Reserapport: Jämtlandsfjällen; Del 2 av 3

Här följer fortsättningen på min tur i Jämtlandsfjällen. Nu blir det några dagars ensamvandring, men med möten med fantastiska människor och underbar natur, och allt bättre väder.

Med Ekorrdörren i bakgrunden

Måndag
Blåhammaren - Sylstationen, ca 19 km. Piskande regn och nordlig vind.

Jag vaknade vid 4-tiden och var pigg. Klädde på mig och gick ut en liten sväng. Tänkte att om det är hyfsat väder så skulle jag kanske kunna gå en liten topptur före frukost. Men ute regnade och blåste det, och sikten var minimal. Bara att krypa tillbaka under täcket igen.

Gott att kunna sätta sig vid dukat bord och äta en god frukost. Gröt och nybakat bröd. Med detta i magen får vädret vara hur dåligt det vill.

Så var då äntligen alla samlade och redo att påbörja färden. In i dimman!

Tack för denna turen!!! Puss och kram, och lycka till!!!

Idag var dagen då jag skulle skilja från tjejerna. De skulle ta leden tillbaka till Storulvån och jag tänkte mig till Sylarna. Efter avsked, och kontroll att tjejerna valde rätt stig, så fortsatte jag turen på egen hand. Vinden i ryggen och ett leende på läpparna.

Var ändå inte särskilt sugen på att bada

Enkel stig att följa och att vandra

I mitt element

Jag tycker att det är härligt att gå ensam på mina stigar. Att inte se någon på flera kilometers håll. Samtidigt blir jag nyfiken när jag ser någon mänsklig gestalt närma sig. Mötte en göteborgare, som gått tidigt från Sylarna, och stannade och pratade en stund. Skönt att möta någon som inte heller besväras nämnvärt av vädret, och som uppskattar en liten pratstund. Fast till skillnad från honom hade jag vinden i ryggen.

Blött idag också

Stora vidder där vinden och regnet kunde härja fritt

Det var trångt inne i rastskyddet. Träffade på de norska gubbarna från igår.

Ungefär halvvägs dök Endalens rastskydd upp. Där inne hittade jag de två norska gubbarna från igår samt två svenska samer. Vi pratade och hade trevligt tills nästa gäng dök upp och mina vänner valde att lämna plats. Jag hade ju precis börjat rasta så jag stannade kvar lite till. Om det berodde på att jag pratat norska med gubbarna, eller om jag såg allmänt suspekt ut, vet jag inte, men ingen av de tre paren som kom till rastskyddet nu vågade säga ett ord till mig. De pratade inte med varandra heller, utan bara inom paren. Intressant och fascinerande tyckte jag och stannade därför kvar lite extra. Varför "vågar" och vill vissa människor prata med okända de träffar på fjället, medan andra verkar synnerligen ovilliga? Något att reflektera vidare över...

Cross roads

Lämnade rastskyddet och fortsatte färden. I lä bakom en stor sten hittade jag två killar som vi träffat tidigare på Sylarna. De var vid gott mod trots att den ena killen glömt vantar, och nu hade sockar och plastpåsar på händerna. Efter en liten pratstund, och delgivning av tips inför den fortsatta färden, så gick jag vidare.

Svårt att hålla kameralinsen torr

Snart kunde jag se Fruntimmersklumpen och Sylåns dalgång. Då var det inte långt kvar. Gick över bron och började traska de sista kilometrarna upp till fjällstationen. En bit framför mig såg jag en man med stor ryggsäck som verkade ha det tungt. I höjd med Gamla Sylens rastskydd försvann han och jag misstänkte att han tagit rast. Själv skuttade jag vidare, och försökte parera vindbyarna för att inte ramla av spången. Lyckades inte helt alla gånger...

Närmar mig Sylarnas fjällstation

Till skillnad från i lördags, då det var närmare 150 gäster på fjällstationen, så var det betydligt trivsammare idag. Jag bestämde mig för att lyxa till det, och slippa vitlökslukt och storsnarkare, och ta ett 8-bäddsrum inne i storstugan. Och jag delade rummet med bara två andra, tysta, personer. Efter att jag hittat rummet och hängt upp mina blöta ytterkläder så hoppade jag in i duschen. Bastun skulle egentligen öppna en timme senare, men den var redan lagom varm så jag satte mig där en stund och bara njöt.

Lyxade till det med ett rum inne i storstugan. Delade det med ett svenskt par.

Efter middagen, som denna gången bara blev en enrätters och avnjöts med utsikten över Sylån i regn, så satte jag mig vid ett av borden i foajén. Där satt redan en dansk, som jag hälsat på i köket, samt en svensk, som jag misstänkte var mannen som jag sett vid Gamla Sylens rastskydd. Vi började prata och de två andra var också ensamvandrare. Vi hade en riktigt trevlig kväll tillsammans och prata om verkligen allt mellan himmel och fjäll. Dansken, Paul, bodde i Skåne och det visade sig att jag hade gemensamma kollegor med svensken Tobbe. Perfekt sätt att avsluta denna dagen på.

Det blev enrätters idag.

Dagens reflektion: FÖRVÄNTNINGAR och UPPLEVELSER
Jag överhörde ett samtal mellan några förstagångsvandrare på Sylstationen. De hade gått från Storulvån. En kvinna berättade att hon strax efter Storulvån träffat på en man som kommit från Sylarna, och att ha berättat att leden var riktigt tuff och att det var massor med snö uppe vid Sylstationen. Om hon tidigare bävat för vandringen blev hon nu riktigt uppskrämd och var osäker på om hon överhuvudtaget skulle klara det. Väl framme vid Sylstationen insåg hon att den beskrivningen hon fått av mannen var väldigt överdriven.

Men det var kanske så som mannen hade upplevt sin vandring. Utifrån hans tidigare erfarenheter och förväntningar på turen så blev den i det närmaste övermäktig. Jag tycker att det är fascinerande att samma fjäll, samma stig och samma väder kan resultera i så olika upplevelser. Allt är ju beroende på individens tidigare erfarenheter och vilka förväntningar den har inför det som komma skall.

För nybörjare verkar det vara backarna, steniga stigar och vädret som oroar mest, och orsaken är nog att de inte vill bli alltför trötta, kalla eller råka snubbla. Risken att behöva vada verkar också vara ett orosmoment. De oroar sig också för att bli möra i benen och att behöva starta kommande dag med trötta ben. Ganska snabbt blir det medvetna om hur lång tid det tar att gå en mil i fjällterräng. Kanske är de vid starten oroliga för att hitta lederna, men den oron verkar försvinna. När de återberättar sina upplevelser från dagen hör jag ofta att det handlar om prestation; hur lätt eller jobbigt det var, hur lång tid de var ute och hur de hanterade de olika svårigheter de upplevt.

Ju mer erfarenhet en vandrare får så verkar det vara andra saker som upptar tankarna. Då kan det handla om att hitta det rätta ljusförhållandena för att ta bra bilder, eller om ölen har tagit slut på fjällstationen. Och för mig var den största oron att komma fram för tidigt så att jag skulle behöva tillbringa så mycket tid sysslolös vid stugorna.

När någon frågar mig om en sträcka eller ett område som jag vandrat i tidigare kan jag sällan återberätta hur stigarna såg ut; om det var brant, blött, stenigt etc. Däremot kan jag komma ihåg att jag plockade hjortron, var jag badade eller att jag såg ett åskoväder över Sylarna. Uppenbarligen är det viktigare saker att lägga på minnet enligt min hjärna.

Varmt och trivsamt inomhus

Tisdag
Sylstationen - Helags fjällstation, ca 21 km. Nordlig vind, några regnskurar, men även lite sol.

Frukost tillsammans med mina nyfunna vänner

Hade faktiskt inte helt bestämt mig för vart jag skulle ta vägen efter Sylarna. Till Gåsen var en tanke, men även Helags hade florerat. Eftersom vädret snart skulle bli bättre så valde jag att gå ner till Helags för att få uppleva lite av "högfjälllet" i solsken.

Jag åt frukost med mina vänner från gårdagen, och de skulle också bege sig mot Helags. Eftersom vi alla är ensamvandrare så respekterade vi detta och vi startade tidsseparerat med dansken först, därefter Tobbe, och sist jag.

Hittills har jag ännu inte skymtat topparna i Sylmassivet...

Ute låg dimmolnen täta och låga. Det finns två vägval att göra redan vid start. Antingen den något kortare, men brantare, vägen förbi Herrklumpen, eller följa dalen och leden mot Ekorrdörren och sedan vika av söderut efter några kilometer. Eftersom Herrklumpen låg insvept i dimma valde jag den lägre leden för att slippa gå omkring i "mjölk".

Herrklumpen tittar fram ur dimman

Här svänger jag söderut

Vädret var verkligen växlande. Vind från nord, regnskurar och solsken om vartannat. Och detta gav upphov till flera regnbågar.

Leden var verkligen fin och låttgången. Snart var jag nere vid Mieskentjakkes rastskydd, och där hittade jag de två andra. De var bägge vid gott mod. Dansken var klar med sin rast och gav sig av, och snart var även jag färdigrastad. Solen tittade fram allt oftare nu.

Hmmm... Vad har hänt här kan man undra...

Mieskentjakkes rastskydd

Hängbron strax efter Mieskentjakkes rastskydd

Ekorrdörren i södra delen av Sylmassivet

En bro som tål höga flöden, men då får man nog simma ut till bron...

Lämnar Jämtland och vandrar in i Härjedalen

Helagsmassivet hade legat framför mig ganska länge, men envisa moln dolde topparna. På Helags ligger Sveriges sydligaste glaciär, men av den såg man inte särskilt mycket. I hela området runt Helags gör sig istiden påmind. Här består marken mer av grus än av stenbumlingar. Det är förhållandevis torrt också. Perfekta förhållanden för att springa faktiskt.

Helags fjällstation

Det var ännu tidigt på eftermiddagen då jag anlände till Helags fjällstation. Där mötte jag dansken. Jag hade inte förbokat något boende, men valde en bädd i säkerhetsstugan. Än så länge var jag ensam där (men några tyska ungdomar dök upp framåt kvällen).

Min välkomstkommitté. Hon ville bara sitta och kela.

10-bäddars våningssäng

När jag hade installerat mig så gick jag bort till bastun. Lyxigt med varma duschar och en fin bastu här på fjället. Vad jag dock ska komma ihåg till nästa gång är att ha med en handduk som täcker mer än en skinka i taget...

I bastun träffade jag Rebecca som vad där med sin pojkvän. Hon var uppe i fjällen för första gången och stortrivdes än så länge. De gick med tält och hade tänkt sig mot Gåsen kommande dag.

Fin bastu och dusch. Däremot utedass, men det var varmt och skönt där inne.

Byggmaterial levereras

Så småningom dök även Tobbe upp. Han tog lite längre tid på sig eftersom han bar på ganska mycket. Dålig research skyllde han på, men såg det som ett bra träningspass. När dansken anlände hade han varit vänlig och boka middag åt oss alla tre. I väntan på denna spelade jag Trivial Pursuit tillsammans med Rebecca och hennes pojkvän.

Storstugan

Dagens reflektion: MÖTEN

Jag har skrivit om det tidigare. Mötena på fjället. De tillfälliga mötena, då man bara byter några ord, och de återkommande mötena, då man umgås och träffas igen. Möten där det bara är här och nu som gäller, där samtalen handlar om det som är och komma skall. Där alla är vandrare och det är vad som är viktigt. Var man kommer ifrån och vart man är på väg. Vad man gör i sitt andra liv är inte viktigt. Alla är jämlika under fjällen och vädrets makter.

Under denna turen har jag hittills träffat på och umgåtts med Paul och Tobbe. Ett mycket uppskattat återkommande möte. Jag och Paul höll ihop upp till Gåsenstugorna innan vi skiljdes åt. Även mitt möte med Rebecca och hennes pojkvän, som jag även skulle träffa igen uppe vid Gåsen. Och inte att förglömma de två norska gubbarna som jag igen mötte i Enkälens rastskydd. De kände först inte igen mig, men jag kunde friska upp deras minne. Igenkännandet ger en trygghet och man håller koll efter varandra. Ingen påtvingad gemenskap, men en omsorg.

Sedan finns de tillfälliga mötena som sker längs stigarna. Några stannar till och byter några ord, medan många knappt kommer upp med ett hej. Jag har funderat mycket över varför vissa vill stanna upp och prata, medan några verkar ovilliga. Är de egentligen ovilliga, eller är det bara osäkra? Osäkra på vilka sociala koder som gäller, och kanske osäkra på vilket språk de kan råka ut för.Eller är de nybörjare, men vill inte att det ska avslöjas? Eller har de samma personlighet i andra sammanhang också?

Jag tycker att jag kan avgöra på ganska långt avstånd om personen jag möter kommer att stanna till eller inte. Det är något med kroppsspråket. Ibland kan jag roa mig med att börja prata med någon som ser ut att inte vara av den pratsamma typen, och reaktionen blir oftast positiv. Kanske har jag lärt några att faktiskt våga välkomna dessa tillfälliga möten på de stigar där man inte möter så många.

Vår trerätters middag intogs tillsammans med ytterligare tre herrar. Många intressanta samtal och mycket skratt fyllde kvällen, tillsammans med god mat. Vår servitör hade däremot inte sin bästa kväll. Först trodde han att Rioja var en druva, sedan lyckades han tappa både öl och ölglas i golvet, och till slut lyckades han aldrig få igång någon brasa i öppna spisen.

Onsdag
Helags fjällstation - via Ljungans rastskydd och Hulkedurre till Gåsenstugorna, ca 25 km. Blåsigt, men strålande sol och varmt.

En dimmig morgon

Jag vaknade ganska tidigt av att kroppen sade ifrån att den faktiskt inte ville sova längre. Tänk om det vore så varje morgon. ute var allt insvept i fuktig dimma, men solen kämpade för att få den att lätta. Jag hade beställt frukost även idag och kunde äta min gröt tillsammans med dansken och gubbarna från gårdagen. Under frukosten kunde vi genom fönsterna se hur himlen klarnade och Helagsmassivet trädde fram.

Snart kunde jag packa ihop mina grejer, säga hejdå till Tobbe och bege mig iväg ut på fjället. Jag hade tänkt mig till Gåsenstugorna, och dit skulle dansken också. Jag skulle däremot inte gå raka vägen till Gåsen, utan ta den längre vägen via Ljungans rastskydd.

En strålande morgon

Vilken skillnad i utsikt från tidigare dagar

Även idag var det lättvandrat. Inte särskilt mycket stigning någonstans, och fina stigar. Bara att gå i sina egna tankar och njuta.

Helags- och Sylmassiven i samma bild

Strax före jag kom fram till rastskyddet mötte jag två herrar som verkade mer än nöjda med tillvaron. De hade också varit ute under de dagarna med dåligt väder och hade sista natten tältat nära rastskyddet. Och nu njöt de bara av solen, fjället och lugnet.

Ljungans rastskydd.

Framme vid rastskyddet satt tre damer ute i solen och njöt. De skulle vidare till Vålåstugorna. Jag kunde också sätta mig ute i solen med stugan som skydd mot vinden. Härifrån skule jag lämna den markerade leden och följa en stig genom Hulkedurre. Denna stigen går första biten uppe på en åsrygg som vindlar fram genom landskapet. riktigt läcker vandring.

Jag följde stigen uppe på åsryggen

Riktigt läckert!

Härjångsfjällen

Gåsen reser sig, och därborta kan man även ana Gåsenstugorna

Stigen genom Hulkedurre är fin och lättvandrad. Jag passerade två vandrare med tält och tunga ryggsäckar. Skönt att kunna trippa förbi med lätta steg.

Dock hade jag ett skavsår på hälen som besvärade mig. Det hade börjat som en blåsa några dagar tidigare. Jag hade satt på Compeed och säkrat med extra tejp. När jag duschade på Helags lossnade allt, och blåsan gick sönder. på med mer Compeed och tejp. Men under dagens vandring började det göra riktigt ont så jag stannade till slut för att undersöka saken. Det visade sig att compeeden hade, pga varm och svettig fot, lossnat och låg nu och gned över skavsåret. Och nu var skavsåret säkert tio gånger större än från början. Bort med all Compeed (vilket jag aldrig kommer att använda igen) och på med ett vanligt stort plåster/kompress samt tejp ovanpå. Nu äntligen kunde skavsåret börja läka ihop!

Leden upp mot Gåsenstugorna

Snart var jag framme vid leden mellan Helags och Gåsen, och kunde börja klättringen uppför. Lite segt och stenigt, men jag hade inte direkt bråttom att komma fram. Snart kunde jag se stugorna, och kunde välkomnas av dansken som satt på altanen tillsammans med några danska fränder.

Högst upp i backen ligger Gåsenstugorna

Jag gick bort till stugvärden och bad att få bo i stugan i natt. Än så länge var det bara en handfull som kommit. Jag fick ett eget rum. Handlade även lite mat till middag och frukost. Nu var det slut på gormet-resan.

Jag tvättade av mig på rummet innan jag lagade lite mat. Sedan satt jag i köket och pratade med danskarna. Utsikten över Helags och Sylarna var magnifik i solnedgången. Snart var det dock mörkt och dags att krypa till sängs.

Dagens reflektion: VAD HAR FOLK I RYGGSÄCKEN?
I min 35-liters ryggsäck hade jag packat ner följande (utöver det som jag hade på kroppen):

• Regnjacka, regnbyxor, gaiters, keps, vindtät väst
• Dunjacka, mössa, 2x vantar, 2x buff
• Tights, tshirt, linne, 2x undertröja (varav en inte användes förrän hemresan), långkalsonger (som aldrig användes), 3x trosor, 3x sockar
• Anteckningsblock, telefon, kamera, sked, kåsa, pannlampa, skofett, vattenflaska, solglasögon
• Första hjälpen, myggstift, hygienartiklar, handduk, lakanspåse i silke
• 3x frystorkad middag, 1x frystorkad frukost, 3x små paket mesost, 2x paket Kornmokex, några energibars, kaffepulver

Det enda jag saknade var ett par shorts samt en något större handduk att ha i bastun. En undertröja, ett par långkalsonger, västen och ett par trosor hade jag kunnat lämna hemma. Allt annat använde jag någon gång. Som mest vägde nog ryggsäcken ca 10 kg, vilket jag nog tycker är i mesta laget vid en stugtur, men det var min reservmat för den andra halvan av turen som gav vikt.

Trots att jag tyckte att jag hade mycket med mig så hade jag nog ändå en av de mindre och lättare ryggsäckarna. Så jag var lite nyfiken på vad andra hade plockat med sig. Utan att gå och snoka i deras packning så kunde jag observera några saker bland dem som gick stugtur precis som jag.

• De flesta har termos-lunch, dvs de har med sig varmt vatten till kaffe och varma koppen. Eller så har det med sig ett Trangiakök eller liknande och laga mat. 
• De flesta verkar också ha med sig extra skor att ha vid stugorna, eller som de ska vada
• Jag såg flera som hade med sig mer "vanliga" kläder att byta om till på kvällen. En man hade snygga byxor och skjorta. Var bara slipsen som saknades.
• Flera har också med sig tröjor, jackor mm som inte är särskilt lättviktiga, utan det som de har normalt hemma.
• Sovsäck
• Systemkamera, kikare mm
• Mat för hela turen eftersom de inte varit medvetna om, eller varit snåla för, att det går att köpa längs vägen.

Sedan var det ju de som saknade vissa väsentliga saker, så som vantar. Så vad man ska och inte ska ha med sig är svårt att säga. Men jag tror att man ska börja med att packa ner det som man behöver för att hålla sig varm, torr och mätt vid nollgradigt, regn och bitande motvind. Allt annat får väl ses som "lyx".

Detta skulle vara sista gången på denna turen jag skulle se solen sänka sig bakom Sylarna. Nästa dag gick färden vidare in i Vålådalens naturreservat och andra vyer öppnade sig.