Mina målsättningar 2014

Då är det äntligen dags för det stora avslöjandet som alla har gått och väntat på! Eller kanske inte...

Nytt år innebär nyårslöften. Stora ambitioner att ta tag i sitt liv. Formulering av storslagna planer, för att sedan tappa fokus och ramla tillbaka i gamla vanor. Och nu i mitten av januari börjar nyårslöftena bli ett minne blott.

Här börjar jag i år. Vägen känns lång, och inte kan jag se slutet. Men jag har redan kommit en bra bit på min resa.

Jag tror att en bidragande orsak till alla brutna löften är att dessa ofta handlar om HUR man vill göra något. T.ex. träna varje dag, göra 100 000 tåhävningar eller springa 1572 km. Vissa behöver denna typ av utmaning, men om jag inte vet VARFÖR jag ska göra något tappar jag snart motivationen. Att göra saker för görandets skull är inte inspirerande för mig. Då blir det bara en meningslös plikt, och jag blir besviken på mig själv om jag misslyckas. Nej, jag behöver något större som motivation och drivkraft.

Jan-Erik skrev i ett Facebook-inlägg att man ska sätta upp mål, och inte löften. Målsättningar handlar om VAD man vill uppnå, och inte HUR man ska uppnå dem. HURet kan förändras på vägen, men VADet bör man hålla fast vid lite längre. Men innan man kan formulera VAD måste man ju veta VARFÖR...

Sedan ska jag ditåt. Tydligt, men ändå inte.

VARFÖR är det som är min inre drivkraft; och för mig är det att innan jag fyller 50 år springa en riktigt lång terrängultra, typ 100 miles eller liknande, gärna utomlands. Kanske Norge, Island, Skottland eller Alperna, eller någon annanstans. Det är denna drivkraften som guidar och motiverar mig på vägen. Men för att nå dit måste jag dela upp resan i etapper.

Jag får inte glömma de små detaljerna, även om dessa kan vara lätta att missa eller hoppa över.

Min målsättning för 2014 är att bli bekväm på ultradistanser upp till 100 km, både mentalt och fysiskt, både på träning och tävling.

Med bekväm menar jag att jag klarar av att göra det utan att spränga pannbenet och utan att gå sönder på köpet, och jag ska klara av att göra det mer än en gång.

Till våren måste jag stanna upp och reflektera. Är jag på rätt väg?

För att uppnå detta tror jag att jag behöver få ihop minst 500 timmars träning. I den träningen inkluderas allt: löpning, cykling, simning, vandring, paddling, styrke- och smidighetsträning. Löpningen bör inte omfatta mer än 75%, eftersom jag verkligen vill komplettera med annan träning för att bli starkare och uthålligare. Men under året kommer jag säkert att hitta andra metoder som leder mot målet. Och eftersom de lopp jag är anmäld till hittills alla är terrängultror så är det ju lämpligt att huvuddelen av träningen sker i terräng.

2013 sprang jag mina första lopp på länge. Jag har lite blandade känslor inför dem. Jag trivs egentligen bättre med att dra ut på egenhand, men samtidigt är det kul att träffa folk. Största fördelen med att ställa upp i ett ultralopp är att man får hjälp med logistiken. Jag hade kunnat springa samma sträcka veckan innan, men då hade jag ju fått fixa allt själv, och släpa på massa vatten mm.

Förhoppningsvis blir resan lätt och vacker. Jag måste åtminstone intala mig att det är som en en dans bland vårblommor.

Vilka tävlingar ska man välja då, brukar vara en vanlig fråga? Jag säger att det beror på vad tävlingar betyder för dig. Är de en målsättning/motivation för att hålla igång träningen, eller är de en kontrollstation för att värdera om träningen är rätt? För mig är de en kontrollstation. Jag behöver inte tävlingar för att motivera träning. Det är snarare tvärtom; jag behöver bra träning för att motivera mig att springa tävlingar.

Eller tycker du att behållningen är självbekräftelse? Att se förbättringar på det man är bra på? Att med stolthet kunna visa upp siffror och medaljer? Jag tror att detta kan kännas tomt efter ett tag, och deprimerande när resultaten uteblir.

Tycker du att behållningen med en tävling upplevelsen? Att se nya platser, träffa nya vänner, hitta nya sidor hos sig själv? Detta är vad som får mig att vilja fortsätta utmana mig.

2013 blev jag ultra. 2014 ska jag bli ännu mer ultra.

Jag är redan anmäld till några tävlingar. Vilka de är håller jag för mig själv, men i stort sett har de följande gemensamt: De går främst från A till B, men några varvlopp blir det nog också. Mer terräng än asfalt. Närmare 100km än 10km. Lagom stora.

Variation i träningen ska bli min nyckel till framgång. Framförallt under sommaren
då både cykeln och kajaken ska få komma ut och leka.

En annan målsättning jag har är att försöka se det positiva i allt som sker. Att snarare se möjligheterna i det oönskade, än att se till de negativa effekterna. Att vända motgångar till framgångar. Att lära mig av misstag, och låta dem göra mig bättre och klokare. Att vara öppen för att tänka nytt.

Detta är en medveten strategi för att kunna hantera en skada, eller att dra lärdomar från ett DNS eller DNF. Det får inte finnas något ont som inte för något gott med sig.

Det gäller att njuta av tillvaron och ta vara på tillfällena. De fina sommardagarna varar inte för evigt.

Jag har som målsättning att fortsätta att dela med mig på bloggen, åtminstone så länge som det uppskattas, och inte missbrukas. Det tar ganska mycket kraft och tid, men så länge jag vet att det finns några som genuint uppskattar det jag skriver så är det värt det.

Snart är hösten här och lockar till eftertanke.

Jag har också en målsättning att börja äta bättre. Jag ska ta hjälp av en kostrådgivare att lägga upp en bra och enkel plan för hur jag ska äta. Jag vill skaffa mig effektiva verktyg för att få i min näringsrik mat, även om jag är synnerligen ointresserad av mat och matlagning. Jag hoppas att detta ska ge mig mer energi, och förhoppningsvis göra mig några kilo lättare.

Och det är åter dags att blicka mot horisonten, och se vad 2015 har att erbjuda.

Det finns egentligen bara en huvudmålsättning, att bli bekväm upp till 100 km. Övriga är stödjande målsättningar; attityd, skrivande och kost.

Så utifrån rådande omständigheter känns alla målsättningar rimliga, den viktigaste är mätbar, och jag kan nå den på olika sätt. Och det är jag som vill nå den. Ingen annan i min omgivning. Det är min inre drivkraft och motivation som vill göra detta. Jag har funderat länge på min framdrivningsplan för att kunna springa de riktigt långa distanserna, och 2014 är ett steg på vägen. Jag hoppas att ingen ska försöka påverka mig att gå för snabbt fram, och jag hoppas att förutsättningarna inte drastiskt förändras.


Spänn fast säkerhetsbältena för nu kör vi!