Sörmlandsleden Laxne till Järna

Idag vände jag ryggen åt Vasaloppet, utvecklingen i Ukraina och förberedelserna för kommande veckas seminarier. Istället fyllde jag dagen med 41 km glädje, och jag fattade ett beslut.

Fråga mig inte hur denna såg ut, men när nöden är stor är den nog guld värd.

Jag mötte Jan-Erik och Vanja i Östertälje. Vi åkte vidare till Gnesta där vi tog buss 543. Vi bad busschauffören att ta oss så långt han kunde, och det blev till vändplatsen strax efter Laxne. Sedan var det bara att göra iordning sig för att börja springa. Det var en som var ivrigare än andra...

Vanjas glädjehopp när hon förstod att det vankades långpass i terräng. Vi andra sparade på energin...

Vi följde några grusvägar för att ta oss fram till Sörmlandsleden. Väl "ombord" på leden så blev det i stort sett bara härlig stenig, rotig, lerig, blöt och alldeles underbar stig.

Skogar och sjöar utgjorde utsikten hela dagen.

Det är svårt att vara sur när man är ute på tur.

Upp och ner, hit och dit. Den trötthet i sinne och kropp som jag kände i går var som bortblåst. Idag blev jag bara piggare och piggare, och gladare och gladare allteftersom kilometrarna avverkades.

Det är svårt att vara sur när man är ute på tur

Glädje-skog

Vi raster vid två vindskydd och njöt av att sträcka ut benen och få i oss lite mat. Vanja frossade i fikon och energikakor. Det brukar märkas på farten efteråt. Raketfart!

Ett mysigt vindskydd

Det var härligt tyst i skogen. Träffade på lite folk ändå, varav en lite pojke som var beväpnad med träsvärd. Man kan ju aldrig veta vad man kan stöta på där ute...

Men hur gick detta till???

Man ska inte ramla ner i gruvhål...

Eller halka i leran (vilket skedde 5 sekunder efter att bilden togs)

Det märks att denna delen av Sörmlandsleden inte används lika mycket som de närmare Stockholm. Stigarna var inte lika slitna och det var rent och snyggt vid vindskydden. Det är positivt att alla verkar följa regler och sunt förnuft.

Vanja vet vilka regler som gäller

Är leden sponsrad? Produktplacering?

Det fanns gott om grill- och rastplatser. Men vi föredrog att springa.

En rastplats med utsikt

Grillplatser i alla riktningar

Vi sprang större delen av etapp 14 samt etapp 13, 12 och 11 fram till Järna. Det skulle visa sig bli 41 km. Nytt distansrekord för Vanja, som börjar bli riktigt stark och musklig enligt husse.

Att hålla sig borta konstiga svampar vet väl alla, men vi lyckades ändå bli helt förvirrade efter vi tittat på dessa och sprang åt helt fel håll längs en fin stig. Vi skulle egentligen följt den orangea markeringen som man ser uppe till vänster i bilden, vilket vi kom på efter någon kilometers felspringning...

Dagens runda. Mellan markeringarna för 3 och 4 mil kan man se vår lilla felspringning...

Så vad var det för beslut jag fattade? Under dagen insåg jag att det är denna sortens löpning som gör mig stark i kroppen och själen. Så därför bestämde jag mig för att inte springa Skövde 6h nästa helg. Varför springa runt, runt, runt i en park när jag kan dra upp och springa många, många timmar på Billingens stigar?

Vanja beundrar utsikten.

Även idag gick solen ner, och det skedde innan vi kommit fram till Järna. Det blev allt mörkare inne i skogen. Vi sprang dock på utan att behöva plocka fram pannlamporna, och väl framme i Järna hade det blivit helt mörkt. Efter lite väntan kunde vi ta pendeltåg i varsin riktning, och då började regnet och snöfallet. Ibland måste man ha lite tur med sig.



Tack för en härlig dag!