30 juni 2014

Swedish Alpine Ultra - DNS

Resan var bokad och betald. Några dagar i Abisko för att ladda innan loppet. Kolla in Kungsleden, fotografera, äta, sova, ha det bra.

Cyklade en kort morgonrunda. Väskorna var packade. Tåget skulle avgå om några timmar, men en gasläcka i Hallsberg orsakade lite förseningar. Gick/haltade en snabb tur till affären. Plötsligt slog "blixten" ner i mig. Vad höll jag på med. Var det verkligen det bästa att åka upp till Abisko? Ville jag verkligen detta, eller gjorde jag det bara för att det var "bokat och betalt"?

Ja, det blev ett magplask

Visst, det är skönare att andas fjälluft och vyerna läker själen. Men vad ska jag göra där upp när jag knappt kan gå en kilometer. Hur kommer jag att känna när jag längtansfullt tittar på alla som vandrar och springer? Jag vet att jag kommer att känna mig bitter och besviken. Och ännu värre skulle det kännas att stå i starten av Swedish Alpine Ultra och se de andra springa iväg på lätta ben. Jag skulle inte fullt ur hjärtat kunna glädjas med dem. Det skulle bli drygt en vecka att ständigt förklara för andra varför jag inte ställer upp i loppet. Att känna att andra tycker att jag är en vekling.

Nej, jag tog mig inte vatten över huvudet, det var bara ogynnsamma omständigheter

Visst, jag kanske är feg om jag inte åker upp. Tar den enkla vägen och stannar kvar i hemmets lugna vrå. I så fall får ni tro det. Jag älskar äventyr, men jag älskar inte ihållande smärta. Jag har lovat mig själv att aldrig mer starta i ett lopp om jag redan vid start kan förutse att jag kommer att behöva bryta pga en redan känd skada. Äventyret att springa Swedish Alpine Ultra var ju därför överspelat. Nu var det bara resterna kvar, och inget kändes spännande.

Beslutet är fattat och en tyngd har fallit från mina skuldror

Att å ena sidan åka upp till fjällen i drygt en vecka och bara bli allt mer bitter och ledsen över min fot, eller å andra sidan vända blad och träna det som jag kan göra, och satsa på att bli ultrasimmare denna sommaren. Så när jag klev innanför dörren var det enkla beslutet fattat.  Jag avbokar allt. Jag lämnar återbud. Jag gör kanske flera personer besvikna, men jag ger mig själv en ärlig chans att lyckas i framtiden, samt att få en meningsfull semester.

Detta ska jag ägna mig åt framöver

Fjällen står kvar, och kanske även loppet finns kvar nästa år. I år var jag skadad och därför dåligt förberedd. Ett annat år kan det bli ett nytt försök. Då ska jag vara hel och vältränad. Då ska jag vinna!

Men snart springer jag igen!



7 kommentarer:

  1. Tror ingen någonsin kommer att kalla dig vekling eller feg. Annelie så är det!!!
    Besviken är du mest själv och det är ju självklart. Du ska känna dig besviken en liten stund i alla fall. Litet bryt får man göra när det inte blir som man vill och hoppas. men sedan reser man sig upp, tar nya tag hittar nya mål och genomför dessa. Ska se till att vi syns i Gävle i slutet på juli
    Vi ska till England och springa om ett år, kanske tar vi flyget därifrån direkt till Kiruna. Allt är ju då packat ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, nästa år ska vi klämma 2x 100km inom loppet av en vecka ;-)

      Radera
    2. Ja, vi behöver inte ens duscha i mellan ;)

      Radera
  2. Tuffa beslut brukar leda till något oväntat bra!

    SvaraRadera
  3. Hej Annelie!
    Mitt absolut bästa tips:
    http://trollpackan.bloggplatsen.se/2012/04/13/7727989-den-populara-halsporrestretchen-i-repris/

    Kör denna så ofta och så länge du bara kan!

    SvaraRadera