Skogssniglarnas vårtrail i ultrarapid

Det börjar bli lite av en tradition att anordna ett trail-event med min facebook-grupp Skogssniglar & Vildvittror. Denna helgen var tredje gången. Och som vanligt var det Billingen som stod i fokus. Våren på Billingen är bara för fantastisk för att missa.

(Färg) glada skogssniglar

Från början var det ganska många anmälda till eventet, men sjukdom, allergi och livspussel gjorde att vi till slut bara var 7 personer som på lördagen samlades i Öglunda. Några gamla och några nya ansikten. Löpare från Skövde, Alingsås, Falkenberg, Nynäshamn till Blekinge hade tagit sig hit för att springa in våren på Billingen.

Samling i Öglunda

Jag tror att de fryser, så det är bäst att vi sticker iväg nu. Love spanar in Vanja lite i smyg.

Även Love slog distansrekord!

För att tillgodose både nya och gamla deltagare så hade jag lagt upp en rutt som introducerade nya stigar, men även gick igenom några pärlor från tidigare snigelturer. Fast jag vet inte om jag egentligen hade behövt anstränga mig så mycket... Det fanns löpare med guldfiskminne, som inte kom ihåg stigar de sprungit på för bara knappt en timme sedan. Och det fanns löpare som var helt övertygade att de kände igen sig från förra vårens tur, när vi i själva verket befann oss minst en mil därifrån... :))

Nu börjar stigningen mot Öglunda grotta

Och nu börjar klättringen...

Starka rumpor är bra när det går uppför

Väl uppe på Billingen offrade vi gelébjörnar för att trollen skulle låta bli att gömma stigarna eller förstöra turen för oss.

Efter att ha varit varmt och torrt i flera veckor hoppades jag på att Billingen skulle få lov att visa upp sig i sol och full blomning. Men natten till lördag spöregnade det, och det föll även snö på flera platser runt Skövde. De torra lättsprungna stigarna skulle förvandlas till leriga rutschbanor. Men trots regnet och snön skulle vi ändå komma att ha tur med vädret. Från det att starten gick så föll inte många droppar på oss, och den sista biten tittade faktiskt solen fram.

Snö hade jag ju inte riktigt planerat för...

Nej, det går inte att ta bussen tillbaka

Trädkramare???

Plockepinn-skog...

Ambjörntorps jättegran

Två hundar var också med på turen; Vanja och Love. Två tikar som inte kände varandra sedan tidigare, och inte visade något större intresse av att bli kompisar. Även om Love nog motvilligt utnämnde Vanja till sin idol och självklart skulle dricka i samma pölar som hon och sno åt sig minst hälften av mandelmassan.

Vi klättrar lite till

Och belönas med denna utsikten!

Bister hund och matte...

Av mjuka fina stigar blir man glad!

Full fart på banvallen

Från Öglunda tog vi oss upp mot Öglunda grotta, och sedan söder ut längs orange markering till Ljungstorp. Denna delen av turen gick längs skogsstigar och genom granskog. Därefter sprang vi längs St Elins led och banvallen till Varnhem. Efter en kort tur bland klostrets ruiner så blev det finfika på Klostercafét.

Färgkoordinerade i regnbågens färger framför Varnhems klosterkyrka

Klostercaféet

Spenat- och ostsoppa satt fint. Varmt och gott i magen.

Glädjen var stor när vi fick börja springa igen

Efter fikat begav vi oss in i hjärtat av Vallebygden och följde stigar genom kamelandskapet, över kullar, förbi dödisgropar med utsikt över ett frodigt landskap. Trots att vildkörsbären ännu inte slagit ut så var vi hänförda av utsikten och naturen omkring oss.

Alexandra och Gert kontrollerar dödisgroparna

En av många fotopauser

Undergången...

Kulle upp...

och kulle ner...

Vätskepåfyllnad...

Just här blev det lång diskussion om var vi var och vart vi skulle

Vi sprang längs slingrande kuperade stigar förbi Drottningkullen och Höjdentorp. Jaja, vi sprang ibland även om det var mycket gång och fotostopp och allmänna pratpauser.

Vid Höjentorps slottsruiner täcktes marken av doftande ramslök

Utmattade löpare?

Strax före gården Torp hade vi vår andra fikapaus. Jag hade faktiskt trott att denna skulle vara överflödig och att de flesta bara skulle vilja fylla vattenflaskorna i flykten, men här blev vi kvar ganska länge och njöt i det gröna.

Fika för utsvultna löpare

Kabeleka

Vi träffade på en kompis

Sedan var det dags att klättra upp på Billingen igen. Vi fick efter en stund stifta bekantskap med stigarna från förmiddagen, men nu var de snöfria. Och kan ni tänka er; solen tittade fram och stack i ögonen. De flesta travade på i gott mod, om än med lite tröttnande ben. Jeanette slog sitt tidigare distansrekord på 30 km.

Tillbaka uppe på berget och Öglunda grotta

Alexandra vågade klättra ner för stupet

De andra betraktade utsikten uppifrån

Jättadalen

Kodak-moment

Utförsklättring...

Vi besökte Öglunda grotta, även om det bara var Alexandra som var modig nog att följa med ner och titta i grottan. Övriga beundrade utsikten. Framme vid Jättadalen sken solen och det togs otaliga foton på utsikten över Vallebygden. Efter ett kort stopp för att dricka ur offerkällan, och en gruppbild vid "snigeln", så var vi tillbaka vid bilarna. Vi hade då tillryggalagt 35-36 km, och det hade tagit oss totalt över 8 timmar! Slå det om ni kan!!!

Hundarna tittar nästan in i kameran...

Solen hälsade oss välkomna ner från berget

Några stärkande klunkar vatten ur offerkällan. Kanske utlovas evigt liv...

Efter att ha skällt ut varandra efter noter kunde Love och Vanja springa i mål sida vid sida

Efter att alla ätit lite "after run-"mackor så åkte vi tillbaka till vandrarhemmet i Eggby, där nästan alla deltagarna skulle övernatta. Först en välbehövlig dusch och lite torra kläder, och sedan var det gemensam matlagning. Det blev grillat och potatisgratäng, och hembakad ostkaka till efterrätt. Inte mycket mat fanns kvar på faten efter att hungriga löpare farit fram. Hundarna trynade redan på rummen, och snart gjorde löparna samma sak.

Alexandra och Gert stod för grillningen

Hmmm, lite annorlunda förrätt... Geléhallon, ballerinakakor, chips, kex och tapenade...

Tack alla mina skogssnigelvänner för en fantastiskt lyckad dag. Jag längtar redan till nästa gång!

En inte fullt så lyckad avslutningsbild...

Läs också om Malins upplevelser.