Nu vill jag ha vinter!

Snön har kommit till Skövde. Som vanligt är det med lite blandade känslor jag tittar ut genom fönstret. Men det är ju ingenting jag kan påverka, såvida jag inte tänker dra utomlands, så det är lika bra att göra det bästa av situationen.

Allt blir så mycket lättare med en rosa mössa

Jag började dagen med att tömma byrålådorna på sommarträningskläder. Linnen, shorts, korta tights ersattes av undertröjor, långa tights, tjocka tröjor och yllesockar. Fram kom också benvärmare, armvärmare, buffar, mössor och vantar. Jag är redo!

Det dröjer några månader innan jag bär denna utstyrsel igen...

Sedan klädde jag mig för vinter. Tights och ovanpå den ett par skapri (skirt + capritights), en tröja, armvärmare och väst, buff, mössa och vantar. Anade att det skulle bli för varm eftersom det bara var nollgradigt ute. På fötterna tog jag ett par inov-8 Trailroc. Och så var det benvärmarna också.

Jag är lite less på slätmarkspassen så idag ville jag upptäcka Billingeleden i snöskrud. Jag behöver också åter träna upp förmågan att springa i terräng. Blåfrusen kommer allt närmare.

Kroppen kändes pigg och väl inne i skogen kom leendet. Det gick lätt att springa. Ibland var stigen snöig, ibland lerig, ibland torr och fin. Ibland var stigen knölig med mycket stenar och rötter. I början gick det uppför. Mot slutet var det brant utför. Och inom mig bubblade ett glädjefnitter. Jag ville inte sluta. Hjärta och lungor bestämde farten. Benen bara matade på. Detta är ren lycka!

Självklart fanns kameran med på färden. Här följer en exposé av bilder från dagen.

Här kommer det att blomma vitsippor och gullvivor till våren

Svårt att tro att det är samma stig



Ännu porlar bäcken



Precis som den gör om försommaren

Det är inte något tjockt snötäcke ännu

Uppe på Billingen var det som vanligt mer snö än nere på "låglandet".



En lättfotad glädjeflicka?

Solen försvinner allt tidigare.

Jag tror nog att jag är redo för vintern. Bring it on!



Blåsippan ute i backarna slinter
Niger och säger att nu är det vinter

Väl hemma och när mörkret hade lagt sig funderade jag på att bege mig ut på en runda till i pannlampans sken. Jag måste träna på att springa terräng i mörker också. Men jag tog mitt förnuft till fånga och insåg att det kunde vara att utmana ödet, för jag vill inte trampa snett och ramla utför Billingen... Jag ska låta mina trailfötter få vänja sig vid snön under ytterligare några rundor innan det blir mörkerterräng tror jag. Så jag sparar benen till morgondagens äventyr!