Vågar ni hitta vilse?

Läste ett inlägg på Facebook-gruppen Lonesome Runners (en grupp som jag för övrigt snart kommer att lämna eftersom jag inte riktigt känner någon samhörighet) från en löpare som bara skulle testa en liten extra runda som han spanat in på Eniro. Det slutade i att vägen tog slut och han hamnade i stiglös terräng. Telefonen hade ingen täckning så han kunde inte lokalisera sig på det sättet. När han till slut hittade en väg och fick täckning så kunde han springa till ett samhälle och sedan, blöt, frusen och lite skärrad, bli upplockad av sin familj.

Haha, låter som att jag varit ute på en tur. Minus det där med skärrad och att bli upplockad :))

Fin och frostig stig på på dagens tur upp mot Billingen. Här hittar jag som handen i handsken.

Jag tycker om att vara ute på lite längre turer. Nu förvisso mest gåendes... Oftast följer jag leder eller kända stigar (skogen har ju en tendens att bli mest känd terräng efter ett tag...), men ibland hittar jag nya stigar som jag testar. Ibland är det riktiga guldkorn, och ibland slutar de i ingenstans. Jag försöker undvika att vända så länge som det verkar tillräckligt klokt och säkert att fortsätta.  Igår lurade jag med mig några vänner ut längs okända stigar. Alla var väl inte lika imponerade över vägvalet... ;-)

Utsikt över Hållsdammen

Hur många undviker okända vägar på grund av rädslan att gå vilse och inte hitta hem igen? Och hur många ser det där med att hamna vilse som en möjlighet att hitta sig själv, och nya stigar?

Det finns ju olika grader av vilsenhet. Befinner man sig i välkänd terräng och väljer att följa en ny stig så kommer man ju inte att hamna vilse, även om man för en stund inte riktigt vet vart man kommer att hamna. Man vet nog i vilken kilometerruta man befinner sig iallafall.

Men gör man längre utflykter eller sticker ut i helt okänd terräng så kan man ju hamna vilse på riktigt och inte veta vilket håll som är det bästa att gå mot. Det är väl dessa situationer som kan gå på tok om man inte inte är förberedd och handlar klokt.

MTB-spåret. Men visst är det finare att springa och gå här.

Vad krävs för att bege sig ut och leta efter sig själv, och nya stigar? Mod och dumdristighet? Nja, knappast. Den förberedde överlever! Då menar jag inte att man ska ha 20 kg överlevnadsprylar på ryggen, men några saker kan vara smart att ta med sig.

Konstsnöspåret håller på att prepareras.

STOP: Stanna, tänk efter, orientera dig, planera. Det innebär att man ska behålla lugnet och inte springa ifrån huvudet. Inte irra omkring som en huvudlös höna om man tror sig vara vilse, utan stanna upp och sammanfatta läget så man kan göra upp en plan för hur man ska fortsätta, eller om man ska vända tillbaka.

Mobiltelefon: En telefon att tillkalla hjälp med, mao en livförsäkring. Inte en manick att surfa, registrera träning, fotografera med etc. Telefonen bör hållas varm och torr så att den inte sviker när den väl behöver användas. Och ett abonnemang som faktiskt har täckning i området...

Med bra märkning är det ingen risk att hitta vilse.

Karta och kompass: Papperskarta och en handhållen kompass sviker aldrig och får aldrig slut på batterier. Visst kan man använda sig av digital karta och orientering via telefon eller en separat gps, men dessa kan ju ge upp och då vill inte jag stå där med skägget i brevlådan. Ett tips på en kart-app, som inte kräver täckning för att visa vart du är, är Viewranger. Det går att köpa till gröna kartan 1:50000. Mycket användbar som komplement till papperskartan och lokalsinnet tycker jag. Men sedan räcker det kanske inte alltid att bara veta var man är, utan man måste kunna göra kloka vägval för att komma därifrån också...

Visselpipa: Brukar vara obligatoriskt på många ultralopp. För att kunna påkalla uppmärksamheten när man inte längre orkar ropa. Många löparryggor kommer med en visselpipa, men passa på att testa hur bra den fungerar någon gång innan man hamnar i nöd...

Pannlampa: Även om dagarna ny sakta blir längre så dröjer det innan det är ljust dygnet runt. En liten pannlampa är en trygghet när jag står där mitt i stiglös terräng och inser att jag bara har en timmes dagsljus kvar. Och ja, jag har upplevt det :)) Antingen väljer man en liten lätt pannlampa som kan lysa upp stigen framför fötterna, eller så väljer man en lite starkare pannlampa som faktiskt kan hjälpa till att orientera sig i skogen genom att lysa upp lite längre bort.

Extrakläder: De flesta långlopp i terräng brukar ha obligatorisk utrustning i form av regnkläder, undertröja, mössa och vantar, etc. Man kanske inte behöver ha med sig allt om man ska ut på en liten runda under sommarhalvåret, men ska jag ut på upptäcktsfärd om vintern så brukar jag oftast ha med mig extra vantar, buff, ett par torra sockar och kanske en lätt dunjacka. Har jag ändå en ryggsäck med så kan jag ju lika gärna fylla den med användbara grejer.

Längtar efter att springa här.

Energi: Hjärnan behöver kolhydrater för att fungera, och hamnar man vilse så är hjärnan det viktigaste organet. Det kan också vara klokt att, när man insett att man inte riktigt vet var man är, att äta något under tiden som man kör STOP.

Övrigt: På sommaren kanske inte dunjacka är det viktigaste, men väl vätska, myggmedel och solkräm.

En sanning med modifikation... Billingen är faktiskt 304 möh, och den toppen ligger längs den Hemliga Vägen.

Under dagens tur var jag aldrig vilse. Jag gick upp till Billingehus och följde det röda MTB-spåret. Även om delar av spåret var nytt för mig, så kan jag jag nog inte påstå att jag någonsin kände mig vilse, trots att solen gick ner och mörkret kröp fram under granarna.