31 december 2014

Race report 2014

Min första reaktion är att detta varit ett riktigt skitår! Eller åtminstone en berg-o-dalbana där jag ständigt kastats mellan hopp och förtvivlan. Men det har samtidigt varit ett väldigt utvecklande år, och jag tror att jag går ur det starkare, mer mångsidig och mer motståndskraftig mot nederlag.

Det har handlat mycket om fötter i år...

Mina målsättningar
Jag avslutade min racereport för 2013 med följande "Nu ska jag ta alla mina tankar och lärdomar från 2013 och lägga upp en plan för nästa år. 2014 ska bli mitt bästa ultra-år hittills." Nja, så blev det ju definitivt inte...

Nederlaget var ett faktum under Tjejmaran...


Min målsättning för 2014 var att bli bekväm på ultradistanser upp till 100 km, både mentalt och fysiskt, både på träning och tävling. Jag ville få ihop 500 timmars träning, varav löpning skulle stå för 75%.

Ja, jag kan ju ärligt säga att jag inte nått upp till min målsättning. Inte ens om det hade gällt cykling... Några nya övergripande målsättningar för 2014 satte jag aldrig upp, mer än att bli frisk i foten. Totalt tror jag att jag tränat i knappt 350 timmar.

Dessa har vilat mer än de har sprungit...

En annan målsättning jag hade var att försöka se det positiva i allt som sker. Att snarare se möjligheterna i det oönskade, än att se till de negativa effekterna. Att vända motgångar till framgångar. Att lära mig av misstag, och låta dem göra mig bättre och klokare. Att vara öppen för att tänka nytt.

Denna målsättning tror jag att jag har uppfyllt iallafall. 


En ny källa till glädje

Precis som detta!


Mitt upplägg
De första månaderna var det mycket långpass längs Sörmlandsleden tillsammans med Jan-Erik och Vanja. Sprang också på mitt kära Billingen. Foten och rumpan krånglade för det mesta.


Trailhunden Vanja med snöbollar mellan tårna

Vårsolen tittar fram

Ren löparglädje


Undvik dessa svampar...

Trailvänner

Under 2013 hade jag sprungit nästan varje morgon, men 2014 kom jag aldrig igång med det. Jag blev lat och bekväm. Började ta hissen istället för trapporna. Hade ont i kroppen titt som tätt. Mycket pluggande, och mycket soffhäng.


Älskade Billingeleden


På årets första ultrapass längs Billingeleden var allt lite blött

I april var det dags för TEC50. Även om jag sprungit en del långpass i terräng, så hade jag inte alls någon mängd i benen. Jag hade nog skrapat ihop hälften av de milen jag hade vid denna tidpunkt under 2013. Och det märktes. Förutom att foten gjorde ont så tog jag slut i benen. Jag hade tankar att fortsätta till 100 km, men det var inte genomförbart. Klarade knappt ta mig in i bastun efteråt...

Efter 50 miles

När jag närmade mig maj blev benen piggare. Jag sprang ett ultrapass i Skövde, några dagar senare ett långpass på Sörmlandsleden tillsammans med Jan-Erik och Vanja, och två dagar senare Aros Maraton på 5 mil. Benen kändes bra, men foten knorrade kraftigt...


Ultrapass runt Billingen. 15 km kvar...

Dödsrakan på Aros maraton

Jag anordnade också mitt första traillöpningsevent  med mina Skogssniglar. Väldigt lyckat.

Söta sniglar

Billingen i försommarskrud


I maj var det mycket resor med skolan, så det blev inte så mycket träning utan mest bussresor. Foten gjorde ont och vaden kändes svullen och stram. Gjorde ytterligare en tur på Sörmlandsleden, men nu gjorde foten rejält ont. Varför slutade jag inte springa här???

Morgonjogg längs en strand i Estland

Sörmlandsleden igen

Flyghund?

Nej, jag skulle ju springa Tjejmaran... Jag hade faktiskt bestämt mig för att vila och åtgärda mina skador efter detta loppet, och ja, så blev det ju också... Jag fick ju bryta på grund av att det helt enkelt inte gick att belasta foten längre. Hittills i år hade jag då samlat ihop runt 100 löpta mil.

Jag kände mig så laddad inför Tjejmaran...


 Sedan följde 7 månader med smärta, och förtvivlan. Inte bara för skadan i sig, utan för allt jag skulle gå miste om. Jag fick lämna återbud till Swedish Alpine Ultra, som jag sett fram emot, och till Ultravasan. Och semestern, som jag hade planerat skulle omfatta fjällvandringar och paddling, tillbringades mestadels i soffan. Sätesmuskeln strulade så att jag inte kunde sitta i kajaken heller. Det blev bara två korta turer.

Gissa vad jag hoppades drömma om på midsommarnatten?

Det blev lite paddling också, men inte den långturen jag hade planerat

Men Margret ryckte upp mig ur mitt mörker genom att listigt övertala mig att simma Forsbackarännet, och mina semesterdagar fylldes istället med simning. Runt, runt i Karstorpssjön. För en gångs skull kunde jag simma längre än jag kunde springa. Totalt har jag nog simmat nästan 7 mil i sommar. Jag klämde in en del cykling också.

En vanlig syn i Karstorpssjön
 
Första startgrupp gör sig redo i Forsbacka

Margret och Jan-Erik i neoprene

I augusti började jag kunna gå igen och jag traskade runt på Billingen och Karstorp. Tog cykeln överallt för att minimera transportsträckorna till fots. Foten var inte frisk på långa vägar utan den fortsatte att värka efter alla aktivitet.

Tillsammans med Jeanette rekades och planerades Skogssniglarnas hösttrail



Att börja jobba igen var inget vidare för foten. Stå i kängor hela dagarna var den inte van vid. Den ville hellre ligga i högläge och bli stretchad. Det jag orkade göra efter jobbet var att cykla. Detta var enda tillfället då jag var smärtfri. Det var ett skönt sätt att komma ut i naturen utan att belasta foten, och jag upptäckte att man kan hitta vilse även med cykel. Så september och oktober blev cykelmånaderna.

Rengöring av cykel i Blängsmossen...

Fin cykelterräng...

Eller så väljer man landsvägen


Det blev en färggrann höst


I slutat av oktober var det dags för Snigeltrail igen. Jag var mycket osäker på hur det skulle gå för mig. Vad gällde smärtan i foten skulle jag nog kunna bita ihop, men skulle jag klara av att springa och gå 30 km? Jodå, det var inga större problem, men det kastade mig tillbaka många veckor i läkningsprocessen, men det var det värt.

Efter första klättringen uppför Jättadalen måste klockorna kontrolleras. Har vi förflyttat oss i snigelfart?


En underbart härlig dag i fint sällskap

I november började jag gå hos en kiropraktor, och plötsligt kunde jag märka resultat, både i foten och i sätesmuskeln. Jag fortsatte att huvudsakligen cykla, och började även köra MTB. Sakta men säkert började foten kännas bättre. Tror att jag cyklat runt 150 mil i år.

Lätt att cykla, och hitta, på banvallen

Mina cykelvägar har en tendens att sluta i ingenstans...



I december började jag gå allt mer. Först bara till och från jobbet, men senare allt längre sträckor. Det visade sig att 25 km var i längsta laget, men sedan juldagen har jag nu gått minst en mil varje dag. Jag ser fram emot att snart kunna ta mina fösta smärtfria löpsteg.

MTB-spår på Billingen. Här ska jag gå ofta

Frostigt

Halvvägs på min 25km-runda


Gå i snö hanns också med

Här simmade jag i somras...

Mina lopp
Det blev bara tre ultralopp i år; TEC50, Aros Maraton och Tjejmaran, och det sista bröt jag ju. Av dessa tre loppen så är det nog Tjejmaran som jag ändå skulle vilja springa igen. Det är litet och opretentiöst, och i fin terräng. Vi får väl se nästa år.

Lite dans på torget i Enköping efter målgång i Aros maraton

Sedan simmade jag ju min första simtävling. Eller, tja, Forsbackarännet var ju så långt ifrån tävling man kan komma. Detta vill jag verkligen göra igen. Sådan härligt "tävlings"-form. Upplevelsen och gemenskapen är i centrum, och prestationen är individuell. Och mycket tårta!

Vätskekontroll

Årets roligaste och soligaste lopp


Min rehab
Man måste vara frisk för att vara sjuk... Det har verkligen varit en djungel att hitta en diagnos och behandling för min fot och baksida. Jag upplevde att jag mest blev behandlad utifrån statistik och inte som en unik individ. Bara för att iläggssulor fungerat på andra, så var det inte lösningen på mig. Inte hälkopp heller. Jag letade efter orsaken bakom symtomen, men jag fick bara hjälp att behandla symtomen.

Fötterna känner sig lite under ytan...

Men genom att testa mig igenom allt så växte min kunskap, och plånboken krympte... Iläggssulor, hälkopp, massage, akupunktur, sjukgymnastik, stötvågsbehandling, antiinflammatoriskt osv. Ja, akupunkturen kostade mig ju bara muffins och bakelser, och jag fick en snigelvän på köpet :))

Vila och högläge

För mig var det kiropraktorn som blev lösningen. Kanske för att jag hade haft problemen så länge? Kanske för att min kroppstyp, rörlig och inte så muskulös, svarar bäst på denna typ av behandling? Vem vet? Det jag vet är att jag känner att kroppen är i bättre balans nu och jag har bättre kontakt med musklerna i rygg och sätet. Helt plötsligt kan jag gå snabbt och kraftfullt. Det har jag inte kunnat göra på många år.

Spa???

Nu måste jag bara ta det lugnt när jag trappar upp löpningen, men jag behöver däremot speeda upp styrketräning av core- och annan stärkande muskulatur... Varför är jag så dålig på detta???

Min utrustning
Trots att jag inte kunnat springa det senaste halvåret så har jag fortsatt testa vilka skor som passar min fot och som kan ge den en ärlig chans i sin come-back. Jag vill ha en väldämpad , mjuk och flexibel sko med bra passform framförallt över hälen och i tåboxen. Altra är sköna, men lite breda i hälen. Hoka är väldämpade, men sitter inte heller så bra över hälen, och är trånga i tårna. Inov-8 är lite för hårda just nu. Brooks PureGrit är för tillfället en favorit och jag ska nog testa några fler Brooks-modeller.


Annars så har jag mest införskaffat utrustning som har med simning och cykling att göra. Jag äger nu tre våtdräkter (bra med rea...), vilka varit flitigt använda. Måste säga att Tyr har bäst passform för min kropp. Om man är kort och kurvig är det nog Orca som gäller.




Tvärtemot vad många tror så har jag inte köpt någon ny cykel sedan 2009. Jag har däremot investerat i nya däck till dem, och lämnat in de äldsta på allmän uppfräschning. Nu har jag fyra fungerande cyklar för fyra olika användningsområden. Och alla har fått rulla i år.


Förutom att jag skaffat dubbdäck till cyklarna för att kunna hålla igång i vinter, så har jag också investerat i vintercykelkläder. För ett år sedan fanns det inte på kartan att cykla om vintern, och i min cykelgarderob fanns bara vackert-väderkläder. Men nu är det annorlunda... Låt kylan komma! Bästa märket tycker jag är Gore Bikewear. Deras kläder passar mig, vilket är ovanligt. Även Castelli har bra passform. Morvelo har ett par riktigt sköna varma cykelbyxor. Annars hänger det även lite dhb i min garderob.



Mina vänner försöker nu få mig att åka skidor också. Jag jag har en komplett skidutrustning i källaren, men jag tror att skorna är för små, och att jag vägde lite mindre när jag köpte skidorna. Och jag tänker inte investera i ytterligare en sport. De tre ovanför får allt räcka!


Mina vänner
För ett år sedan sprang jag med Jan-Erik för första gången. Vi hade bara hälsat några gånger innan dess. Vanja fick följa med på sin första långtur, och det skulle ju visa sig att 2014 var det året då Vanja blev en ultrahund.

Tre trailkompisar

Jag kör gärna min vardagslöpning på egen hand, och jag har ingenting emot att springa lång- eller ultrapass ensam heller. Jag är med i lite olika sociala forum, men känner inte riktigt någon tillhörighet. Därför startade jag en egen "klubb"; Skogssniglar och Vildvittror, och bjöd in de som jag vet delar min syn på löpning och äventyr. Vi är en liten kärna och ska inte växa oss större heller. Intimiteten är just grejen.

Vildvittror

Skogssniglar som precis blivit belönade med fikon

Två event med Snigeltrail har jag bjudit in till, och de har varit riktigt lyckade. Som någon uttryckte det att sällan har så många sprungit så långsamt så länge, och haft så trevligt :)) Detta ska jag fortsätta med och utveckla.

Barnsliga? Jo, kanske lite

Av en händelse så erbjöd jag även tjejer i Skövde att ha lite simteknikträning med dem. Där träffade jag Jeanette. Sedan dess har vi varit bästisar. Jag uppmuntrar henna att våga sig ut på småäventyr, och hon bjuder in mig att uppleva familjegemenskap. Jag firade till och med jul med hennes fina, och lite tokiga, familj.

Hur vågade Jeanette följa med ut och paddla? Och hur fick hon plats med allt i kajaken???

Men hon var ganska nöjd ändå, och vi stannade ute ytterligare en natt


Mina lärdomar
Min viktigaste, men svåraste, lärdom är väl att sluta när det gör ont på ett dåligt sätt. Risken är att priset blir för högt att betala.

Välj alltid den bästa vägen

Jag har också lärt mig att det inte spelar någon roll om viljan är stark när kroppen är svag. Att träna upp styrka och tålighet måste komma i fokus. Och det händer bara vid ihärdighet.

Jag vill bli stark som eken

Och tålig som vitsippan

Och snabb som ormbunken

Jag har lärt mig att jag har många alternativa sporter att falla tillbaka på, och att jag hädanefter inte ska se dessa som alternativ träning utan faktiskt en del av min träning. Cykling är ett fantastiskt sätt att träna uthållighet, men även som aktiv återhämtning. Simning är bra när benen behöver vila, och tillsammans med paddling så tränas överkroppen.




Jag har återupptäckt glädjen i att fotografera. Det är ett underbart sätt att komma ut och uppleva naturen med alla sinnen. Ett lugn sprider sig. Jag har publicerat ett separat inlägg med årets bästa bilder.


Mina långa promenader, eller kanske jag ska börja kalla dem power-walk nu, kommer jag verkligen att fortsätta med. Jag känner att dessa verkligen stärker rygg och höfter, och då förmågan att gå är en viktig del i de långa ultraloppen så känns det relevant att även träna detta. Jan-Erik berättade om hur Sandra höll uppe deras fart i Grekland just på grund av sin fantastiska förmåga att gå raskt uppför.

Ibland är det lite slirigt...

 Jag har upptäckt lusten att springa längs vandringsleder, och jag har plockat en del etapper på Sörmlandsleden. Hungern efter fler är stor, liksom att springa längs andra leder i vårt land.

Jag har också upptäckt lite smultronställen och pärlor i min närhet. Nya stigar vid Karstorp, och MTB-spåren på Billingen som är alldeles utmärkta för traillöpning.

Vad finns runt hörnet?

Jag har också lärt mig hur svårt det är att komma igång med träning och annan aktivitet när man är skadad. Smärtan i foten gjorde mig väldigt trött, och ganska nedstämd. Det blev en vana att snarare ligga i soffan är att röra på mig. Rutinen blev sena kvällar framför TV:n, och långa sovmornar som resulterade i att ingenting blev gjort den dagen. Tröskeln vid ytterdörren blev allt högre... Fortfarande är jag kvar i gamla vanor trots att jag nu inte känner av så mycket smärta och har alla möjligheter i världen att ta mig ut. Så svårt är det att bryta vanans makt.


Just det!!!

Så nu går jag all-in i 2015. Det kan bara bli bättre. Skönt med en nystart. En tom sida att börja fylla. Alla gammalt och ruttet är glömt.

Jag ser fram emot 2015 med tillförsikt och förhoppning.



10 kommentarer:

  1. Kramar blir det först och främst.
    Ser framemot många sköna skogmil med dig igen.
    Vi är på inga sätt klara med lederna. Det finns så många att upptäcka.
    Att jag är skymd när söta sniglar fotas är väl klart ;-) men varför är inte Vanja med på bilden

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, många leder finns det...

      Om Vanja hade varit med i bilden hade ju hon helt dominerat det söta, och vi andra hade sett ytterst vardagliga ut ;-)

      Kram på dig, och Vanja, också!

      Radera
  2. Vilken fin årsberättelse! Med din kraft och beslutsamhet är du tillbaka på löparbenen igen snart. Jag önskar dig ett stereoidartat läkande resten av dagen så att du kan glida hel in i 2015!

    SvaraRadera
  3. Håller alla tummar och tår att foten blir bra snart..!! :-(
    Dina/våra snigel-/vittra-träffar är fantastiska. Ser fram emot nästa. :-)

    Kram M

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för att jag fick träffa dig! Och jag räknar med att du trotsar alla tvivel i maj så att vi alla får träffa Love :))

      Radera
  4. Denna rapport var riktigt uppfriskande att läsa! Den alternativa träningen framstår som minst lika härlig som löpningen. Det är lätt att man som löpare fastnar i tänket "vad skulle jag göra om jag inte kunde springa" men det finns ju bevisligen hur mycket som helst man kan göra som både ger konditionen och naturupplevelsen :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack :)) Ja, just det är nog min viktigaste lärdom under året. Gå, cykla och även simma kan ge fina naturupplevelser. Förresten, idag sprang jag 2 km, och jag känner inte något direkt smärta mer än vanligt nu :))

      Radera
  5. Härlig läsning Annelie! Nu hoppas jag att din tass håller inför England! Kommer bli ett grymt äventyr

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack :)) Ja, nu börjar resan att överhuvudtaget börja springa igen. Det är inte bara foten som ska hålla; resten av kroppen måste också tränas upp att tåla stötarna och belastningen... Men det ska nog lösa sig ;-)

      Radera