Potatismos-pass

Min hjärna är absolut inte inställd på att springa korta asfaltspass. Den tror att jag är en ultralöpare, och tänker bara ut rundor på flera mil i terräng. Att trail-långpasset är grädden på moset har den nog inte förstått. Nu när jag så smått ska börja lära mig att springa igen så behöver jag nog främst fokusera på de korta uppbyggande "potatismos-passen"; några kilometer i lagom tempo med god löpteknik.

Så idag stack jag ut med intentionen att springa ca 5 km asfalt. Oj, aj, vad ont det gjorde. Inte i foten, utan i knän och lårmuskler. Rostig och gnisslande stapplade jag fram de första två kilometerna. Sedan släppte det och jag började röra mig någorlunda naturligt.

Bilderna är från gårdagens promenad i Rydsskogen

Jag kom fram till punkten där jag tänkt svänga vänster och tillbaka hemåt. Men jag fortsatte framåt! Och i och med det beslutet så skulle rundan bli minst 10 km.


Kroppen kändes bra, och foten kändes inte alls. Jag sprang i Hoka Clifton. Ett par skor jag verkligen kan rekommendera till den som är ute efter ett par mjukt dämpade skor till långpass på asfalt eller återhämtningsrundor. De är otroligt lätta och känns inte alls "Hoka-klumpiga".

Jag har faktiskt inte sprungit sammanhängande så här långt sedan jag sprang just denna rundan den 24 maj (och då hade jag ont i högerfoten, och jag hade inte negativ split som idag...). Alla andra turer har varit kortare eller så har de varit långpass i terräng, och då blir det mycket gång.

Det märktes främst i nedförsbackarna att jag inte har sprungit på hela sommaren.  Benmusklerna är inte alls vana vid att ta upp stötarna, och då spelar det ingen roll hur dämpade skor man har. Uppför gick det däremot förhållandevis lätt, och det har jag nog cyklingen att tacka.

Jag startade klockan, men jag tittade aldrig på den förrän jag var hemma igen. Då visade den drygt 11 km. Och även om tempot varit mycket blygsamt och växlat mellan 6.30-7.00 min/km så var snittet faktiskt aningen snabbare än sist jag sprang denna rundan. Det går alltså att vila sig i form, eller kanske snarare att behålla formen med cykling.

Foten gjorde inte ont alls under hela rundan. Jag kan nog tacka löpstilen och de väldämpade skorna för det. Efter löpningen, då musklerna stelnar till, är foten som vanligt öm, men inte värre än den brukar vara efter en vanlig dag på jobbet. Det verkar gå framåt, och det kan nog bli fler potatismospass...

Men hjärnan vill inte släppa drömmarna om härliga långpass, så under eftermiddagen har jag funderat ut massor av turer som jag ska göra under våren. Både kroppen och knoppen måste få sitt för att helheten ska må bra :))