Träningsläger

I sommar åker jag tillsammans med mina vänner Jeanette, Alexandra och Janne till England och springer. Redan i november förra året bestämde vi oss för att anordna ett träningsläger för att lära känna varandra och dela med oss av erfarenheter. Vi ensades om helgen 1-3 maj.

Det föll på min lott att planera träningslägret, men det där med maten delegerade jag genast bort till Jeanette och Janne. Jag bokade rum till oss på vandrarhemmet Gröna Huset i Eggby. Det skulle bli vår bas under helgen.

Träna på det svåra...

Hur lägger man upp ett träningslägret när deltagarnas löparmeriter skiftar från Lidingöloppet till ett 6-dygnslopp? Ja, jag valde att fokusera på det som inte primärt hade med löpning att göra.

Jag fick ikläda mig, enligt deltagarna, rollen som den elaka instruktören. Och jag tyckte att de med beröm godkänt agerade trotsiga tonåringar som gjorde allt för att fuska eller få mig att tappa humöret. Haha, vad gör man inte för sina vänner :))

Den elaka instruktören...

Fredag
Vi samlades hemma hos Jeanette. Tyvärr havererade Alexandras bil och hon fick lämna återbud. Efter lunch begav vi oss iväg till Billingen för det första passet. På schemat stod det orientering.

Väl framme försökte jag hålla en kort teorilektion. På grund av bristande fokusförmåga hos eleverna blev den ganska lång... Jag försökte berätta för dem att vi skulle träna på att orientera på 1:50 000-dels karta, vilket ställer sina krav på kartläsaren. Jag berättade också att det enda hjälpmedlet de fick ha, utöver kartan, var kompass (vilken Janne hade glömt). Klockor, GPS:er eller liknande fick gömmas undan.

Haha, de trodde att vi bara skulle följa orangea stolpar

För att ändå kunna bedöma avstånd så började vi att träna på att stega. Instruktionen var enkel. Spring 200m (här fick de använda sina GPS-klockor) och räkna varje gång ni sätter i vänster fot. Spring i det tempot ni tror att ni håller efter en mil eller så.

En lätt stig att stega längs

Vi började med att göra detta på en stig. Janne missuppfattade och gick istället. Skyllde på Vanja... Efter fyra försök hade var och en fått ett genomsnitt på 100-130 steg på 200m. Då testade vi att göra samma sak på väg, men nu sprangs det 400m. Skulle visa sig vara svårt...

Jeanette driver med Janne...

När vi var färdigstegade fick de uppgiften att planera en rutt för att ta oss till Vallersjön. En lätt uppgift eftersom det bara var att följa Billingeleden. De skulle redovisa hur rutten såg ut och vilka säkra punkter som skulle passeras där vi med säkerhet skulle vet var vi befann oss. Löjligt lätt tyckte de och stack iväg.

När vi kommit upp för det första långa backen meddelade jag att en påhittad funktionär nu spärrade vägen för dem och meddelade att det genomfördes eftersök på ett skadeskjutet vildsvin och att de var tvungen att ta sig till Vallersjön från väster istället. Jeanette förundrades över att de överhuvudtaget gick med på mina dumheter...

På okänd stig

Dags att studera kartan igen och hitta en ny rutt. De hittade en stig, och efter lite ledande frågor från mig kunde de enas om att det nog var rätt stig att välja. In i skogen bara. Efter en stund frågade jag var de var någonstans och hur långt det var kvar. Jo, mycket riktigt, de hade naturligtvis inte alls brytt sig om att stega... Motvilligt plockade de fram kompasserna för att säkerställa att de iallafall gick åt rätt håll.

Efter en stund kom vi iallafall ut på grusvägen, denna gången mätte de faktiskt på kartan hur långt vi skulle springa innan vi skulle svänga vänster. Men att stega var alldeles för tråkigt, för då kan man ju inte prata. Varför hittade jag på det där med stegning egentligen, tror ni???

Janne försöker engagera sig, men Jeanette tänker på middagen

Någorlunda säkert kom vi ändå fram till Vallersjön, och där fick de uppdraget att ta sig kortaste vägen till Gråmur, utan att springa en meter på grusväg. Lite dividerande över vägvalet, men snart var vi inne på Billingeleden och då var det raka vägen.

Förgätmigej...

Vid fornborgen Gråmur fick de en lite större utmaning; ta oss till huset Klosterholmen utan att springa på grusvägar. Nu började de bli lite oense och Jeanette suckade bara åt påhitten. Trots att vi nyss ätit lunch så började hon längta efter middag...

Jag hade förvarnat dem att denna sträckan skulle bli lite svårare eftersom det fanns en del stråk efter skogsmaskiner som inte fanns med på kartan. Därför gjorde de faktiskt lite försök att stega. Seger!!! Det där med höjdkurvor var däremot löjligt och onödigt att ta hänsyn till...

Ska vi svänga här eller inte? Vem stegade???

Klosterholmen hittades och ny uppgift gavs. Även denna gick bra. Precis som att ta sig till Törsatorp. Dock var det fel på skogen här tyckte Jeanette. Janne skyllde mest på glasögonen. Det underlättade ju inte att han skrivit ut 1:40 000-dels kartan på ett alldeles för litet papper så att det snarare blev 1:100 000-del... Vi hade till slut lyckats förflytta oss ca 15 km, och det hade tagit 3,5 timme...

Äntligen får vi springa tillbaka till bilarna!

Till sist kom vi tillbaka till bilarna och kunde köra till vandrarhemmet. De hade förresten ringt när vi var ute i skogen och undrade om vi skulle komma någon gång... Incheckning gick snabbt och smidigt och vi blev visade till våra rum. Riktigt fina och fräscha. Undrar förresten vad middagsgästerna tyckte när vi kom instövlande i löparkläder och packning för flera veckor (kändes det iallafall)???

Gert, som skulle vara med på Snigeltrailen, hade redan kommit och vi bjöd med honom när vi lagade vår middag. Förhoppningen var att han skulle vara en rutinerade kock, men tyvärr... Diska var han däremot fantastiskt bra på.

Planering inför England. Foto: Gert Gustavsson

Efter maten plockade Janne fram de inskaffade kartorna över Lake District och vi började titta på vilken terräng som våra lopp skulle gå igenom. Det såg väldigt läckert ut på kartan, och då brukar det vara ännu mer fantastiskt i verkligheten. Efter lite planering kunde vi gå till sängs och ladda inför morgondagens löpning.


Lördag
Under natten kunde vi höra att det spöregnade, och på morgonen när jag tittade igenom vad som hänt på facebook såg jag en bild tagen söder om Skövde som visade att det snöat... Hmmm, inte alls vad jag hade planerat.

Vi samlades nere i köket för att laga frukost, och då hördes en halländsk stämma uppifrån. Det var Alexandra som hade lyckats låna en fungerande bil och hade kört hit under arla morgonstund. Fantastiskt roligt.

Snigelgänget

Dundergröt, ägg, mackor och rödbetsjuice intogs flams och skratt. Mer laddad än så blir man inte. Ryggsäckar packades, skor och regnkläder på kroppen, och fika packades in i bilarna. Medan Jeanette, Alexandra och Gert åkte till Öglunda, där resten av snigelgänget skulle ansluta, så åkte jag och Janne iväg för att placera ut en låta med fika och vatten. Den skulle visa sig bli mycket uppskattad. Det är inte klokt vad hungriga skogssniglar blir.

Jag tänker inte berätta så mycket mer om snigelturen här, utan hela berättelsen om Skogsniglarnas vårtrail i ultrarapid kan läsas här.

Söndag
Det var redan bestämt att vi på söndagen skulle träna på att springa med låga energinivåer. Därför hade jag förbjudit dem att äta frukost denna dag. Dock hade de tillstånd att dricka kaffe. Annars hade jag nog behövt en beväpnad livvakt... Ni skulle sett deras miner när de stirrade ut de andra som åt frukost.

Tålamod är inte Vanjas starka sida...

Jag ville träna deras beslutsförmåga och gav dem möjlighet att vara delaktiga i att bestämma var och hur långt vi skulle springa. Ja, så mycket beslut blev det väl inte... Vi kom iallafall fram till att vi skulle starta vid Våmbs ängar, och sedan se var vi hamnade...

Gullvivor i full blom på Våmbs ängar

Jodå, jag hade koll på dem

Så snart alla var klara att börja springa satte jag av i mitt eget tempo. Jeanette halkade efter och Janne väntade in henne. Jag fortsatte dock, men höll ett öga bakåt för att se att de sprang rätt. Jag tog första backen med raska steg, stannade till för att fotografera dem, innan jag fortsatte att springa. Jag undrar just vad de tänkte. Kanske borde jag haft all mat i min ryggsäck. Det hade kanske ökat motivationen att följa efter...

Brant klättring. Min styrka

Jag stannade iallafall och satte mig på en bänk med utsikt över Våmb och väntade in dem. När de väl dök upp frågade jag dem varför de trodde att jag hade stuckit iväg. Tillsammans diskuterade vi sedan vikten av att, under ett ultralopp, vara kall nog att inte dras iväg av andras tempo utan att kunna lyssna på sin egen kropp. Att det också är viktigt att identifiera i vilken terräng som man har sina styrkor och svagheter, och att om man springer tillsammans med någon, som har andra styrkor och svagheter, så kan det antingen bli jättebra eller så kan det bli så att det går betydligt långsammare än om man springer ensam.

Brant utför. Min svaghet.

Jag personligen är ganska snabb när jag går i uppförsbackar och jag kan hålla ett jämnt tempo på stig. Däremot är jag försiktig utför och är relativt långsamt på grusväg.

Vacker natur. Min trigger.

Vi fortsatte springa längs stigen. Jag viskade till Jeanette att hon skulle agera som att hon frös, eftersom detta är ett symtom på energibrist. Trots att Jeanette stannade och började klä på sig fattade inte Janne någonting. Det tog många hintar innan han var med på galoppen. Just en snygg löparkompis... Och när jag började kommentera att Janne snubblade ovanligt mycket, vilket också kan vara en symtom på att det är dags att få i sig lite socker, så reagerade Jeanette inte alls...

Det var först när jag berättade för dem att de båda snubblade och stukade fötterna som de började agera. Efter lite ledande frågor så lade de sig med foten i högläge medan de letade rätt på sin dauerbinda i ryggsäcken och tog av skon. Sedan skulle de linda foten hårt från tårna till vaden för att stoppa en eventuell blödning i fotleden. Nåja, det finns utvecklingspotential... Övriga vandrare på stigarna tittade konstigt.

Stukad fot i högläge

Jag hade lovat dem att de skulle få äta när de hade sprungit i en timme, och då var de snabba att hitta en "mysig" rastplats. Jeanette, som var vansinnigt hungrig, hade fått uppgiften att låtsas att hon mådde illa och inte alls kunde äta eller dricka. Det tog inte riktigt lika lång tid denna gången innan Janne reagerade. Jag pratade lite om att det, om man har slarvat så med maten under ett lopp att man börjar må illa, kanske kan funka att suga i sig en gel för att få upp blodsockret innan man försöker få i sig riktig mat. Men det bästa är att se till att äta ordentligt redan från början.

Efter maten fortsatte vi. Nu hade de slutat springa... Jag hade egentligen bara tänkt leda dem tillbaka till bilarna, men vi hittade en spännande stig som vi bara måste följa. Här fick de uppgiften att fundera över vilka som var deras anti-triggers, dvs saker som påverkar motivation och prestation negativt. Efter lite funderande kom de bland annat fram till att det kunde vara för högt ställda förväntningar och krav, vilket, om man inte lyckades möta dessa, kunde förstöra upplevelsen.

Mina anti-triggers är framförallt transportsträckor, att springa i ointressant terräng som jag redan känner till, samt att bli ifrånsprungen.

In på okänd stig igen.

Off trail... Trollskog...

Stigen fortsatte in i skogen, och snart var vi framme vid en mosse som identifierades som Degramossen. Vi försökte välja en ny stig, men hamnade vid ett jakttorn istället. Nu tog jag befälet och ledde dem rätt ut i skogen. De hade inget annat val än att följa efter. Jag bad Janne hålla koll på kompassriktningen. Jag ville gå åt sydost för att komma ut på den stigen vi sprang längs i början av turen. Och jag tror att de blev ordentligt imponerade när jag ledde dem rakt på den bänken där vi tidigare suttit och tittat på utsikten! Nja, lite hjälp av kartan i telefonen hade jag nog...

Tillbaka på bänken

Nu pratade vi istället om triggers, dvs det som motiverar oss och får oss att vilja träna och prestera. Att vara så pass vältränad så att turer ut i skogen inte blir påfrestande var en trigger. Att upptäcka nya stigar var en annan.

Mina triggers är just nyfikenheten på nya stigar och upplevelser. Att springa ensam är också en trigger och får mig att må bra, precis som att utmana mig själv lite mer extremt såsom i distans eller tid, eller mörker. Och så gillar jag ju att springa genom träsk och mossar... Och jag tror att jag lockat in Jeanette på den banan också.

Dags att lämna Billingens blomsterängar för denna gången

Vi avslutade träningslägret med en lunch hemma hos Jeanette, och vi diskuterade lite hur vi skulle lägga upp vår träning den sista tiden. För min egen del handlar det som att få många mil i benen, och att lära mig älska transportsträckorna. Jag behöver också träna på att springa utför, och förbättra bål- och höftstyrkan.

Tack för ett intressant träningsläger! Det blev ca 60 km totalt. På nästan 15 timmar...