Reserapport Lake District; Del 2

Detta är den sista delen av min rapportering från Lake District. I de två första rapporterna kan man läsa om de första dagarna samt min race report från loppet Ultimate Trails. Ett lopp som jag valde att bryta för att inte går sönder mer än jag redan är.

Söndag 28 juni
Besvikelsen låg tung och jag kämpade för att glädjas åt de övrigas framgångar. men till slut orkade jag inte längre. Att lyssna på deras upplevelser, och se hur de stapplade på stela ben mm var att få mitt misslyckande kastat i ansiktet om och om igen. På frukosten på söndagen meddelade jag att jag inte avsåg vara med på prisutdelningen, utan skulle dra upp i bergen. Jag vet inte vad de andra tyckte och tänkte, mer än Jeanette som förstod.

Regnet stod som spön i backen utanför fönstret, men jag bara längtade efter att få känna vind och regnet i ansiktet. Inomhus var det alldeles för trångt och svårt att andas. Jag hade egentligen ingen plan för vart jag skulle gå. Norrut hade jag meddelat de andra. Att göra upp en plan och sedan hålla fast vid den ger ingen frihet att fånga stunden. Och nu, när jag behövde hitta mig själv, var intuitionen och stundens ingivelse det viktigaste i sökandet.

Jag traskade i väg upp på Orrest Head. Idag var jag ensam här uppe. Våt dimma omslöt både mig och mina tankar. Varför hade just detta misslyckande tagit så hårt?

Jag fortsatte att gå norrut. Ner bland de gröna, nu regnvåta, kullarna. Genom grindar och hagar med betande får. Regnet fortsatte att falla.

Jag upptäckte att jag var på väg bort mot Garburn Road och blev lockad av tanken att få se denna väg i dagsljus. Här hade jag sprungit drygt ett dygn tidigare. Utsikten var kanske inte så mycket bättre denna gången eftersom dimman tätnade ju högre jag kom.

Garburn Road i dagsljus

Jag hade fortfarande lite ont i höften och baksidan, men eftersom jag brutit innan det gått för långt så hade jag inga problem med att gå.

Uppe i Garburn Pass såg jag stigen som ledde upp mot toppen Yoke, och vidare mot Ill Bell och Froswick. Denna leden var det meningen att jag och Janne skulle ha kommit ner på torsdagen, men vi valde att ta oss ner i dalen istället pga vinden och dimman. Samma väder idag... Men jag ville känna naturens krafter så jag började traska uppåt. Dimman och vinden ökade och slet i kläderna. Jag levde!

Yoke 706 möh

Allt väder på samma gång

Väl uppe på toppen var det nästan svårt att stå upprätt. Stigen var så fin så jag kände inga betänkligheter i att fortsätta, men vart skulle jag hamna då? Följa samma väg som jag och Janne gick tillbaka till Kirkstone Pass och sedan ner till Ambleside? Eller fortsätta norrut hela vägen till Patterdale? Båda de alternativen skulle innebära lång vandring i dimma och vind. Mitt tredje alternativ, som jag valde, var att vända tillbaka till Garburn Pass och följa den ner till Kentmere och därifrån hitta nya outforskade stigar tillbaka till Windermere igen.

På väg ner mot Kentmere

På vägen ner började dimman lätta något och landskapet visade sig. Även mitt sinne började kännas lättare. Jag följde den branta nedstigningen, som jag sprungit längs natten innan, ner mot Kentmere. Löst grus, lösa stenar tillsammans med mörker hade gjort det svårt att våga släppa på då, men nu var det lite lättare.

Klädtork

Badgers Rock

Här vaktar vi

Nu bär det uppför igen

Väl nere i dalen tittade solen fram och jag kunde plocka av regnkläderna. Jag studerade kartan och drog upp en rutt som jag ville följa. Den gick förbi Badgers Rock, upp förbi Whiteside End, till High House och Heaning. Ett ljuvligt böljande och öppet hedlandskap. Här var jag ensam, så när som på tre cyklister som jag stötte på redan vid Garburn Pass. De häpnade över hur snabbt jag hade gått.

Många grindar blev det...

Efter Heaning korsade jag väg A591 och fortsatte söderut. Det fanns en led på kartan som hette Dales Way och ajg ville se vad det var för något. Jag "vadade" genom hagar där stigen knappt var skönjbar i det höga gräset. Ibland fick jag leta länge för att hitta vart stigen fortsatte, och ibland var det väldigt tydligt. Jag vet inte hur många grindar jag öppnade och stängde...

Järnvägen mellan Manchester och Windermere

Jodå, en stor tjur bredvid stigen, men han var helt ointresserad av vandrare, till skillnad från hans yngre avkommor...

Så småningom kom jag in på Dales Way. Nu i efterhand har jag tagit reda på mer om den. "The Dales Way is a long distance footpath of about 80 miles (128 km) situated in the north of England and running from Ilkley to Bowness-on-Windermere." Alltså en lång vandringsled genom Yorkshire Dales. Kanske något att pröva en dag.
 

Dales Way ledde mig hela vägen till Windermere. Jag kände mig lättare och mer hoppfull i sinnet nu. Jag hade hittat tillbaka till mig själv igen. Jag visste vad jag hade för drivkrafter, och att nyfikenheten är den viktigaste. Att kunna följa stundens ingivelse. Att våga fånga dagen. Att bara behöva överlägga med mig själv, och inte långdragna diskussioner med andra för varje beslut.Att få lov att utsättas för alla oväntade situationer som kan dyka upp, och vilka oftast ger den där extra kryddan till upplevelsen. Oväntade möten, oväntade möjligheter att fånga. Det är så här jag har vandrat i fjällen tidigare, och det är så här jag vill tillbringa min semester.

Public footpath, eller public footbath som vi ibland skämtade att det stod

Jag satt ens stund och njöt av den sista stunden av "frihet" innan jag vandrade mot mot vår by. Jag laddade mentalt för att kastas tillbaka i kölvattnet av Ultimate Trails, som jag under 35 km hade försökt att glömma. Jag höll andan.

Lättare i sinnet, och nyfikna kor bakom ryggen, närmade jag mig Windermere.

Väl tillbaka vid vårt B&B mötte jag en ganska uttråkad och rastlös samling löpare. De hade varit på prisutdelningen, men sedan inte gjort så mycket mer. Inte ens funderat över resten av dagen. Det blev ganska tydligt att vi hade kommit till ett läge då behovet av egentid var akut för att orka hålla upp fasaden. Det blev bara jag och Jeanette som gick ut och åt en avslutande middag i Windermere. Sedan var det bara att packa.

Klart det ska spelas cricket på en söndag

Måndag 29 juni
En sista Ful English Breakfast, betala och ta farväl av personalen på vårt B&B. Bära ner våra väskor, som blivit bra mycket tyngre och fullare än veckan före (trots att vi inte direkt shoppat), till bilen och bege oss iväg.

Vi hade till slut bestämt att följa den planen som vi gjorde upp redan förra måndagen; att åka kustvägen till Blackpool och titta på havet, pirarna och stadslivet där. Jag, som orienterat hela veckan, lämnade över stafettpinnen till Alexandra, som påtalat att hon behövde lära sig att orientera.

Norra piren

Även om mina ben var lite stela efter att ha avverkat va 75 km på två dagar, så var det ingenting mot Alexandras. Så det blev långsam promenad längs gatorna och tittandes i affärer. Jag föreslog att vi skulle göra lite som vi ville i 30 min och återsamlas vid ingången till Tornet. Jag gick direkt ner till vattnet och njöt av solen och brisen.

Blackpool Tower, med inspiration av Eiffeltornet

Centrala piren

Efter en stund dök även de andra upp och vi vandrade bort längs stranden. Jag och Jeanette tog av oss skorna och vandrade barfota ut i vattnet. Så skönt. För ett år sedan kunde jag inte gå barfota överhuvudtaget, så jag har åtminstone kommit en bit på vägen... De övriga två gick upp på piren, och efter en stund återsamlades vi för att äta lite lunch innan det var dags att åka till Manchester och släppa av Alexandra vid flygplatsen och själva lämna tillbaka hyrbilen.

Gott om trafikljus...

Vi var alla rörande överens om att någon semester i Blackpool, eller Manchester, inte var aktuellt. Och Jeanette tittade inte ens åt alla hus som var "For sale". Nej, det var bergen vi längtade efter, förutom de som hade hundar och barn förstås.


Lärdomar från resan
Detta var första gången på länge då jag privat reste i ett sällskap. Jag har dragit en hel del lärdomar som jag ska beakta nästa gång jag gör något liknande. Vissa lärdomar baseras på saker jag upplevde under veckan, medan andra är mer reflektioner jag gjort.

Alla måste bidra till förberedelserna och genomförandet. Det handlar om att ta initiativ och bidra med underlag till beslut. Det räcker inte bara att hänga på och förvänta sig att någon annan löser det eller kommer med idéer. Det måste vara ett jämlikt deltagande.

Innan resan måste varje individ kunna presentera sina målsättningar med resan tillsamman med vilka ev ekonomiska restriktioner den har eller andra begränsningar avseende mat, hur de vill bo och sova mm. Det kan lätt leda till friktioner om detta först framkommer när man är på plats.

Det är bra med olika sorters människor i ett sällskap, men alla måste i grunden ha samma drivkrafter. Utan gemensamma drivkrafter så kommer snart olikheterna att överväga likheterna. För mig är nyfikenheten den främsta drivkraften, och inte rädslan. Jag är nyfiken på nya upplevelser, områden, människor, mat och språk. Jag är inte rädd för att testa det som ligger utanför min komfortzon, och målet är ju att ständigt flytta denna gränsen så att äventyren blir mer lättillgängliga. Mer om detta i ett separat blogginlägg.

Varje individ måste ta ansvar för sig själv OCH för hela gruppens välbefinnande och upplevelser. Det går inte bara att fokusera på sin egen resa och sina egna behov när man resa tillsammans med vänner. Kan man inte det så bör man delta i en organiserad resa där man betalar för att någon annan löser sådant. Egentid är viktig och måste planeras in.

Jag och Jeanette fungerar bra ihop, även under stressande förhållanden, därför att jag vet att hon är ärlig med vad hon vill och kan, och att jag vet att hon kan ta hand om sig själv och bidra till det gemensamma. Sedan kompletterar vi varandra väldigt bra. Vi har faktiskt bara känt varandra i ett år, men har redan gjort en hel drös äventyr tillsammans.

Jag gick, och sprang, ca 12 mil denna veckan. Jag hittade tillbaka till mig själv och vad som betyder något för mig. Jag har fått lära känna en del av världen som jag säkert kommer att återvända till snart igen. Jag har fallit, men försöker ta mig upp igen, även om det kanske kommer att ta lite längre tid denna gången...