Race report: Ultimate Trails 110K 2015

Den 25 juni 2014 anmälde jag mig till Ultimate Trails efter att Alexandra hade sökt efter resesällskap. Vid den tiden hade jag vansinnigt ont i min fot och kunde knappt förflytta mig alls, men jag levde på hoppet att jag skulle vara frisk och vältränad om ett år.

Men fotens tillfrisknande gick långsamt, och det var först i december som jag kunde gå obehindrat, och fram i februari som jag kunde börja springa. Jag kände mig stressad över att vara anmäld till ett såpass långt lopp. Som tur var hade vi planerat att göra mer än bara springa, så jag intalade mig att jag åtminstone skulle kunna vara med och vandra i bergen.

I klassen Lady Veteran 40...

I år har jag bara sprungit drygt 60 mil, och huvuddelen av de milen har jag antingen känt av foten eller  baksida lår och rumpa. Det längsta jag sprungit var Munkastigen Trail på drygt 43 km, och så några pass på 30-35 km. Problemen i baksidan gjorde att jag i juni bara fick ihop 3 mil! Det är alldeles för lite för att kunna kunna springa ett bergsultra!

Ultimate Trails genomfördes för första gången 2013, och i år var det andra gången. Arrangörerna var Lakeland Trails, som anordnar flera traillopp i lake District. Jag och Janne var anmälda till 110 km, och Alexandra och Jeanette till 55 km (vilket visade sig bli 58 km). Det är ett av de mer kuperade och tekniska loppen i England. Ca 3500 höjdmeter på den långa sträckan.

Målsättningar
Visst drömde jag om att fullfölja loppet, men med tanke på mina skadeproblem så visste jag att det inte var sannolikt. Jo, om jag inte fick några känningar under loppet så skulle jag ha en viss chans.

Under våra vandringar i bergen funderade jag mycket över möjliga händelseutvecklingar och hur jag skulle hantera dessa. Kändes allt bra så skulle jag fortsätta till CP5 vid Glennridding. Kändes det fortfarande bra där, och jag låg föra "kvasten" så skulle jag försöka fullfölja. Skulle jag däremot känna av skadan i baksidan redan före CP1 i Kentmere så skulle jag bryta vid CP3 i Bamton. Skulle jag känna av foten på samma sätt som under förra året så skulle jag bryta omedelbart.

En faktor som jag också funderade över var hur jobbigt det skulle bli att vara den som bröt när alla andra fullföljde. Just av den anledningen ville jag verkligen ta mig i mål.

Den obligatoriska utrustningen

Tävlingsklädseln. Nej, ingen klubbdräkt här inte.

Förberedelser
Som ni kan läsa i den första delen av reserapporten så blev det en hel del vandrande i bergen dagarna före loppet. På fredagen var det registrering och nummerlappsutdelning vid start- och målområdet i Ambleside. I startavgiften ingick camping precis bredvid detta området, och alla tider och genomgångar byggde på att man bodde i Ambleside. Vi bodde ju i Windermere, drygt 5 km bort, så det blev en del åkande.

Det genomfördes också kontroll av den obligatoriska utrustningen och vi fick tömma våra racevästar och visa upp allt. Jag klarade den galant!

Registrering, kontroll av obligatorisk utrustning och uthämtning av nummerlappar.

Drop bag till CP5

På kvällen skulle dropbags lämnas in, och 2000 var det obligatorisk säkerhetsgenomgång. Vi uppmanades att vara tysta när vi under natten springa genom byar och gårdar, samt att vi skulle hjälpa varandra om en olycka inträffade. Sedan var det tillbaka till vårt B&B vår några timmars vila innan starten.

Säkerhetsgenomgång

Laddar upp

Den verkliga träningen inför loppet hade mest bestått i att gå. Upp och ner för Billingen. Jag kände nog att det där med att gå i backar kändes riktigt bra, och den känslan förstärktes under våra vandringar i bergen i Lake District före loppet. Jag kunde hålla ett högt och jämnt tempo och blev inte trött efteråt, eller kände av något dagen efter.

Under dessa vandringar kände jag inte av någonting i baksidan, vilket var väldigt positivt. Kroppen gillade verkligen backarna. Däremot under fredagen, när vi åkte fram och tillbaka till starten samt mest låg på rummet och laddade, så började det ömma i piriformis och ländrygg.

Det var detta målet jag hade...

Loppet
Starten för 110 km gick 00:15. Jeanette och Alexandra körde dit oss. Stämningen var avslappnad. Väderprognosen perfekt. Jag ställde mig långt bak i startledet och väntade på startskottet. Det var skönt att kunna tända pannlampan och bege sig iväg.

Starten

Vi började att springa en liten runda genom Ambleside innan vi följde en mindre väg och den första lilla stigningen längs Robin Lane till Town End och vi korsade väg A592. Det kändes bra och jag joggade på där det var platt eller nedför. Jag fick stanna till en gång för att snöra åt skorna lite hårdare.

Uppför Nan Bield Pass

Sedan bar det uppför den stenlagda vägen som jag och Janne gått ner för under torsdagen. Här blev det en lång och seg stigning längs Garburn Road och igenom Garburn Pass på 449 möh. Det gick snabbt och lätt för mig uppför. Det var nog ingen som passerade mig uppför överhuvudtaget. När stigen sedan vände brant utför, och mest bestod av löst grus och stenar så tog jag det lugnare och många av de som jag travat om passerade mig.

Halvmånen lyste över oss och gav landskapet en trollsk lyster. Så mycket annan, än det närmsta metrarna framför sig såg man inte. Man kände igenom löparna på sina olika reflexer.

Jag började nu känna av vänster höft, men inte så illa att jag övervägde att bryta redan vid första kontrollen i Kentmere ca 12 km. Där fyllde jag bara vätska och tog några chips innan jag fortsatte ut i mörkret.

Jag sprang med min Petzl Nao, och oftast på lägsta effekt i reflective mode. Det fungerade bra. Lite svårt blev det dock när vi hamnade i dimma i vissa dalgångar. Eller när utandningsluften reflekterades och bländade mig. Men det är ju inte pannlampans fel... Det var riktigt häftigt att se lysmasken av pannlampor framför sig, som klättrade upp för berget.

En lysmask i bergen

Löparna bakom mig på väg ner från Nan Bield Pass

Jag hade inte direkt läst in mig på banan, utan jag tog det som det kom. Nästa utmaning var tydligen Nan Bield Pass. Det sa mig ingenting, utan det var bara att köra på. Det bar stadigt uppför, och när stigen äntligen kom ut i mer öppen terräng så kunde jag se ljusa prickar högt upp i himlen. Stjärnor? Nej, löpare på väg uppför Nan Bield Pass... Åh, vad glad jag blev. En lång och brant backe, precis det jag tycker om. På riktigt! Nu var det bara att traska på och passera alla jag kunde.

Uppe på toppen av passet stod två tappra funktionärer och välkomnade oss, innan det var dags att klättra nedför igen. Nu kunde man ana gryningen och ett gråaktigt ljus spred sig. Det var brant och stenigt utför, och gårdagens regnande gjorde inte det lättare. Här gick det långsamt för mig. Jag började känna av baksidan, och den bristande träningen bidrog till att jag inte alls hade fått tillbaka min tidigare benstyrka och balans för utförslöpning. Ibland lät det som en stor fårskock kom bakom mig, men det var bara löpare som var duktigare än jag på utförslöpningen.

På väg mot CP2

Det ljusnar...

Men ju längre ner i dalen jag kom desto ljusare blev det, och snart kunde jag packa undan pannlampan, och snöra åt skorna ytterligare. Det blev allt mer lättsprunget och snart såg jag CP2 vid Mardale Head. Jag hade varit ute i ca 4 timmar tror jag. Nu var det en mil kvar till frukost vid CP3.

Därifrån kom vi.

Haweswater

Lite grillparty vid fyra-tiden på morgonen...

Jag sprang i Hoka Kailua Trail. Jag hade övervägt flera olika skor, men till slut så hade dämpningen och möjligheten att få plats med ortopediska sulor i Hoka vunnit. Jag vågade inte springa så långt i Inov8 Mudclaw. Det var inget dåligt skoval och de fungerade för det mesta, men när det var brant utför och mycket stenar så kändes det som att foten inte satt tillräckligt fast i skon. Och jag kunde inte dra åt skosnörena hårdare. Lite irriterande. Mina fötter svullnar inte när jag springer långt, utan de snarare krymper på bredden...

Snart stiger solen över bergen

Här trivs jag

Detta är varför jag valde att springa långa rundan. Mörkerlöpning och soluppgång.

Efter CP2 var det fullt dagsljus och inga problem att hitta stigen. Vi följde sjön, eller egentligen dammen, Haweswater. En fin stig som gick lite upp och ner längs sjösidan. Nu kunde jag känna av baksidan. Inte någon jättesmärta, men tillräckligt för att jag skulle vet att det nu inte fanns någon återvändo. Från nu skulle det bara bli värre tills det inte ens fungerar att gå...

Beslutet är fattat...

Där på stigen fattade jag så beslutet att jag skulle bryta när jag kom fram till CP3 i Bamton. Beslutet var både lätt och svårt. Lätt eftersom jag visste att smärtan inte skulle försvinna, och lätt eftersom jag tidigare gjort misstaget att inte lyssna på dessa tidiga tecken (vilket ju resulterade i att jag knappt kunde gå under 6 månader. Svårt eftersom jag var så pigg och fräsch i kroppen och låg långt före kvasten. Jag hade inga problem att hålla tempot uppe, och ingen annan del av kroppen gjorde ont eller var trött. Svårt också eftersom jag fasade för de kommande dagarna då jag skulle vara tvungen att umgås med de som hade klarat av att fullfölja loppet...

Alla är glada

Sista biten till Bamton gick på afalt

Sista biten så sprang jag på så hårt jag kunde bara för att åtminstone få bli lite trött. Det var skönt att ha fattat beslutet innan jag kom fram till CP3, och inte behöva stå där och vela. I så fall hade jag nog fortsatt, men bara för att kanske bryta någon annanstans med betydligt större problem...

En glad funktionär visar vägen

CP3, och här kliver jag av

Vi var fem som bröt vid CP3, och efter tre timmars väntan kom en taxi och körde oss till Ambleside. Starten för korta loppet hade ännu inte gått utan jag kunde vinka av Jeanette och Alexandra. Min besvikelse var stor och jag ville helst inte prata med eller umgås med någon de kommande dagarna. Jag behövde gå in i mig själv, för att sedan kunna lämna detta misslyckande bakom mig och fokusera framåt.

Jag tog mig tillbaka till Windermere. Duschade, slumrade någon timme och åt lite. Tårarna var ständigt nära. Även om jag visste att jag med största sannolikhet skulle behöva bryta, så kändes detta verkligen som ett av mina största misslyckanden. Detta var droppen som fick bägaren att rinna över. Tre års strul med skador och smärta nådde nu sin kulmen. Skulle jag orka resa mig ytterligare en gång?

Hur de gick för de övriga löparna får de själva berätta om, men jag kan avslöja att alla tog sig i mål. De fick medalj, finisher-tröja och till och med pris. De fick träningsvärk och blåsor på fötterna. Vad fick jag? Inte ens ett skavsår...


Lärdomar
Jag hade kul i 6 timmar. Detta är rätt miljö för mig. Jag kommer tillbaka, hit eller till något liknande. Ett lopp där det inte bara är löpstyrkan som är avgörande. I bergen hör jag hemma. Jag räds varken branter, kyla, mörker, dimma, vind, regn, hetta, hunger eller att vara ensam. Det är då jag lever. Orientering är inget problem. Allt det där har jag tidigare utsatt mig för, och klarat av utan att ens reflektera över det.

Worth waiting for...

Jag var pigg hela loppet och jag hade inga problem att förbränna eller ta upp energi. Detta hade jag varit lite orolig inför eftersom jag inte fått så mycket uthållighetsträning. Jag var stark uppför och det var nog ingen som passerade mig där. När det var slätt underlag höll jag jämnt tempo med övriga som var runt mig.

Löparna i detta loppet var otroligt artiga och vänliga. Om man stannade till så frågade alla som passerade om man var OK. Det var aldrig någon som försökte tränga sig förbi när stigen var smal eller brant. De lade sig snällt bakom och väntade på att jag erbjöd dem att gå förbi. Och inte ens då ville de göra det utan att man trugade lite. Fantastiskt härlig stämning.

Kärlek till bergen

Jag bröt bara vid genomförandet av loppet. Alla annat fullföljde jag. Jag tränade så gott jag kunde. Jag införskaffade och testade utrustningen. Jag packade och förberedde mig enligt alla konstens regler. Detta kommer jag att ha nytta av nästa gång.

Hade det fungerat bättre med en annan uppladdning under det sista dagarna? Att ladda upp tillsamman med andra har sina nackdelar. Jag hade ingen att diskutera mina tankar och upplägg med eftersom de övriga var helt upptagna av sin egen nervositet och förberedelser. Jag gick ut och promenerade en stund för att kunna fokusera på mig själv. Egentligen hade jag nog velat gå i bergen även den dagen för att hålla igång benen. Nästa gång ska jag nog antingen resa ensam eller avsätta egentid för uppladdningen.

Hade det fungerat bättre med andra skor? Nej, det tror jag inte. Däremot kommer jag nog förhoppningsvis att kunna välja andra skor nästa gång, eftersom jag då hoppas slippa ta hänsyn till ortopediska sulor mm.

Jag behöver kunna springa mycket mer inför ett sådant här lopp. Både i största allmänhet, men också för att få upp styrka och balans så att jag kan springa på utför. Det var just nu min största svaghet.

Jag kommer nu att fullt fokusera på att bli frisk, hel och stark. Jag kommer inte att anmäla mig till något lopp som jag inte redan vid anmälan vet att jag har förutsättningarna att kunna fullfölja smärtfritt. Inga fler DNF, eller DNS! Kanske kommer jag inte springa alls resten av året...

Jag reser mig igen. Det har jag alltid gjort...