10 november 2013

Race report Borås 6h 2013

Det var tur att vi fick springa i regn, för när det var dags att byta om fanns det inget vatten i duschen... Men ingen var ledsen för det :)) Men vi tar det väl från början.

Då var det dags för tentamen i "Grundkurs Ultra". Målsättningen med kursen är att bli stabil på sträckor runt 5 mil. Kravet för att bli godkänd på dagens tentamen var därför att på Borås 6h tillryggalägga minst 50 km.

Målsättningar

Kravet jag hade satt på mig själv var ju 50 km, men det skulle genomföras utan att karva alltför djupt i pannbenet. Som vanligt så ville jag kunna hålla ett stabilt och jämnt tempo, och hålla energinivån jämn under hela loppet. Kunde jag sedan tycka att det var kul också så skulle måluppfyllnaden vara fullkomlig.

Jo, jag var hon med den lila kjolen. Och ännu en medalj och nummerlapp att lägga till samlingarna.

Förberedelser

Jag har ju ett skamkrav på mig själv och det är att i stort sett när som helst kunna springa 50 km. Därför gjorde jag inte några särskilt omfattande förberedelser. Faktum är att jag sedan förra lördagen sprungit alla dagar, utom tisdag, och tillryggalagt drygt 8 mil. Under dessa mil har jag försökt förbereda mig mentalt och funderat igenom mitt upplägg.

Lite mental träning har det förvisso blivit eftersom de senaste två veckorna i skolan har utmanat mitt tålamod och förmåga att bita mig i tungan...

Jag åkte till Borås på fredagen. Naturligtvis var tåget försenat, pga. banarbeten, och jag var framme vid 18:30. Checkade in på Vandrarhem Vila, och fick ett eget 4-bäddsrum. Laddade med en påse chips och lade mig för att läsa en deckare. Det var varmt i rummet så jag var tvungen att ha fönstret öppet. Tyvärr låg vandrarhemmet vid en central gata, och många glada festande Boråsare höll mig vaken in på småtimmarna. Misstänker skarpt att alkohol påverkar hörseln. Varför måste de annars skrika åt varandra???

Vid frukosten träffade jag tre trevliga killar från Kristianstad. Dessa höll jag sällskap med hela dagen. och tack vare dem hittade jag till startplatsen, och tillbaka till järnvägsstationen.

Några (suddiga) grabbar från Kristianstad.

Vid nummerlappsutdelningen träffade jag på andra kända ansikten. Jättekul :)) Sedan var det dags att bege sig till startområdet och placera ut min egen energidepå mm. Hittade en bänk som jag delade bl.a. med Coynta och Magda som jag träffade på Tjejmarathon.

Vi gick i samlad trupp bort till starten där Reima kl. 09:30 sköt iväg oss.

Kalle höll genomgång före start.

Loppet

På sätt och vis blev det ett ovanligt lopp; Jag sprang bara med kameran under första varvet. Det blev inga bilder på mig själv överhuvudtaget, och inte heller på de andra som kämpade. Det blev också ovanligt för att det regnade nästan alla de 6 timmarna. Jag är mest van vid vackert väder.

De tre första timmarna tyckte jag att det var riktigt tråkigt. Bara springa runt, runt på en 1295m lång bana runt Rämnasjön. När klockan visade att vi sprungit i 2 timmar kändes det tungt. Hela 4 timmar kvar. Och regnet och vinden ökade.

Vi sprang vänstervarv runt sjön. Detta är sträckan direkt efter varvning.

Egentligen påverkade vädret mig inte nämnvärt. Jag började springa med en 2xU-tröja med en kortärmad regnjacka över. Halvvägs bytte jag till en vanlig regnjacka för att bättre kunna hålla värmen när jag blev trött. På underkroppen hade jag ett par 2xU-tights och en lila kjol. Man måste ju springa med stil. På fötterna blev det Pearl Izumi emotion N1 Road.

I början av loppet. Visst ser jag fortfarande pigg ut? Foto: Bob Johansson

Efter tre timmar började det kännas bättre. Nu var det nedräkning. Jag insåg också att jag höll mitt tidschema. Planen var att klara av maraton-distansen på under 5 timmar. Då skulle jag ha 50 km i en liten ask.

Vi startade ca 550m in på banan för att kunna registrera maratonresultat 42 195m vid varvning efter 32 varv.

De första timmarna blev jag som vanligt omsprungen av "alla", och på varje varv kändes det. Bara att bita ihop och intala sig att under de sista två timmarna är det jag som springer om åtminstone några.

Det var en härlig stämning i spåret. Ibland hittade man någon att prata med en stund. Ibland fick man några uppmuntrande ord från någon som sprang om. Särskilt tjejen med Jämtkraft på ryggen var generös med heja-ropen. Killen med Robertsson på ryggen gav mig komplimanger för min kjol.

Efter 4 timmar började nedräkningen. Nu var det bara att tvinga kroppen framåt. Jag höll ett jämnt tempo, strax under 7 min-tempo. Jag behövde aldrig börja gå. De backar som fanns längs banan såg jag mer som välkommen omväxling i löpsteget än som hinder.

Min egen lilla energi- och kläddepå på en parkbänk.


Jag åt bara gel, och drack vatten, sportdryck och cola. Planen var att äta en gel varje timme, men de sista två timmarna åt jag en var 45:e min. Det började kännas tomt i depåerna. Bästa gelen, som verkade mest och längst, var Vitargo. I övrigt hade jag Hammer och Power-gel.

Maran passerades på 04.53. Det skulle gå vägen. Jag hade mer än en timme på mig att springa 8 km. Yes!!! Jag unnade mig att sänka tempot något. Efter 5.50 passerade jag 50 km. Nu kunde jag börja spurta. Sista varvet försökte jag öka farten och samtidigt peppa de löpare som jag hade runtomkring mig.


Nu är det mindre än en timme kvar. Sammanbiten... Foto: Bob Johannson

Och så ljöd skottet. Alla stannade, och väntade på att Reima skulle komma med sitt mäthjul. Några andra funktionärer kom med värmeboxar. "Öppna så får du en överraskning" sa de. Varma hamburgare!!! Sällan har de smakat så gott.

Varvningsområdet. Och i de små tälten fanns det mat och dryck. Vad som serverades vet jag inte riktigt eftersom jag bara försåg mig med vatten, cola och sportdryck. Men servicen och langningen var förstklassig.

Sedan var det regn-mingel i varvningsområdet. Alla var trötta och glada, och stolta. Och frusna. Efter att ha blivit av med sina chip på skorna och fått sin medalj begav man sitt till klubbstugan för att duscha och byta om. Men i damernas dusch fanns det inget vatten. Men hellre redlös än rådlös. Någon iklädde sig handduk och regnponcho och gick över till herrarnas i en annan byggnad. Helen duschade i handfatet, och jag blötte ner handduken och körde en raggardusch.

Så var det dags för prisutdelning. Segrare i damklassen blev Lena Jakobsson med 67,31 km. Bästa herre blev Robert Eskilsson med 77,49 km. Imponerande! Hur gick det för mig då? 51 474 meter slutade det på. Jag är nöjd. Jag kom på plats 26 av 50 startande. Och för en gångs skull fick jag vinna över Torill Lill-snygg :)) Tack!
Resultatlistan kan man hitta här: http://www.jogg.se/misc/liveresultat.aspx eller här: http://6-timmars.se/

Och i och med detta loppet har jag nu sprungit 2600 km i år. Målet på 3102 km i år är inom räckhåll. Varför just den siffran? Ja, det kan ni fundera på... Ledtråd; det bli tufft nästa år.

Det blev 39 varv runt denna bana...

Lärdomar

Jag gillar nog inte varvlopp. Det handlar mer om kampen mot klockan och mental ihärdighet. Upplevelsen och äventyret får stå tillbaka. Kanske är mitt huvud för klent för att kunna koppla bort kroppen och omvärlden under så många timmar. Kanske behöver jag träna långpass inne på Stadions löparbana?

Det som dock är trevligt med varvlopp och tidslopp är att det blir en alldeles speciell stämning. Man stöttar och pushar varandra. Även om man kommer ensam till en tävling så kan man alltid "snylta" på någon annans hejarklack. De varven som jag sprang och pratade med Magda kändes lätta. Samma sak när jag pratade lite med Alva. Man "lär känna" vissa personer under loppet. Antingen för att man håller ihop, eller genom att någon ger uppmuntrande tillrop varje gång hen passerar.

Många nya vänner och bekantskaper. Blod, svett och tårar förenar.

Kroppen kändes bra hela loppet. Knät surade lite i början, men under andra halvan höll det tyst. Då kände jag lite i höger höft, precis som på Sthlm Ultra, men genom att tänka lite extra på form och löpsteg så försvann det också. Fotvalvsproblematiken fanns där hela tiden, men inte så att det begränsade mig. När jag bytte om upptäckte jag att jag hade en stooor blåsa på vänster lilltå. Inget jag märkt av när jag sprang. Den gick förresten sönder på vägen hem. Om det regnar nästa gång jag ska springa ska jag nog satsa på tåstrumpor i ull. Visst var kroppen lite stel och steget styltigt efteråt, men promenaden till och hem från tåget mjukade upp så man inte kunde ana att jag sprungit. Att ta på sig kompressionstight under långbyxorna kan ha bidragit till att jag dagen efter kände mig hur fräsch som helst i benen.

För 6 timmar räcker gel som energiintag för mig. Men blir det längre eller kallare så behöver jag något "tyngre" som stannar kvar längre i kroppen. Jag ska nog börja experimentera med Runekakor och kokosolja inför nästa utmaning. Och grädde!

Nog kändes det lite suddigt ibland... Men inte så här illa.

Slow steady pace är väl mitt signum. Jag fick en positiv kommentar om just det, och att mitt löpsteg var så fjäderlätt. Att öka farten finns dock inte i mitt register. Jag lägger i min växel och sedan kör jag. Visst går det lite långsammare mot slutet. Det skiljde väl som mest ca 30 s i tempot. Men jag behöver ju aldrig börja gå. Jag behöver aldrig stanna längre än vad det tar att gå på toaletten.

Jag blir igenkänd! Flera kända, och okända, ansikten hälsade på mig. Sådana som jag träffat på andra tävlingar. Det känns härligt att jag börjat bli en del av det ultra-Community som finns i Sverige. Det är den gemenskapen som gör att man vill fortsätta att utsätta sig för denna dårskapen. Och det är dårskapen som förenar.

Vill jag springa igen? Ja, om ett tag. Kanske blir det Skövde 6h i mars. Nästa mål är att klara minst 60 km. Men för det måste jag se 5:40-tempo som komfortabelt, och dit är det ultra-lååångt...

Torill och Reima är välkända profiler i ultravärlden. Vem mannen till vänster är vet jag faktiskt inte, men jag såg honom regelbundet i spåret.

"Grundkurs Ultra" är en kurs som ingår i Ultra-programmet. Nu när jag är godkänt på tentan så börjar snart fortsättningskursen. Där handlar det om distanser upp till 100 km. Och kanske också lite om fart.

Tack!

Det var ett riktigt bra arrangemang av SOK Knallen. Ett gemytligt lopp. Lagom stort så att det fortfarande känns personligt. Förstklassig service och hängivna funktionärer. Trots vädret så var det ett trevligt varv vi sprang. Ser fram emot att få springa det i sol.

 
 
Ett stort tack till alla trevliga människor jag mötte. Minns inte namnen på er alla, men några har jag; Den kämpande Alice, trevliga Magda och Coynta. Fulingen Stefan och snyggingen Torill. Reima som man alltid hittar där det luktar ultra. Grabbarna från Kristianstad. Barbro, som jag hade sällskap med på tåget hem. Killen, som kom i sällskap med Jane, som intensivt hejade på mig de sista timmarna. Han kunde till och med mitt namn. Sebastian som jag pratade med efter loppet. Och duktiga Alva, född -98, som gjorde ultrapremiär med sina drygt 47 km och höll humöret uppe på oss i spåret. Hon sammanfattade dagen med att hon sprungit sitt första 6-timmars, bytt om i en baja-maja och duschat i ett handfat.

Denna är till alla fina människor som kom, sågs och segrade i Borås:








15 kommentarer:

  1. Vilken bra rapport! Du var stark som Fan och varven med dig var så lätta. Synd att jag tappade bort dig! Du är en grym ultra tjej och vi ses därute snart för jag har fått smak för detta. Klarade 5 mil precis! Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Starkt jobbat du också! Jättekul att träffa dig. Hoppas att vi kan hitta fler tillfällen att springa tillsammans. Vi ses

      Radera
  2. Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

    SvaraRadera
  3. Härligt skrivet.
    Det är tjusningen i både A till B upplevelseloppen och de här pannbensbyggande varvloppen som jag älskar. De är så olika i hur man tacklar dom. I det ena är man själv mot distansen och i varvloppen är det gemenskapen mot sitt eget huvud.
    Jag drar upp till Borlänges 6 H sista helgen i mars.
    #barasåruvet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Och tack för tipset om Borlänge. Igår hade jag sagt "inte en chans", men idag säger jag "tja, varför inte". Haha, guldfiskminne :))

      Radera
  4. Jag körde mitt race på Perpetuem. Det gjorde jag på alla långlopp ifjol och det funkar bra för mig. Det innehåller även fett, protein, magnesium. Testa. Går att beställa på Runners gear.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag hade en flertimmars-flaska Perpetuem vid min depå. Drack emellanåt. Drack även en flaska innan loppet. Vet inte om det gav någon effekt dock...

      Radera
  5. Bra jobbat!!!
    /Ida

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! jag kom längre än 21 km. Hur gick det gör dig? Kortare än 6h hoppas jag. Ses imorgon!

      Radera
  6. Du är såååå grym! Grattis! :-)
    Kram M

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Malin! Nu måste jag bestämma mig för om jag vill springa snabbare, eller satsa på längre distanser framöver. Det lutar åt de längre distanserna...

      Radera
  7. Bra jobbat som vanligt, 4102 km nästa år kan bli en tuff målsättningsökning:)
    Kram MIA

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack :) Ja, nästa år kommer jag inte att ha tid att jobba eller vara ute på övningar...
      Kram!

      Radera
  8. Kom det aldrig min kommentar? :( Ska jag skriva den igen?
    kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej! Har du kommenterat tidigare? Jag har inte sett någon... :-(

      Radera