Rehabben fortsätter: Jakten på orsaken

Nu är det ett halvår sedan jag sprang Tjejmaran, och det var då min plantar fasciit blommade ut på riktigt. Sedan dess har smärtan i foten gjort sig påmind varje dag och ovissheten om hur länge jag ska ha ont har varit mentalt jobbig, precis som sorgen över att inte kunna springa, eller ens gå för den delen.

Jag "firade" dagen med att gå en mil på Billingen tillsammans med Jeanette, så det är de bilderna som jag visar här, men jag tänker inte berätta om den turen utan om hur det gått på rehab-fronten de senaste två månaderna.

För två månader sedan fick jag min första stötvågsbehandling. Eftersom jag testat allt annat så var detta ett av mina sista halmstrån. Foten gjorde för ont för att jag skulle kunna rehabträna ordentligt.

Efter första behandlingen kände jag en förbättring, och det var tillräckligt för att kunna börja göra excentriska tåhävningar. Jag fick en behandling i veckan den kommande månaden och det gav en viss smärtlindring, men helt bra blev jag inte.

Jag hade ett uppehåll för att ge kroppen tid att ta hand om läkningen på egen hand. Tyvärr sprang jag Skogssniglarnas Hösttrail under denna perioden, som förvisso kändes riktigt bra, men den kastade nog läkningen bakåt i tiden. När jag var på min femte besök tyckte ändå hon som behandlade mig att jag borde sett mycket bättre resultat nu och att stötvågsbehandling nog inte var lösningen för mig just nu.

Under perioden med stötvågsbehandling kunde jag börja belasta foten och hälen mer normalt, men när jag försökte få till ett naturligt rörelsemönster, som liknade högerfotens, så gick det inte. Det berodde inte på smärta utan det kändes som om det fanns ett mekaniskt fel. Jag kunde helt enkelt inte lägga vikt på trampdynan bakom stortån utan att behöva vinkla foten och fotleden. Mycket irriterande.

När jag hade blivit ett hopplöst fall för stötvågsbehandling så bokade jag tid hos en kiropraktor. Under en timme berättade jag om alla skador, krämpor och vad jag gjort åt det de senaste åren. Hon gjorde en ordentlig undersökning av kroppen och kontrollerade rörlighet och hur muskler och nerver kopplades in.

Hon kunde, och jag märkte det, att jag hade en obalans i kroppen. Mitt bäcken var roterat vilket orsakade onödig spänning och belastning i musklerna på utsidan av högerbenet (förklarade löparknät 2010) samt insidan av vänster ben (förklarade knäproblemen under 2013 och troligen också mina fotproblem). Det var också troligen bidragande till min smärta och krampkänningar i baksida vänster lår eftersom piriformis blev för spänd. Hon hittade också en låsning i mellanfoten som nog förklarade det "mekaniska" felet när jag gått.

Efter lite justeringar i ryggen och foten så kände jag mig bättre än på länge. När jag gick därifrån kändes kroppen så lätt. Senare på dagen började musklerna i ryggen att ömma och på kvällen var jag riktigt trött. Jag hade ett återbesök veckan efter och jag skulle inte göra någon särskilt träning tills dess. Hon ville se vad som hände med det som hon justerat; om kroppen anpassade sig eller om den drog sig tillbaka i ursprungsläge.

Jag har nu fått fem behandlingar, och kroppen känns bättre än på länge. Foten har full rörlighet och jag kan gå utan smärta, även om jag kan ha ont under hälen  efter långa dagar eller när jag suttit stilla. Jag känner också att jag går med en helt annan hållning. Tidigare har jag fått anstränga mig för att hålla axlarna bakåt, men nu kommer det naturligt. Jag har också fått mycket bättre kontakt med sätesmuskulaturen och nyttjar den när jag går utan att tänka på det.

Kroppen har blivit allt bättre på att behålla sitt nya balanserade läge och jag försöker verkligen undvika att sitta med korslagda ben eller annat som kan göra mig asymmetrisk. Ryggmusklerna fortsätter att vara ömma, men det känns som om de är det därför att de blivit "frisläppta" och får jobba igen. Vänster piriformis och baksida lår börjar kännas bättre, men istället börjar den högra sura. Det verkar som om "felen" flyttar runt lite i kroppen allt eftersom orsaken till mina problem angrips.

Det är ju just det jag har saknat under alla olika behandlingar som jag testat; att hitta orsaken. Ända sedan mitt första naprapatbesök så har alla fokuserat på att behandla symtomen, men det kan bara åtgärda problemen till en begränsad grad. För att läka en skada måste orsaken hittas och åtgärdas. Ett benbrott kan inte åtgärdas med bara gips och alvedon, utan måste läggas rätt först...

Jag anser att en skada måste behandlas i tre steg. Smärt-/symtomlindring, åtgärda grundorsaken samt prehab för att förebygga att skadan återkommer. Att styrketräna innan grundorsaken är identifierad kan ju bli lika tokigt som att försöka stärka upp musklerna i ett ben innan frakturen är åtgärdad...

Nu när jag har fått hjälp att angripa orsaken till mina problem så hoppas jag att läkningen kommer att ta fart. Nu kan jag sätta igång att träna upp bålstyrkan så att bäckenet håller sig i rätt läge. Innan dess ska jag ta det lugnt med löpningen. Dock känns det som om jag kan gå allt längre sträckor. Jag kommer att fortsätta behandlingarna hos kiropraktorn, men förhoppningsvis inte lika ofta.

För första gången det senaste halvåret känner jag ett riktigt hopp om att faktiskt kunna bli återställd i närtid, och löpning bland vitsipporna på Billingen till våren känns inte så osannolikt. Visst, det känns fortfarande som jag jag har småsten under hälen ibland och fotleden kan plötsligt göra jätteont. Men att kunna gå till affären eller en liten promenad, utan att halta och behöva vila resten av dagen, är ett stort steg i rätt riktning.

Än är det inte åkbart i backen...