Om att flytta gränser

Om att flytta gränser är ju underrubriken i min blogg, men den senaste tiden så har ju gränserna när det gäller löpning flyttats åt fel håll; från 50 miles till inte ens en kilometer. Men det man förlorar på gungorna tar man igen på karusellen. Att inte kunna springa har öppnat upp möjligheten att flytta andra gränser, tex när det gäller simning.

Jag har alltid älskat vatten, men aldrig egentligen simtränat. Inte heller har jag tagit dykcert även om jag älskar känslan av lugn och stillhet under vattenytan. Har testat att fridyka några gånger och det känns mycket friare än att släpa på tuber och annan utrustning.

Silver Beach

När jag var i Liberia så kallades jag för Sälen eftersom jag aldrig ville kliva ur vattnet när de gånger vi var på Silver Beach och badade i de stora vågorna.

Stranden i Robertsport. Hela Liberias kust är en enda lång sandstrand.

Jag gick aldrig i någon simskola när jag var liten, men jag minns att jag tidigt ville motionssimma. Redan när jag hade simdyna tog jag mig över till motionsbanorna i badhuset för att simma där. Nu i efterhand kan jag tycka att det är synd att mina föräldrar inte uppmuntrade mig att komma med i någon simklubb.

Crawla lärde jag mig på egen hand i vuxen ålder. Jag studerade hur eliten simmade och sedan testade jag själv. Funderade på vad som var mest hydrodynamiskt och energisparande. Fick ibland lite tips av andra simmare. Kämpade med att få till voltvändningarna utan att hamna på fel bana eller slå huvudet i botten. Det tog nog flera år innan crawtekniken satt. 

Det finns en crawlteknik som heter Total Immersion. Verkar som om jag använder mig av den...

Har bara simtränat regelbundet under två månader i början av 2011. Då simmade jag totalt 40 km. Annars har det mest varit ströträning några gånger om året. Förra sommaren var första gången jag simmade utomhus ordentligt, bortsett från det året jag simmade Vansbro Tjejsim med min kusin och tränade några gånger innan.

Men ändå har jag som tur är inte tappat simtekniken trots bristande underhåll. När jag hoppade i vattnet den 1 juni i år så hade jag inte simmat på nästan ett år. Så på sätt och vis var det ju bra att foten började bråka; nu kan jag ju ta tag i simningen ordentligt och kanske börja utvecklas lite.

Mitt distansrekord både inne och ute har legat på 5000m. Anständigt om man jämför med de flesta andra människor, som på sin höjd tagit simborgarmärket, men löjligt om man jämför med eliten, som gör det där som uppvärmning. 

Badbollen är alltid med

Den senaste tiden har det rapporterats många drunkningar och andra incidenter där personer hamnat i nöd då de försökt simma över en sjö eller ut i havet. Det finns säkert de som tycker att jag är ansvarslös när jag simmar ensam ute. Men jag tycker att det är stor skillnad mellan mig och någon som när de badar får för sig att simma ut en bit. 

För det första så är jag i vattnet för att simma och har förberett mig för det. Jag har våtdräkt som avsevärt ökar flytförmågan och hindrar kroppen från att snabbt bli nedkyld. Blir jag trött är det bara att rulla över på rygg och flyta. Jag har också med mig min badboll som ger mig extra flythjälp om jag behöver vila.  

För det andra så är jag van vid att simma och är van vid att behöva kontrollera andningen. En kallsup orsakar därför inte panik utan bara lite obehag. Jag hostar under vattnet och sedan får jag andas på nästa armtag i stället. 

Bara att flyta lite om jag blir trött

Och för det tredje så har jag genom erfarenhet lärt mig att, precis som på fjället, så är det svårt att bedöma avstånd på vattnet. Även om 25 eller 50m ser långt ut i en simhall så är det väldigt kort i verkligheten. 250m ut till en ö eller en brygga låter inte så långt, men det är ju 10 bassänglängder, utan möjlighet att hålla i kanten. Och temperaturen ligger oftast 10 grader under bassängvattnet.

Så nej, jag ser inte mig själv som oansvarig, snarare tvärtom. Det är ju inte som om jag simmar över till Gotland precis...

Sola lite innan det är dags att dra på våtdräkten

Eftersom jag är anmäld till ett simlopp där första etappen är 7 km så vill jag försöka närma mig den distansen. Känns ju läskigt långt. Simmade 4000 m i torsdags och det känns överkomligt.

Igår var det dags att simma lite igen. Hade ingen plan på hur långt, utan det fick bli som det blev. Hade klockan med iallafall för att kunna hålla koll på distansen. Simningen kändes bra. Simmade runt sjön, men började också simma lite kors och tvärs för att få lite omväxling. Tänkte att jag skulle börja med tre varv och sedan ta en paus för att få i mig lite energi. 

Till skillnad från tidigare simningar så kunde jag simma i ett sträck utan att känna att jag behövde stanna och pusta eller simma lite bröstsim emellanåt. Tidigare har jag alltid tagit en micropaus vid mina olika brytpunkter längs sjön, men nu passerade jag dem bara. Stannade jag till så var det för att rätta till badmössan eller för att fotografera. 

Bada bland blommor. Och nej, min badmössa har ingen tofs. Det är min badboll som jag vilar min högerhand på...

Efter pausen så tänkte jag att om jag simmar ett varv till så blir det ju nästan 7 km, men simmar jag två varv så blir det ju 8 km och det är ganska häftigt. Kroppen kändes lite stel och ovillig att börja simma igen, men efter 10 min var den uppmjukad och jobbade på utan att klaga. Fortsatte simma i lugn och stadig fart. Mot slutet började höger axelmuskel att gnälla lite av trötthet. Det tvingade mig att fokusera ännu mer på tekniken och använda bålrotationen. Jag tänkte på att det är nu som den riktiga teknikträningen börjar. Det är nu jag kan känna vad som är effektivt och vad som är kraftslösande.

Ja, kors och tvärs blev det

Tillbaka till bryggan plockade jag fram klockan ur min badboll. Den visade 7,96 km. Bara att hoppa i vattnet igen och simma lite till. Till slut hade jag fått den att passera 8 km. Tiden stannade på 3.18h, men eftersom jag hade klockan i badbollen så startade jag den innan jag hoppade i vattnet. Därför blev den effektiva simtiden 3.05h. Bra eller dåligt? Ingen aning. Jag har ingen att jämföra med.

Är emot sådana här bilder egentligen, men jag måste ju ha något som bevis.

Känner nu att mitt självförtroende vad gäller simning stadigt ökar. Häftigt att för en gångs skulle få känna att jag utvecklas. Om jag vill satsa på triathlon så har jag nu ett försprång i denna gren. Jag har ju mycket kvar att jobba på; snabbhet, simma i hög sjö osv. Att någon gång testa en dubbel eller trippel ironman känns faktiskt möjligt. När jag hörde talas om det fanns så var det just simsträckan som verkade helt omänsklig, men nu känns det ju mer än överkomligt. Det är snarare cyklingen som är min svaga sida (om man bortser från att löpningen just nu inte ens är möjlig).

Gränser är till för att flyttas och suddas ut. Jag orcade :))