24 augusti 2013

Race report Skövde Ultrafestival 24h

"You are only a Virgin once" skriver Pam Reed i sin bok. När man en gång blivit av med sin oskuld på ett 24h ultralopp så kan man aldrig få tillbaka den. Det gäller att njuta så mycket man kan.


Klassisk bild med nummerlapp och medalj

Målsättningar

Det ingår ju inte i min framdrivningsplan att springa 24h i år. Det är nog snarare två år kvar tills det ska komma upp på min repertoar. Men jag ville testa, främst för att se hur kroppen reagerar. Få någon slags bekräftelse på om jag ska fortsätta med min ultrasatsning eller inte. Och som jag skrivit tidigare så är Skövde Ultrafestival ett perfekt tillfälle för detta.

Som oskuld behövde jag inte ha några förväntningar eller krav på mig själv. Och ingen annan skulle få ha det heller. Denna tävlingen skulle bara handla om att skaffa mig erfarenhet, och träffa en massa ultrasjälar.

Mina prestationsmålsättningar var tämligen moderata. Eftersom jag sprungit alla 8 ultraintervaller vid två tillfällen tidigare utan att ta ut mig så räknade jag kallt med att kunna sätta min skamgräns vid 10 mil, alltså det jag minst skulle klara av att springa under 24h för att anse mig själv som godkänd.

För att komma upp i väl godkänd ville jag springa 3 st. maraton avrundat till 13 mil. Med två maraton under de första 14 timmarna, och sedan 10 timmar för det sista, så skulle detta nog inte vara omöjligt.

Drömgränsen för mycket väl godkänt la jag vid 100 miles, eller ca 16 mil, men detta ville jag inte ens försöka klara av. Där ville jag förbli oskuld ytterligare ett tag.

Men min viktigaste målsättning hade inte med prestation att föra, utan med att kunna hålla en hyfsat jämn och hållbar fart, och en jämn energinivå i kroppen. Det spelade egentligen ingen roll om jag bara kom 400m, om höll igång i 24h...

De här 24 timmarna skulle vara avgörande för hur resten av min ultrakarriär skulle kunna utvecklas. Känslan var allt. Jag intalade mig att jag skulle vara nöjd vad som än hände. Den mentala resan att ta sig till starten är ju stort nog...

Nr 28 det var jag!

Förberedelser

Jag har inte tränat något särskilt inför loppet. Det låg ju bara knappt 3 veckor efter Stockholm Ultra 50K, vilket kanske är lite kort för återhämtning, träning och uppladdning... Fokus har legat på sköna distanspass runt milen nästan varje dag. Jag ville få en bra känsla i kroppen.

Under dessa rundor försökte jag förbereda mig mentalt. Först kändes 24h jätteläskigt, men efter att ha bearbetat det under löpningen och börjat utarbeta realistiska målsättningar och en plan så kom jag flera gånger på mig att längta efter utmaningen.

Ett fyspass på onsdagen innan, med lite styrkeövningar som jag inte var van vid, resulterade i lite jobbig träningsvärk i rumpa och ben. Hmmm, kanske inte optimalt.

Planen för löpningen var i stort att ta första maran efter 6h, andra maran senast efter 14h, och sedan bara njuta under de återstående 10 timmarna. Jag var lite osäker på hur jag skulle nyttja gång i mitt upplägg. Kanske gå ett varv var 20:e minut. Det är ju när jag går som jag enklast kan äta och dricka.

Min mat- och energiplan var faktiskt att inte ha någon plan, utan att lyssna på instinkten. Jag tänkte ta med mig mina favoritenergi i form av bars och gel, sportdryck, s-caps och resorb. Utöver detta packade jag ner Gainomax, blåbärssoppa, Red-Bull och kokosvatten. Skulle jag fortfarande vara hungrig kunde jag nyttja den maten som bjöds på under tävlingen. Jag resonerade att om jag tillför kroppen ca 3000 kcal under loppet, i form att lättillgängliga kolhydrater mm, så borde det vara tillräckligt för att hålla igång fettförbränningen. Sedan fick det bli mat efter känsla och vad kroppen verkar vara sugen på.

Och sedan var det där med skovalet... Jag har sprungit i, för mig, ganska stabila och väldämpade skor under mina tidigare ultralopp. Eftersom detta 24h gick på en löparbana, som i sig är lite dämpad, så ville jag testa lite mer minimalism. Tog för säkerhets skull med mig tre par skor; Altra Intuition 1.5, Brooks Pure Connect 2, och Adidas Adipure Gazelle 2. Gemensamt för alla skorna var att de var i princip nya och oanvända. Tur att jag sällan drabbas av skavsår. Jag började med mina Brooks.

Det unika med denna tävlingen var att jag varit väldigt öppen med mitt deltagande, och faktiskt uppmanat vänner och kollegor att komma förbi och heja på mig eller skicka hälsningar via mail. En ganska stor skillnad om man jämför med Sthlm Ultra som jag höll hemligt för alla.

Efter målgång. Kände mig ganska suddig då...

Loppet

Starten gick 1200. Då hade jag redan varit på plats på Södermalms IP i Skövde i drygt en timme; fixat till min egen lilla depå, inspekterat området, hämtat nummerlapp och pratat med övriga löpare. Det låg förväntan i luften. Träningsvärken i benen gjorde sig påmind. Jaja, det kommer bara att bli värre...

Min lilla depå

Vädret var strålande, och prognosen var verkligen lovande.


Meteogrammet: Skövde
Så här såg prognosen ut på fredag morgon. Kunde knappast bli mycket bättre.
Så gick starten. Vi började att springa medsols. Redan efter några varv började jag känna av kramp i magen. Det brukar ju jag verkligen inte ha problem med. Efter tre timmar kände jag mig orkeslös och jag frös i solskenet. Detta började verkligen inte bra. Försökte få i mig energi. Drack samarin och cola, men inget verkade hjälpa. Bestämde mig för att gå i 30min. Fortfarande magknip. Jag intalade mig att fortsätta till åtminstone 6h innan jag skulle överväga att lämna in handduken. Men efter några toalettbesök och ytterligare mat och vätska kände jag ca 4:30h in i loppet att kramperna började släppa. Oj, vad lätt allt kändes efter det!

Starten var inte särskilt hetsig. Lugn och sansad snarare. Och det var ingen som värmde upp före loppet...

Strax före 6h passerade jag maratondistans. Allt enligt plan.

Vid 18-tiden kom min ultramentor och inspirationskälla; Maria Jansson. Det var ju p.g.a. henne som jag sprang här; varv på varv på varv... Det började faktiskt bli ganska tråkigt. Lite uppiggande att byta varv var det ju förstås. Och jag började känna av fötterna. Inte i form av ömhet eller blåsor, utan senor/ben/muskler i fotvalven och på insidan av fötterna. Känner alltförväl igen den där smärtan...

Många varv blev det. 198 om man ska vara exakt.

Jag gick över till rutinen att springa 2 varv, gå 1 varv, springa 2 varv, gå 1 varv... Kändes som en bra metod. Det gick inte snabbt. Under hela loppet hade jag känt mig som ett levande rundningsmärke; alla sprang om mig! Men det gjorde inte så mycket. Det var många mycket kompetenta ultralöpare som jag delade bana med. Bl.a. japanskan Sumie Inagaki som innehar det kvinnliga världsrekordet i 48h, och Torill Fonn som har nordiskt rekord. Torill hittade föresten på mitt nya smeknamn; Snyggelie. Vi berättade för varandra hur snygga vi var varje gång vi möttes. Det var en riktigt härlig stämning längs 400m-banan.

Torill är så snabb så hon inte ens fastnar på bild.

Jag är ju mest van vid att springa i terräng, och jag kände att kroppen tröttnade mycket snabbare av att springa på helt plant underlag. Funderade ett tag på att lägga in vattenhindret i min runda bara för att få lite variation... När jag stannade till för att ta mat i min depå så kändes benen otroligt stela. Tog en liten stretchpaus.

Planen var att klara nästa maraton före 14h-passeringen. Jag låg bra till i schemat. Vid 55km satte jag distansrekord för hur långt jag sprungit i sträck. Med jämna mellanrum fick jag vid varvningen  ett papper i handen från sekretariatet. Det var mail från Mia, fyllda av peppningar och lite uppgifter att fundera på. Mina favoriter bland krigföringens principer är: mål, handlingsfrihet, rörlighet, stridsekonomi och god anda.

Lite överraskande satte bevattningssystemet i gång. Inte så lockande mitt i natten då det bara var några få plusgrader i luften.

Efter ca 10h så gjorde fötterna rejält ont. Nu var det svårt att gå. Jag bytte skor till ett par med tunnare sula för att öka fotens rörlighet. Tyvärr hade det redan gått för långt; inflammationen, eller vad det nu var, var ett faktum. Jag övervägde att ta lite smärtstillande, men Maria avrådde från det så pass tidigt i loppet. Jag kände igen smärtan alltför väl och visste att den inte skulle gå över. Efter lite resonerande med Maria beslutade jag mig för att ändå fortsätta till 12h, men efter det kunde hon plocka mig av banan. Nu var det dags att karva djupt i pannbenet...

Jag tuggade varv på varv. Kroppen i övrigt var relativt fräsch. Inga större problem från fotknölarna och uppåt. Och jag kunde ta åt mig energi och vätska. Det var bara dessa j-la fötterna... Jag började närma mig 78km och satsade på att åtminstone få ihop Swiss-distansen. Då varvbytet skedde efter 12h slutade jag att springa. Då hade jag fått ihop 79,2km. Jag fick en lång kram av Maria.

Och där gick jag i mål.

Återhämtningen är alltid något jag fasar inför. Maria körde hem mig mitt i natten. Kroppen var trött. Jag stod länge i duschen, men hade ändå frossa, mest av trötthet tror jag. Fötterna värkte så att jag inte kunde sova. Det slutade med att jag slumrade i soffan framför TV:n, tillsammans med två kylklampar under fötterna. Det hjälpte dock.

Dagen efter begav jag mig till Södermalms IP igen för att titta på målgången. Kroppen kändes ganska bra, och även om fötterna fortfarande gjorde ont, så kunde jag gå obehindrat. Det var med dubbla känslor som jag såg löparna pressa sig under den sista timmen. Så starka. Det hade varit en ära att få kämpa tillsammans med dem hela dygnet. Många slog sina personliga rekord, och även det svenska damrekordet blev putsat av Yudith Hernandez; 234,15km!

När 24h gick i mål och 6h startade fortsatte 48h att springa.

 

Lärdomar

Jag ville skaffa mig erfarenheter, och det fick jag. Jag fick kämpa mot smärta i 12h. Jag fick ingenting gratis. Men jag lyckades bita ihop. Dock hade jag inte orkat bita ihop i 24h under samma förutsättningar. 24h är länge, och min mentala styrka är ännu inte riktigt där.

Jag är van vid att börja springa på relativt fastande mage. Eftersom starten låg så pass sent så hade jag ätit ganska mycket fruktost i form av blåbärssoppa och välling, samt en energikaka före start. Någonting i detta gjorde att mage och tarmar protesterade. Frukost får härmed bestå av något lätt, men energirikt om jag måste äta det.

Efter de första varven levde fortfarande hoppet...

När magen väl lugnat sig hade jag inga problem att ta till mig energi. Bars och gel funkar och ger energi till kroppen, men det är lite tråkigt och väldigt sött. Inför nästa 24h vill jag ha lite mer tid för förberedelser så att jag kan ha med mig mer riktig mat.

Varför fötterna strulade vet jag inte. Det har ju hänt förr. Veckorna före Tjejmarathon bråkade fötterna ordentligt, men under loppet hade jag inga större problem. Inte heller under Sthlm Ultra. Jag får experimentera med fler skor helt enkelt, och stärka fötterna. Just nu är de min svaga punkt.

Trots att jag inte klarade av att hålla igång i 24h så är jag nöjd. Jag fick göra en inofficiell premiär på 12h, och jag får ju faktiskt ett resultat på 24h. Detta var ju inte en distans som ligger i min plan; i år är det sträckor runt 5 mil eller 6h som jag ska bli bra på. 24h ska jag först pyssla med om 1-2 år. Men nu vet jag vad det innebär och kan börja förbereda mig.

Fram till ca 10h flöt min plan på riktigt bra. Jag ska nog inte göra några stora förändringar i den till nästa gång.

Jag har lärt mig en massa av att studera hur andra gör; vad de äter, hur de springer osv. Det kommer jag också att ta med mig till nästa gång.

Mitt nästa lopp kommer troligtvis att bli Borås 6h; ett sprintlopp. Ska jag springa några längre lopp efter det blir det nog i trakterna av 12h eller 80-100km. Nu vet jag ju att de distanserna är inom räckhåll om allt funkar.

"He who fights and runs away, will live to fight another day" var de orden legendaren Rune Larsson gav mig som tröst. Jag säger bara "I'll be back!"

Jag och Maria efter målgång. Fråga mig inte hur jag lyckades resa mig igen efter att ha suttit på knä...


Avslutning

Jag är grymt imponerad av alla de löpare som jag delade bana med. Alla åldrar och former. Vilka kämpar! Trevliga och angelägna om att få en att känna sig välkommen i ultrafamiljen. Och vilken fart de hade varv på varv. Tänk om jag kan komma dit en dag...

Det var också ett bra arrangerat lopp. Allt på en plats. Och under helgen går allt från 1-48h lopp. En riktig ultrafestival!

Ja, det gick inte riktigt som jag tänkt mig, men det innebär inte att det blev dåligt. En, eller kanske 12h, erfarenhet rikare är jag. Och vet ni vad? Jag räknar mig fortfarande som oskuld!

Ändå ganska nöjd


"Bättre lyss till den sträng som brast än aldrig spänna en båge"
 





9 kommentarer:

  1. Grattis till ett grymt väl genomfört lopp! Jag gillar din inställning till löpning. Alltid så bra upplägg och funderingar...Fröken Ultra

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Alex! Under cykelrundan idag utvärderade jag lite ytterligare och funderade ut planer för kommande tidslopp. För nu med lite distans till loppet, och med fötter som nästan slutat värka, så är jag övertygad om att det kommer att bli fler. Och nästa år blir det nog ett nytt försök på 24h...

      Radera
  2. Du är en förebild för du har en sund inställning till löpningen, jag älskar det!

    SvaraRadera
  3. Det är väl en av nackdelarna med att genomföra ett 24H lopp. Man börjar fundera på nästa långt innan blåsorna på fötterna har läckt ut ;-)
    Vad gjorde jag som var rätt, vad var fel och hur ska jag göra för att komma längre.
    Ultra var du ju redan, så jag för välkomna dig in i 24H familjen eller iaf till de riktigt långa loppen.
    Är man inte bäst, så får man vara snyggast på banan :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Janne! Ja, nu har jag sett alla mina idoler och vad som går att åstakomma med järnvilja och lite galenskap. Jag ska dit jag också.

      Radera
  4. Hej! Vad kul att läsa om dina första 24h lopp. Visst gör det mycket ont i fötterna? Mitt största problem på Bislett var också svullna fötterna!
    Jag sprang Tjemaran i år också!!
    Det verkar som har vi lite samma ultraplaner! Vi ses i Borås!
    kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej!

      Mina fotproblem beror isserligen inte på att fötterna svullnar, utan att muskel/senfästen i fotvalvet blir irriterade. Har haft det problemet i över ett år nu :(( Mina fötter snarare krymper när jag springer. På Tjejmaran fick jag stanna och snöra skorna hårdare för att de inte skulle glappa!

      Kul att du också ska till Borås. Ses då, och så kan vi prata ultraplaner!

      Kram

      Radera
  5. Japp! Det gör vi :)
    kram

    SvaraRadera