Reserapport Lake Districts; Del 1

Jag har varit i England, närmare bestämt i Lake District och Windermere. Varför åkte jag dit? Jo, för att springa Ultimate Trails 110 km. Jag ska försöka beskriva resan i tre blogginlägg. Jag börjar med dagarna före loppet, därefter en race report, och avslutningsvis de sista dagarna. Håll tillgodo!

Bakgrund
Den 25 juni 2014 anmälde jag mig till Ultimate Trails efter att Alexandra hade sökt efter resesällskap. Vid den tiden hade jag vansinnigt ont i min fot och kunde knappt förflytta mig alls, men jag levde på hoppet att jag skulle vara frisk och vältränad om ett år. Ja, hur det blev egentligen får du läsa i race reporten...

Det slutade med att vi var fyra svenskar som var anmälda till loppet, och alla var Skogssniglar. Förutom jag och Alexandra så skulle även Jan-Erik och Jeanette följa med. Jag föreslog att vi skulle göra lite mer av turen till England än att bara springa loppet, och det bestämdes att vi skulle turista en hel vecka i Lake District. Boende och resa bokades, och sedan var det bara att vänta...

Måndag 22 juni
Vi strålade samman på flygplatsen i Manchester. Vi skulle hyra en bil, och det tog sin lilla tid att förstå hur vi skulle ta oss till uthyrningsfirman och att få ut bilen. Till slut, med Janne bakom ratten, kunde vi börja får färd till Windermere. Först en ganska skräckfylld färd på i vänstertrafik inne i Manchester, men snart kom vi ut på motorvägen och det började kännas lite säkrare.

Smala vägar

Kyrkor...

Hmmm... Tea party???

Även om vi var lite sena så ville vi inte åka raka vägen till Windermere, utan vi valde att ta småvägarna uppe bland bergen. Och små och smala var allt vägarna, kantade med murar och häckar. Men vilka fantastiska vyer! Vi tjatade hela tiden på Janne att han skulle stanna så att vi kunde fotografera. Han såg nämligen ingenting annat än vägen och letade efter mötande trafik...

SLOW...

Smala vägar med utsikt

Murar

Smala vägar med utsikt och murar

Inte alla som är så bra på groupie...

Efter en stund började tankmätare larma för låg bränslenivå och det blev dags att fokusera på att hitta en bensinstation istället. Lite mindre munterhet i bilden, men vi klarade oss med god marginal.

Ett högt berg. det var nog runt 900 möh.

Fotografera berget...

Mur upp på toppen...

... och ner i dalen

Klockan hade börjat ticka iväg och det var dags att åka till Windermere för att checka in på vårt Bed & Breakfast Green Gable House. Där blev vi välkomnade av en av ägarna, och istället för att direkt ge oss nycklarna och visa oss rummen (som vi svenska väl förväntar oss) så började han prata och ge oss alla möjliga tips och förslag. Jag och Jeanette har inga problem med engelskan och babblade på, men de övriga två kände sig inte lika bekväma. Till slut kom vi upp på rummen. Jag och Jeanette fick som vanligt dela dubbelsäng, medan de andra vick ett rum med två sängar.

Innan vi hämtade packningen från bilen begav vi oss ner på stan för att äta middag. Byn Windermere kan nog närmast liknas vid en turistby som tex Åre. Den sitter nästan ihop med byn Bowness-on-Windermere, som ligger nere vid sjän Windermere, Englands största sjö. Det var också i Bowness som de flesta restaurangerna låg. Mannen på B&B hade rekommenderat "slow cocked lamb shank" på Alberts, och det blev det vi valde. Rekommenderas!

Tisdag 23 juni
0830 var det frukost. Då hade vi redan varit vakna ganska länge. Full english breakfast var beställt, med det föll inte alla i smaken. Jag tar dock seden dit jag kommer, och maten var god. En bra start på dagen som gör att man står sig länge.

Vi hade bestämt oss för att åka upp till Glennridding och vandra den delen av loppet som båda banorna hade gemensamt. Dels för att komma ut i den fina naturen, och dels för att få en uppfattning av vad vi givit oss in på...

På väg upp från Glennridding och sjön Ullswater

Glennridding ligger idylliskt vid södra ändan av sjön Ullswater. Sjön trafikerades av båtar som transporterade passagerare till de små byarna Howtown och Pooley Bridge. Vi nöjde oss dock inte med en båtresa, utan började traska uppåt.

In i dalen Grisedale. Fingerborgsblommorna hittade man överallt.

Färden gick in i dalen Grisedale och följde norra sidan av Grisedale beck. Terrängen påminde mig om de frodiga dalarna jag sett i Dovrefjäll i Norge. Att det överallt betade får förstärkte det intrycket.

Den här stigen skulle personerna på bilden snart springa längs...

En galet vacker dalgång

Detta området måste vara ett av de populäraste i trakten för vi mötte ganska mycket folk, även två cyklister som mest släpade och svor på sina cyklar.

De där killarna svor mycket över sina cyklar, som de verkade mest släpa på

Vädret var verkligen perfekt för vandring; varmt nere i dalen, men vinden kylde på så snart vi kom upp en bit. Upp förbi Ruthwaite Lodge och vidare till dalgångens slut brantade det på. Här fick ajg klart för mig att det där med uppförsbackar verkligen var min grej.

Brant uppför sista delen av dalen.

När vi väl kommit upp på krönet kunde vi se sjön Grisedale Tarn, och där var det dags för en längre rast (för de som hade någon mat kvar...). Den ursprungliga planen var att sedan gå över berget St Sunday Crag 841 möh tillbaka till Glennridding. Detta berget hade vi sett under hela vandringen. Men jag fick istället igenom min idé att vi skulle gå norrut, upp på Dollywaggon Pike 858 möh, Nethermost Pike 891 möh och Helwellyn 950 möh, för att sedan följa Striding Edge och vidare tillbaka till bilen. Mitt motiv var att, efter den första branta stigningen, så skulle det vara mer lättgånget, åtminstone vad gäller positiva höjdmetrar. Jo, jag hade rätt...

När väl den långa backen var avklarad så var det platt, platt...

Jag och Alexandra tog täten upp i den långa branta stigningen. De andra två pratade så mycket så de behövde längre tid på sig. Vi mötte en hel del ungdomar och räknade därför att turen skulle vara relativt enkel...

Imponerande

Längs den där ryggen ska vi vandra...

En matrast på toppen av Helwellyn

Fåren fanns överallt

Efter ytterligare en liten rast, där den sista maten intogs, bar det av ut på den smala ryggen Striding Edge. Jag tog kön, men såg snart att de andra hade hamnat i en brant och stenig nedfart där de inte följde den befintliga stigen. Därefter tog jag täten. Det visade sig att alla mina år som jag vandrat i fjällen satt kvar i benen och ta sig ner där man måste använda händer, fötter och rumpa var inget nytt. Däremot blev det en spännande och skrämmande nedfärd för de övriga.

En vandring längs den här ryggen verkar ju jättehäftigt, tyckte jag.

Men det visade sig att inte alla var lika förtjusta i höjder, stup och branta stigar

Lugnt och försiktigt, och lite uppmuntrande lögner som att det värsta nu var gjort, tog alla sig ner på säker mark

Överlevarna med darriga knän och något ansträngda leenden...

Det skulle dock visa sig att denna delen av vandringen nog skulle vara den mest värdefulla inför loppet, där det också förekom branta nedfarter. Inget ont som inte har något gott med sig.

Väl nere från ryggen gick resten av turen på fantastiskt fina stigar. Stundtals även stensatta. Nedför, nedför, nedför... Här krävdes starka knän.

Vart ska vi nu då???

Bara att följa muren...

Den sista biten var lättgången, om än bara utför vilket också kräver sitt av kroppen.

Vem är det egentligen som har byggt alla murar, och trappor i bergen?

Nästan nere vid sjön Ullswater igen.

Väl framme vid Glennridding gick vi ner i sjön och kylde av fötter och vader. De hade fått jobba ordentligt. Totalt gick vi ca 17 km, och plockade 2200 höjdmetrar.

Onsdag 24 juni
Denna dagen var inplanerad som en vilodag. Vi började med en promenad i närområdet och tog oss upp på "hemmatoppen" Orrest Head 238 möh. Sedan vandrade vi ner längs kullar och hagar som tagna ur Beatrix Potter's filmer. Vi tog också en tur ner till sjön Windermere innan vi begav oss tillbaka till vårt B&B.

Filosoferande på Orrest Head

Sagolandskap...

Där efter åkte vi till den större staden Kendal för att äta lunch och gå i sportaffärer. Här låg kända affärer som Pete Blands och Evans Cycle.

Fish & chips, och gröna ärtor. Ett måste när man besöker England.

Nu ska här shoppas!

Promenad längs Kent River. Här såg vi hur en dam på permobil bogserade en man på permobil. Synd att jag inte hann fota...

Vart ska vi åka nästa gång???

På hemvägen ville vi se havet och tog omvägen ut på Lake District Peninsulas  och promenerade ut på Folney Island, ett fågelskyddsområdet mm. En ganska stor kontrast till gårdagens berg.

Här har sjön Windermere sitt utlopp i havet. Lågvatten.

Best friends. Ja, också Janne ;-)

Havet...

Folney Island

Så för att vara en vilodag så var vi synnerligen aktiva.


Torsdag 25 juni
På torsdagen kände sig Alexandra sjuk och ville sova, och Jeanette hade träningsvärk i benen. Men jag och Janne ville ut i bergen trots vädret. Så efter frukost körde Jeanette upp oss till Kirkstone Pass. Där låg dimman tät...

Glada vandrare

Upp mot St Ravens Edge

På med regnkläder och börja gå in i mjölken. Vi funderade ett tag på om vi skulle ta lite bilder och sedan gå tillbaka och sätta oss på puben. Bilderna skulle ju se likadana ut om de togs där vi stod eller någon annanstans. Sikt på max 50 meter...

Jodå, fåren fanns här också

Men vi ville gå, så det var vad vi gjorde. Från Kirkstone Pass gick vi upp längs St Ravens Edge. Om det var lika brant som tisdagen vet jag inte, för vi såg inte mer än stigen några meter framför oss. En perfekt dag för höjdrädda alltså!

Fjällsnigel???

Fjällvittra?!?!

Det regnade och blåste när vi klev upp på Caudale Moor och "besteg" Stoney Cove Pike, men jag var lika lycklig för det. Det var många år sedan jag vandrat i fjällen, eftersom av någon anledning övergick till att mest paddla på somrarna, men nu återväcktes glädjen inom mig. Detta är meningen med livet!

Stoney Cove Pike

Vi hade egentligen tänkt ta turen över Froswick, Ill Bell och Yoke, men med tanke på vädret valde vi istället att försöka ta oss ner i dalen och följa Trout beck. Lättare sagt än gjort. Den stigen som fanns utmarkerad på kartan var inte mer än lite nedtrampat gräs i verkligheten. Mina stigfinnar-ögon fick träda i tjänst.

I mitt rätta element

Dalen börjar anas

Många och långa murar här också...

Fåren gillar inte tistlar. Det gör bara åsnan Ior...

Snart kom vi nedanför molnen och ett vackert landskap började framträda. Vi följde en gammal romersk väg och kände historiens vindslag. Regnet hade nästan upphört och solen kunde anas.

Romersk väg

Se ut som en romare, uppmanade jag Janne. Han svarade att han drog in magen...

Lunchutsikten

Janne var rädd för tjuren...

... så vi skickade in två andra icke ont anande vandrare i hagen först

Röda får...

Vi åt lunch vid ett fårhus nedanför Troutbeck Tongue. Sedan fortsatte vi stigen ner mot väg A592 och bron över Trout Beck där Jeanette väntade på oss. Ca 15 km blev det, med höjdvinst på 1500 m och höjdförlust på 1850 m. Blöta, men nöjda, kunde vi återvända till Windermere.

De gillar sten i det här distriktet...

Mossan gillar också sten...

Nu var turistandet över och vi klev över i nästa fas; förberedelserna inför och genomförandet av loppet. Just då, och även nu, tyckte jag faktiskt att det var lite synd att vi hade loppet att ta hänsyn till. Det skulle stjäla åtminstone tre dagar, där jag istället skulle kunna fortsätta att upptäcka berg och stigar. En erfarenhet jag nog tar med mig till nästa gång. Ytterligare några dagar att upptäcka omgivningarna är inte fel, eller så satsar jag bara på ett mindre och kortare lopp som inte kräver så mycket förberedelser eller återhämtning.

Kvällspromenad i Bowness-on-Windermere