sikt skaffa en bättre kompaktkamera som på riktigt kan fånga alla vyer och ögonblick. Så om någon har ett tips på en bra och prisvärd kompaktkamera, som både klarar att fotografera landskapsmotiv och fånga motiv i flykten, i alla typer av ljusförhållanden, så låt mig få veta.

Foto: Hanna Eriksson

Avslutningsvis vill jag tacka alla deltagare, ingen nämnd och ingen glömd, för att jag fick dela denna resan med er. Alla har jag inte lärt känna lika bra, men ni bidrog alla till helheten. Kanske har ensamlöparen delvis blivit socialiserad...

Och tack alla ledare för ert engagemang och vilja att dela med er. Och för att ni gjorde resan trygg och trivsam.

Foto: Hanna Eriksson