Äventyr på hemmaplan

Efter England har tiden gått åt till att bearbeta resan och loppet, och göra planer för resten av semestern. Just i det senare har jag kört fast lite grann.

Jag hade egentligen tänkt paddla för att återhämta benen efter loppet, men det behövdes ju inte. Och från förra sommaren så vet jag att det inte fungerar att paddla om jag har ont i baksidan. Jag kan helt enkelt inte sitta i kajaken i mer än 20 min innan det gör ont. Och eftersom jag dessutom är ganska mätt på paddling, efter att ha gjort det varje sommar i över 10 år, så tog jag bort det ur planeringen. Det kan kanske bli aktuellt senare i år istället när skärgården ligger tyst och stilla.

Det jag helst vill göra är att vandra. Förutom att det är ovanligt mycket snö i fjällen i år, så är jag lite osäker på hur baksida lår, höft och fot skulle klara vandring under längre tid. I England gick det bra, men där gick vi ju inte särskilt långt heller.

Därför har jag ägnat den senaste veckan åt att leta efter fjällområden med lite snö och trevliga stugor, samt att testa och förbereda kroppen. Mitt "velande" avseende en "riktig" semesterresa har resulterat i att jag fått tummen ur att göra den mindre äventyren på hemmaplan som jag har tänkt göra i det senaste åren. Inget ont som inte för något gott med sig.

Tisdag: Fagersanna - Hjo
Västra Vätterleden på 195 km löper mellan Stenkällegården i Tiveden och Mullsjö. Där finns även en avstickare, Rankåsleden, som förbinder Västra Vätterleden med Tibro.

För att vara en vandringsled som ligger så nära så har jag inte alls varken vandrat eller sprungit här, förutom att jag vandrat i Tiveden för närmare 20 år sedan... Skandal! Detta måste det bli ändring på. Delvis kan det bero på att det är lite svårt att ta sig dit med kollektivtrafik, förutom till tex Mullsjö och Hjo. Jaja, jag får väl fjäska lite för någon som bor i närheten och kan släppa av mig ute i skogen.

Leden lämpar sig utmärkt för övernattningsturer. Det finns ganska gott om iordningställda skärmskydd. Däremot var det, åtminstone på dagens sträcka, ont om vatten. Bara en något tveksam sjö (som jag drack ur utan att bli dålig).

Många blåbärsstopp blev det...

Ljuvliga stigar i tallskogen

Jag vandrade från Tibro, via Karlsborg till Hjo kommun.

Jag startade i Fagersanna och fick sedan Rankåsleden ut till Västra Vätterleden. Solen sken och det var ganska varmt. Jämfört med Billingeleden så var det mycket mer grus- och skogsvägar, men de var trevliga de också. Ingen trafik alls. Emellanåt gick stigen igenom ljuvliga tallskogar. Stundtals var stigen dränkt i högt gräs eller ormbunkar och det var till att "vada" fram. För det mesta var leden väl uppmärkt, även om jag ibland tappade bort mig när jag gick i andra tankar...

Mer väg än stig, men det kan ändå vara trevligt, och lättgånget

Nej, inga snygga knän här inte...

Skog, skog och åter skog

 

Jag funderade ganska mycket på vad jag skulle göra på min semester, men jag kom inte riktigt till någon lösning. Så fort jag försökte beröra ämnet så blev jag trött och tankarna flöt i väg åt något annat håll. Jag började till och med fundera ut handlingen till en ny deckare!

Läcker tallskog

Getastenen

Här var det vadning genom högt gräs som gällde.

Stort utbud. Jag valde Hjo.

Hjoån

Hjo hamn och mitt slutmål

Ca 7,5 timme efter jag klev av bussen vandrade jag in i Hjo. Då hade jag gått ca 4 mil. Denna turen är väl värd att gå igen och se vad den erbjuder under en annan årstid. Den lämpar sig utmärkt att gå "off-season" just eftersom den är så lättillgänglig. Förhoppningsvis kan jag springa den nästa gång...


Fredag: Kinnekulle
Runt Kinnekulle löper Kinnekulleleden på 45 km. Utöver det går även Pilgrimsleden här, och en mängd andra stigar. Det är bara att välja och vraka, och det gör det värt att komma tillbaka många gånger.

Blombergs station längs Kinnekullebanan är ett bra startställe. Leden löper bakom stationsbyggnaden.

Grönskade blött

Följde leden söderut till Lasses grotta, och sedan norrut upp på toppen av Kinnekulle. Regnet hände i luften, vinden tog i på öppna ytor och det var ganska kyligt.

Branta bergssidor

Hoppsan, en grind!

Blomsteräng

Idag hade jag egentligen inte alls någon lust att gå. Jag kände mig trött och sömnig hela tiden. Kan inte påstå att jag njöt så mycket alls. Tankarna leddes gång på gång in på semesterplanerna. Bestämde mig nästan för att dra upp till Dovre kommande tisdag, men jag kände inte någon större entusiasm. Baksidan och höften gjorde sig gång på gång påminda, och en muskel på framsidan av underbenet ömmade. Hur långt och hur mycket packning skulle jag våga gå med? Skulle kroppen ens hålla för en vecka?

In i mörka skogen

Lyckliga kor som får beta på de vackraste ängar

Nyfikna kor

Krollilja, tror jag

Utsikt ner mot Kinnekullegården

Åt lunch på Kinnekullegården och hoppades att humöret och sömnigheten skulle bli bättre med mat i kroppen. Gick väl då där...

Utsiktstornet

Vänerns stränder

Efter lunchen tittade jag på kartan och konstaterade att det var långt till Blomberg. Jag hade bara gått halvvägs, och jag kände mig redan mätt. Ingen idé att tvinga fram något, så jag bestämde mig för att nöja mig med att gå till Råbäcks station.

Trapporna vid Munkaängarna

Vill man att tåget ska stanna så måste man vända på semaforen.

Efter 33 km var jag framme vid stationen och åt upp min, något mjuka, chokladkaka. Jag behövde inte vänta länge förrän tåget kom. Nästa gång jag kommer hit måste jag vara på lite bättre humör...


Söndag: Pilgrimsleden Falköping - Varnhem
Denna sträckan har jag länge tänkt springa, men skador har ju hindrat mig. Idag var däremot dagen perfekt för att gå den. Alldeles stilla, dimmigt och låga moln. Ett lätt duggregn vid starten. Lite kvavt och förväntansfullt i luften.

Någon som kan svaret???

Jag tog tåget till Falköping och gick sedan upp förbi Mössebergs kurort. Inte mycket folk ute och tystnaden och lugnet var påtagligt. De människor som jag mötte såg dock väldigt sura och buttra ut. Det kanske är sant att Falköping är Sveriges tråkigaste stad...
 

Vadning genom högt gräs idag också

Uppe på Mösseberg följde jag fina stigar och motionsspår. Efter att jag tagit mig ner för berget var det dock mestadels grusväg och asfalt fram till Gudhem.

Försökte fotografera utsikten mot Hornborgasjön...

Gudhems klosterruin

Tog mig tid att besöka Gudhems kyrka och klosterruin.  Inne i kyrkan var tystnaden ännu tystare. Så skönt och avslappnande att jag egentligen inte ville gå ut igen. Det var skönt att stanna upp en stund och bara vara. Att få en chans att lyssna inåt. Det är nog det som är syftet med pilgrimsvandringarna.

Hmmm, ett konstverk i skogen

Fler glada kor

Efter Gudhem gick leden lite i skogen innan den kom ut och följde asfaltsvägen ganska länge. Lite enformigt, men här kunde jag låta tankarna vandra fritt igen utan att behöva leta markeringar eller tänka på var jag satte fötterna. Efter Sätuna kunde jag dock svänga in på grusvägen som leder till Ytterberg.

Vackra vägkanter gör vandring njutbar

Efter ett besök ute på udden och fågeltornet vid Ytterberg så följde jag härliga stigar. Liknade mycket de lite längre norrut i Vallebygden. Här började jag åter igen fundera på semesterplanerna, men jag valde en annan angreppsvinkel; vad vill JAG få ut av min semester. Jag tog bort alla yttre faktorer som andras förväntningar, tidigare planer och vad jag "borde" göra. Jag vände mig inåt.

Syftet med semestern är ju att återhämta, samt att förbereda mig för hösten. Både privat och arbetsmässigt. Vad behöver jag för att lyckas med detta? Jo, jag behöver känna att jag lyckas och når framgång. Det senaste året har varit så fullt av motgångar, framförallt pga skadorna, att jag känner mig mentalt dränerad. Min semester måste alltså främst gå ut på att få min kropp hel och frisk så att jag kan använda den som jag vill under hösten. Detta kommer att ge mig den energi och harmoni som jag behöver i jobbet.



Hur helar jag min kropp då? Jo, jag låter kropp och sinne samarbeta. Jag sätter inte upp några delmål som jag inte kan nå. Jag väljer att göra sådant som jag kan lyckas med och får mig att känna framgång. Förra året levde jag hela sommaren på hoppet att foten skulle hela sig, men i sista stund fick jag avboka mina planer. Denna frustration tärde på mitt sinne, och jag tror att det bromsade läkningen. Även detta året hade jag hoppats på en sommar fylld av löpning i vackra miljöer, men under våren insåg jag att det skulle bli svårt, och facit fick jag i England. Men ändå har jag levt på hoppet och försökt behålla planerna, dock med viss anpassning. MEN det är ju denna anpassning som gör att jag inte kan njuta och uppleva fullt ut, och kommer hem med känslan av ett misslyckande.

Den bästa tänkarbänken

Så liggandes på en bänk omgiven av kor insåg jag att jag inte skulle upp till fjällen. Att varje morgon, varje steg, vara medveten och tvingas anpassa mina val utifrån hur fot och baksida känns är inte vad jag vill. Det begränsar upplevelsen. Jag åker inte upp till fjällen bara för att gå korta turer och titta på utsikten. Jag har varit där så mycket, så mina nya turer måste kunna mäta sig med de tidigare.

Lycka efter ett fattat beslut

Mycket skränig sjöfågel idag, och människor med stora objektiv och kikare...

Hornborga Naturum

Med ett lugn i kroppen, och nyvunnen energi och pigghet, kunde jag vandra vidare. Äventyr på hemmaplan är ju det jag ska ägna mig åt denna sommaren. Det finns ju fullt av dem. Det är enkelt och spontant. Kräver inte en massa planering, förberedelser och packning. Jag kan anpassa mig efter vädret. Jag kan få känna framgången, och vila hjärnan.

Jag kan växla mellan att gå, springa, cykla, simma, och kanske besöka ett museum. Ju fler saker jag lade upp i min "bucket list" desto större glädje kände jag. Det är ju så här man ska känna inför sin semester! Ett så enkelt beslut, men det tog mig en vecka, och ca 120 km vandring för att fatta det...

Nässelfjäril

Blomsteräng

Nyfikna får. När jag böjde huvudet gjorde de också det. Undrar vad som hade hänt om jag gjorde ett utfall???

Nyfikna kor. Tjuren var dock ganska ointresserad och ville inte vara med på bild.

Älska den svenska sommaren

Resten av vandringen gick lätt. Plötsligt såg naturen så mycket vackrare ut. Människorna var vänligare. Djuren nyfiknare. Backarna lättare. Utsikten klarare. Och efter en liten regnskur tittade solen fram!

Lockande för humlor

En skog av fingerborgsblommor

Härliga stigar

Utsiktsplatsen. Här blev det lite mat; ett kokt ägg och russin

 

3 km kvar... Här började springa för att förbättra oddsen att hinna med bussen. Jag hade 30 min på mig... Och jag hann

Orkidén Natt och dag

Den vackra bäcken strax ovanför Varnhem

Den senaste utgrävningen

Varnhems klosterkyrka

På busshållplatsen i Varnhem visade klockan 40 km, och drygt 8 timmar. Väl investerade steg och timmar. Morgonens vandring genom ett tyst Falköping kändes avlägset. När jag tittar på bilderna från i tisdags, så känns det som en hel evighet sedan. Tiden stannar upp när man vandrar och upplever.

Fjällen står kvar och jag kommer upp till dem när jag känner mig redo. Och min kajak kommer så småningom att få bära mig över både lugna och stormiga vatten.