Årets första ultrapass

OS är över för denna gången. Kanada blev för starka för Tre kronor, men ett silver blev det i alla fall. Annars har det ju varit ett bra OS för Sverige. Men framförallt har det varit come-backernas och rehabfallens OS. Richardsson, Johan Olsson, Anna Holmlund har alla haft oddsen emot sig. Hellner, Emil Jönsson, Kalla och Anna Haag har kämpat för att hitta tillbaka till forna glansdagar. Och Cologna och Justyna Kowalczyk hade sina fotskador. Men ändå lyckades alla ta sig upp på pallen. Och så har vi Anders Södergren som kämpa och kämpar, men aldrig riktigt når ända fram. Det är mental och fysisk styrka som inspirerar. Jag vill och jag kan hitta tillbaka till min ultralöpning, om jag bara tror och orkar kämpa.

Den här lilla blåsippan gav mig hopp om våren

Idag ville jag verkligen springa på Billingen, och jag hade funderat ut en runda. Hade dock inte mätt den, men trodde att den skulle vara drygt 3 mil. Målet var att vara ute länge, och att rumpan inte skulle gråta. Passade på att ta med ett par stavar för att testa att springa med dem.

Dagens runda. Drygt 4 mil, och ett OS-silver. Gråmur ligger där cirkeln sluts...

Det finns ju saker som vattenpölarna är bra till.

Det var lite lurigt att springa med stavar, men jag tänkte att jag skulle ge dem åtminstone 10 km. Efter ett tag så gick det bättre, och under några sekunder kunde jag uppleva att jag fick riktigt bra effekt. Eftersom den första biten är ganska kuperad med många gå-backar så var det skönt att få lite hjälp att kunna hålla kroppen upprätt och på så sätt använda benen mer effektivt.

Våren rinner ner för berget.

Det var blött i markerna, och lerigt. Här och var där vind och sol inte kommit åt låg det ganska mycket snö kvar.

Men ännu finns det snö kvar.

Jag gnetade på upp till Gråmur. Jag gick när det var långa eller branta backar, väldigt lerigt, blött eller snöigt, eller mycket stenar. Så ser det ut längs minst hälften av Billingeleden...

Idag vadade jag inte igenom denna lilla sjön utan gick runt istället.

Kladdigt...

Vid Gråmur lämnade jag stavarna, eftersom jag planerat att passera här på tillbakavägen. Det var ganska skönt att springa med händerna fria. Mycket lättare att äta, dricka och fotografera.

Vattnet porlade och vinden dånade i trädkronorna idag. Ljuvlig sång.

Ibland kunde man komma fram torrskodd.

Nu gick färden mot Nolberget och Lycke-Lilla Höjen. Förutom att det var ganska blött och knöligt i början, så var det vansinnigt vackert. Från Nolberget och förbi Lilla Höjen mot Lerdalabacken har jag inte sprungit förr, men jag längtar efter att komma hit när våren står i blom.

Lycke-Lilla Höjen och naturen däromkring är något av det vackraste man kan uppleva. Vänta bara till våren...

Vallebygdens böljande kullar

Och stora hönor...

Sedan bar det av mot Silverfallen. Nu hade jag passerat 20 km och stigen var fin och utan kupering. Jag kände att kroppen nu började komma ihåg sitt gamla mjuka skonsamma löpsteg från förra året som gjorde att jag kunde springa långt utan ansträngning. Det kändes helt underbart. Nja, jag lyckades förvisso med en riktig vurpa när jag skulle svänga vänster ut på en skogsväg och lade krokben på mig själv. Jag föll framstupa på magen. Men ingen fara; det var inte någon som såg mig!

Typisk terräng på Billingen

Hmmm, det har nog torkat upp till sommaren.

Trivselstig

Billingehästar

Snart blommar här vitsippor och vårlök

Silverfallen väcker också längtan efter våren. Porlande vatten. Snösmältningen på Billingen har kommit igång.

Silverfallen är vackra året om

Jag hade inte några direkta raster, förutom när jag stannade till för att kontrollera hur det gick för Tre kronor. Jag gick när jag åt och drack. Vid Högsbola ängar stannade jag till och analyserade läget. Jag hade sprungit 25 km, och hade minst 18 km kvar. Det skulle bli ett ultrapass, och jag kände mig pigg. Däremot var klockan 15, och jag hade mindre än tre timmar dagsljus kvar... Det var bara att gneta på.

Hmmm, någon har anlagt en sjö mitt i leden...

Nu började det gå lite tungt, men det kan ju hängt ihop med att jag nu började klättra upp för Billingen igen. Första 4,5 km bara svagt uppför, men sista 500m till Gråmur är det brant. En äkta gå-backe. Hämtade upp stavarna och påbörjade de sista 13 km hem.

Snö är bra för att göra rent skorna från lera.

Den närmsta biten var det mycket upp och ner; kuperat alltså. I de långa branta backarna hjälpte stavarna, men pulsen gick ändå på max trots att jag gick upp i makligt tempo... Pust! Blött och lerigt var det också. Efter sista långa backen packade jag ihop stavarna och höll dem i handen.

Så här ljust och fint var det inte när jag sprang här på hemvägen...

Dagsljuset försvann allt mer, och jag hade dumt nog inte tagit med mig en pannlampa. När jag hade ca 4 km kvar av skogslöpningen var det inte mycket ljus kvar, och inne i granskogen var det nästan svårt att se var jag satte fötterna. Ute på Ryds ängar, där det mest är lövskog, blev det ljusare. Snöfläckarna blev nu ett välkommet inslag. Sista biten gick längs cykelbanor, och när jag kom hem var det helt mörkt.

Inte här heller. Om några månader är här så grönt att det är svårt att se skogen.

Det blev ett riktigt långpass. Ett sådant där pass då fart och distans är sekundärt, utan det är tiden i rörelse som är det viktiga för att träna energi- och vätskebalans, fatta beslut och att bli ett med naturen. Och det mer än så; väl hemma stannade klockan på 44 km, och 850m höjdstigning. Det blev årets första ultrapass!

Idag var jag ultra!

Och rumpan då? Jodå, benen blev bara fräschare och fräschare, och rumpan snyftade bara vid några få tillfällen.