Tankar inför 2015

Nytt år, nya möjligheter. Detta året ska bli fantastiskt bra, hoppas jag.

Jag tänker inte avlägga några löften, utan jag har bara en målsättning; att komma tillbaka till smärtfri löpning. Det var över ett år sedan sist... Det kommande halvåret kommer att visa om det är möjligt överhuvudtaget.

Gå mot ljuset!

De kommande sex månaderna kommer jag att ha två fokus. Det första är jobbet. Jag vet att jag går in i en intensiv period nu. Mitt andra fokus är träningen för att komma tillbaka i god form igen. Allt och alla som inte omfattas av dessa två fokusområden, såsom sociala tillställningar, resor, icke-träningsvänner mm, kommer att få acceptera att komma i tredje hand.


När träningen fungerar bra så blir jag också effektivare på jobbet. Jag behöver styrkan och uthålligheten. Men för att träningen ska fungera så måste jag känna att jag löser jobbet på ett bra sätt och att det ger mig tid och energi över till annat. De två lever i nära symbios.

En tydlig stig ska jag följa för att inte bli störd och distraherad

Under årets första 10 dagar har jag rört på mig de flesta dagar. Mestadels har jag gått. Förutom att jag har traskat överallt där jag ska lösa ärenden, så har jag vandrat upp och ner för Billingen. Har väl fått ihop minst 8 mil. Sedan har jag cyklat lite också, och varit på ett Friskis & Svettis-pass.

Vid fyra tillfällen har jag lagt in någon eller några kilometers jogg under mina promenader, totalt kanske en mil. Det har känts befriande. Självklart jobbigt eftersom inte tränat med hög puls på länge. Och jobbigt för benmusklerna som inte är vana vid den höga belastningen som löpning faktiskt innebär, hur försiktigt man än tassar. Även om det inte gör ont när jag springer så känner jag av det lite efteråt fortfarande, men inte alls så illa som det har varit. Jag är på rätt väg.

Efter dagens lilla löprunda. Ren och skär lycka

Så nu handlar det bara om att stegra klokt och att stärka de svagheter som jag har identifierat. Mitt mål för januari är att kunna springa 10 km och vara smärtfri efteråt. I dag sprang jag 2,5 km på ett snöigt motionsspår utan problem. Ett steg i taget...

Backarna ska bli mina vänner

Mitt första lopp i år kommer nog att bli Skövde 6h. Målet är, förutom att vara frisk så att jag kan komma till start, att springa 1 mil och gå resten, OCH att vara smärtfri efteråt. Låter inte som något högt satt mål, men det är iallafall genomförbart. Och sedan kommer jag ju att få träffa en massa ultravänner. Det blir en bra start på våren. Vilka lopp som jag tänker springa sedan håller jag hemligt än så länge. Allt beror ju på hur foten läker.

Uppdatering: Naturligtvis visade det sig att jag jobbar den helgen som Skövde 6h går. Typiskt! Så jag får helt enkelt köra ett eget 6h, eller kanske snarare ett långpass i terräng helgen innan.

Att sätta sig på stubben en stund och tänka kan ge enastående resultat

Även om jag kommer igång bra med löpningen så vill jag inte släppa simningen och cyklingen. Simma och cykla landsväg känner jag mig trygg i, men däremot har jag en utmaning i att cykla MTB. Det är nog en utmaning jag vill anta. Inte med syftet att cykla Cykelvasan eller något sådant, utan bara för att skaffa mig ytterligare en träningsform att alternera med, och att kunna komma ut i skogen utan att alltid behöva använda fotsulorna. I så fall är jag väl värd en ny cykel... Ett Bergatroll...

Jag har också skaffat mig kort på Friskis & Svettis, så nu ska jag utmana mig att träna inomhus tillsammans med andra. Det är verkligen utanför min comfort zone...

Till våren vill jag kunna springa här obehindrat

Få saker är så förödande på träningslusten som ett träningsprogram. Jag har prövat, men inte lyckats hålla något. Jag måste få kontinuitet i min träning framöver, men jag tror ändå att det är känslan och dagsformen, och jobbet, som får avgöra hur träningen ser ut. Total vecko- och månadsmängd är en bättre måttstock än ett träningsprogram för att jag ska hålla igång kontinuerligt.

Däremot är jag lite osäker på hur jag ska träna för att få bäst effekt. Antingen kör jag igång med lågtempoträning där pulsen får vara styrande. Bra för den långsiktiga formen. Eller så låter jag mina löppass hålla en högre intensitet, och låter cykling och promenaderna stå för uthållighetsträningen. 

Jag ska upp, men jag behöver inte alltid ta den svåraste vägen

Jag kommer att lämna diverse forum, såsom jogg.se och Lonesome runners. Orsaken är inte bara att jag vill slippa bli påmind om att jag inte kan springa, utan främst för att jag tröttnat på diskussionsämnena och inläggen. Det är som en skiva som hakat upp sig. Och fokuset ligger mest mot nyfrälsta. Jag märker att jag inte längre orkar titta på trådarna, och än mindre skriva i dem. Anser jag mig stå över denna kategori av löpare? Nej, inte alls. Jag är bara annorlunda... Jag har vuxit och förändrats, och vill ta nästa steg.

Bara för att någon sagt att man ska cykla här så behöver inte jag göra det

Jag kommer också att rensa bland vänner på Facebook och vilka jag följer på Instagram. De som mest publicerar foton på mat och annat som jag inte är intresserad av kommer jag att sluta följa. Vänner som jag inte interagerat med senaste året kommer också att "unfrienda". Grupper som jag inte är aktiv i kommer jag att lämna. Och jag tycker att det är helt OK om någon "unfriendar" mig också så klart!

Så nu rensar jag alltså bland mina sociala forum och vänder blad. Kanske hittar jag nya likasinnade på andra sidan.

Mer socialt än så här behöver det inte vara

Det som driver mig att springa, cykla, simma etc är inte att köra lopp eller att få komplimanger för att jag är duktig. Tvärtom, komplimanger blir jag besvärad av. Jag drivs inte heller att bevisa för mig själv eller någon annan vad jag klarar av. Jag drivs inte av siffror och statistik. Jag springer inte för att bli socialt accepterad.

Jag drivs av att flytta gränser; inte bara bortåt, utan även åt sidorna och uppåt eller nedåt, eller bakom mig. Jag drivs av att uppleva och att komma till insikter. Att bara vara i nuet och det ska kännas skönt och fritt. Jag lever inte för att springa, utan jag springer, cyklar, simmar, paddlar, vandrar osv för att det gör mig levande.

Verkligheten är större än ramarna