Race report Sthlm Ultra 50k 2013

Vad var egentligen sannolikheten att jag skulle ställa upp i Sthlm Ultra??? Jag som inte gillar tävlingar, som inte gillar hypade lopp och som inte gillar att springa bland andra människor. Men eftersom jag lämnat återbud till Swiss, och eftersom jag ändå skulle befinna mig i Stockholm denna helgen, samt för att fokusera på något annat inför en större förändring i mitt liv, så anmälde jag mig på sista anmälningsdagen. Men jag lät det bli en hemlighet. En målsättning jag har med detta året är att bli bekväm med distanser runt 50km, så därför valde jag inte att springa 100km.



Pga. jobb och en trasig dator så kommer inte min race report förrän nu.

Förberedelser

Detta skrev jag innan loppet. Det är alltid intressant att kunna titta tillbaka på hur man resonerade när man inte sitter med facit i handen.

Jag är inspirerad av Pam Reed och hennes bok "The extra mile". Hon skriver att hon inför en tävling i regel har tre målsättningar, i prioriteringsordning.

1. Ta sig i mål
2. Slå sina personliga rekord, vilket inte bara behöver handla om sluttiden för loppet
3. Vinna loppet

Hon skriver också att när väl loppet har startat så är hon fokuserad på sig själv; springa och fylla på med vätska och energi. Vad övriga löpare gör är helt upp till dem. Just dessa saker tilltalar mig.

Min plan var att ta detta som ett långpass, och på så sätt säkerställa att ta mig i mål. Precis som på Tjejmaran, så ville jag springa loppet i jämn fart och känna mig fräsch när jag kom i mål. Det enda prestationskravet jag hade på mig var att komma in under 6.30. Vinna? Nja, det får vi ta en annan gång.

Varför inte ta detta som en seriös tävling och verkligen ge allt? För mig är inte 50km det stora målet, eller marsipanrosen på tårtan.  Målet utgörs snarare av att springa en bergsultra eller kanske 100 miles om något år eller två. Att bli bekväm med kortare sträckor är min väg för att nå dit; att träna på att disponera ett lopp, äta och dricka samt det mentala. Genom att inte ha ambitionen att pressa mig över gränsen behöver jag inte ladda speciellt inför loppet, jag kan träna som vanligt, och jag kan förhoppningsvis också korta ner återhämtningstiden efteråt.

Veckan före loppet sprang jag huvudsakligen i terräng. Åkte upp till Stockholm redan på torsdagen eftersom jag hade lite andra ärenden att lösa där. Passade på att provspringa del av banan på fredagen, samt en liten runda för att hämta nummerlappen. Kroppen kändes ganska OK. Träffade på Reima och Torill vid Löplabbet. De gav en massa positiv energi. Jag skulle nog kunna ta mig runt 50km ändå.

Mitt lyckonummer?

Loppet

Hade gångavstånd till Gärdet så jag var där vid 9-tiden. Jag hade inte sällskap av någon, men det gör mig ingenting. Jag är stor flicka nu ;-) Gick runt och kollade in området en stund innan jag lämnade in min väska och gjorde iordning min egna lilla energidepå. Mycket folk. Tittade lite på de som sprang 100km och redan hade startat. De såg trötta ut. Sedan var det dags att bege sig till starten.

Redo för start

Det blev en stunds väntan. Stretchade lite, joggade runt lite, tittade på folk. Inte särskilt nervös. Jag var helt övertygad att jag skulle ta mig i mål. Klockan blev 10, men ingen start. Ytterligare några minuter, sedan bar det av. Äntligen!

Luften är fylld av förväntan före starten

Många drog i väg i väldig fart, men jag lade in växeln och började tuffa på. Den farten skulle jag sedan hålla i 5 mil.

Än så länge går det bra

Loppet bestod av 6 varv på en slinga om ca 8km, men direkt efter start så sprang vi en liten extra runda på drygt 2km för att det skulle bli jämnt 50km.

Under startvarvet passerade vi veteranmonumenter "Restare"

Det var skönt att komma i väg på det första riktiga rundan. Jag hade medvetet inte sprungit denna rundan innan. Något spännande att se fram emot måsta man ju ha. och jag skulle ju springa här 6 varv... Det var en riktigt trevlig bana. Gick bl.a. längs havet och Djurgårdsbrunnskanalen. Blandat med grus och asfalt. Inte särskilt kuperat. Ganska mycket publik längs banan.

Många varv blev det...

Skugga inne i skogen

Längs Djurgårdsbrunnskanalen

Dagen bjöd på strålande sol och 25-28 grader varmt. Inga som helst problem för mig. Visst vad det skönt att komma in i den skuggiga skogen eller känna lite svalkande vind, men jag behövde inte springa igenom några av duscharna eller kyla mig med tvättsvampen. Värmen var min vän. Inte heller blev jag särskilt svettig, men kroppen var täckt med ett lager salt.

Dalmatinern nyttjade mig som draghund under ett varv. Jag vet inte hur många gånger jag hörde hans svar på om han svettades: Fläckvis!

Det är lite psykiskt jobbigt med en varvbana eftersom åtminstone jag hela tiden blev omsprungen av duktiga löpare som sprang 100km. Jag är djupt imponerad av dessa. Nästan varje varv blev jag varvad av britten Steven Way som vann. Helt sjukt vad snabb han var! Blev även omsprungen av Kajsa Berg, som vann damklassen på 100km, ett antal gånger. Hon gick i mål direkt efter mig, så jag kom ju faktiskt före henne ;-)

Målgång för Kajsa berg

Men det är också lite roligt med varvbana efter som man kan heja på de löpare som springer om, och ibland får man faktiskt lite glada tillrop tillbaka.

Ser ni vem som springer bakom mig?

Jag upplevde att jag höll ett relativt jämnt tempo. Jag stannade aldrig annat än för att greppa lite vätska eller när hämtade energigel mm i min egen depå. Jag sprang hela tiden och gick inte i uppförsbackarna, som många andra gjorde. Hörde faktiskt någon säga; Nu kommer hon som springer uppför alla backar! Alla hade nog sina egna upplägg. Det var några personer som jag nästan lärde känna under vägen eftersom de passerade mig, för att sedan bli omsprungna av mig igen.



En av de många småbackar som många valde att gå uppför.

Min plan var att fokusera inåt under de första tre varven; hitta mitt tempo, lyssna på kroppen och bara ha det gott. De sista tre varven skulle jag fokusera utåt och observera de andra löparna, publik och funktionärer. Planen fungerade riktigt bra. Istället för att fokusera på sig själv och min egen trötthet mot slutet, så sprang jag runt och tackade funktionärerna och tittade på utsikten.

Heja funktionärerna!

De första 25km var faktiskt lite tunga. Kände av lite hugg i höger rumpmuskel. En helt ny upplevelse. Knät och fötterna höll sig ganska lugna. Men efter 25km blev det riktigt lätt. Rumpmusklen höll tyst och benen kändes bra. Det var bara att springa på i samma tempo; steady pace. Inte snabbt, men stabilt. Att jag inte kunde öka farten något nämnvärt märkte jag när min hjärna ville dra upp tempot den sista kilometern, men benen svarade inte alls.



Bara 3km kvar

Det var ganska lyxigt att inte behöva bära med sig mat och vatten. Det fanns 3 energistationer längs varvet, och ytterligare åtminstone två ställen där de serverade vatten. På varje energistation drack jag en mugg vatten och en mugg sportdryck. Jag har aldrig haft några problem med att dricka sportdryck.

Sprang som en skugga...

Eftersom det var en så pass kort sträcka så brydde jag mig inte om att äta något från "buffén" som var framdukad med energikakor, chips, yoghurt, korv mm. Tog lite godis en gång, men de var ganska hårda och svårtuggade. Efter tredje varvet gick jag in i min egen depå och hämtade några energigel. Tryckte totalt i mig 4st under de tre sista varven. Det var mer i förebyggande syfte än för att jag kände av någon energibrist. Jag är tacksam över att min kropp verkar kunna omvandla luft till energi när jag springer ;-) Men jag tror egentligen att det handlar om att min kropp lätt kan använda fett som bränsle, så länge jag tillför lite kolhydrater för att underlätta denna process.

Bakom mig ser man energidepån vid varvning

Efter halva loppet insåg jag att jag hade en möjlighet att faktiskt kunna komma in på under 6 timmar. Det kändes faktiskt lite stressande. Jag hade en buffert på ca 5min. Det är alldeles för lite. Hade jag inte stannat till och gått på toaletten och tömt ut en sten ur skon innan sista varvet så hade jag nog klarat 6 timmars-gränsen. Nu blev sluttiden 6.05.38 och detta gav en 72:a plats (totalt tog sig 102 damer i mål).

Upploppet

Visst var det skönt att gå i mål. Det hade varit tungt att fortsätta ytterligare 5 mil, men inte omöjligt. Kroppen var pigg. Jag var inte påverkad av värmen. Jag hade ingen vätskebrist. Jag kände inte någon energibrist. Jag är nog redo för längre sträckor.




Snart i mål. Tur att jag slapp lägga mig i sjukvårdstältet!

Hittade Reima och Torill, och passade även på att hälsa på Peter och Linda. Verkar vara svårt att inte springa på någon man känner. Sedan var det bara att börja vandrade hemåt. Skönt att sträcka på benen.

Dammiga skor. Pearl Izumi Emotion Trail N1. Fungerade riktigt bra som ultrasko.

Dagen efter var det dags för "skolstart" för min del. Kroppen kändes OK, men att sitta still på en massa genomgångar var inte direkt optimalt...

Lärdomar

Min långsamhet är min styrka. Eftersom jag har tränat på att springa i mitt tänkta tävlingstempo, runt 7min-tempo, så riskerar jag inte att dra upp tempot omedvetet. Detta tempot känns hållbart, som om jag kan hålla på i evighet. Det gör också att jag inte förbrukar onödigt mycket kolhydrater. Visst skulle jag önska att detta hållbara tempot var snäppet snabbare, men jag hoppas att det kommer så småningom. Det är ju ett hållbart tempo för sträckor på ca 100km som jag vill prioritera.

Mat och dryck är inga problem. Magen protesterar inte mot något jag hittills stoppat i mig. Det är en trygghet. Dock vet jag inte hur magen reagerar när distans, och tiden, utökas och jag blir tvungen att äta lite mer rejäl mat. Jag kan väl ändå inte drivas på luft i evighet...

Värmen bekymrar mig inte. Det är skönt att inte behöva känna sig nervös inför värmen. Så länge det finns god tillgång på vätska så påverkas jag inte nämnvärt. Testade också handledskylarna; funkade utmärkt.

Behövde inte karva i pannbenet. Det blev aldrig riktigt jobbigt. Jag kände inte behov av peppning från någon. Kunde fokusera utåt under sista halvan av loppet. Jag springer helst ensam, men jag har inte problem att ha andra löpare runt omkring mig.Sista varvet sprang jag och fotograferade och tackade alla funktionärer.

Kroppen kändes bättre efter halva loppet. Lite jobbigt att behöva 15-25km uppvärmning...

Varvbana är bekvämt, men jag föredrar nog A till B, och att behöva bära med sig mat och vatten osv. Det ska vara ett äventyr.

Jag kan springa 50km utan förberedelser. Detta är den lägsta nivå min kapacitet ska hålla.

SLUTSATS: Jag är nog gjord för ultra

En nöjd finisher Sthlm Ultra 50km

Avslutningsvis måste jag säga att detta var ett väldigt välarrangerat lopp. Skulle faktiskt kunna tänka mig att springa det igen, men då får det nog bli 100km. Stor eloge till alla funktionärer som orkade heja på oss i så många timmar. Stort TACK!