Våga vägga på Billingen

Jag har inte sprungit på över tre veckor pga jobbet och en ilsken förkylning. Och jag hade ju bara så smått kommit igång med löpningen överhuvudtaget innan dess. Så idag tänkte jag helt enkelt testa hur dålig formen var...

Sist jag sprang här var det snö.

Jag ville se hur länge orken och energin skulle räcka, och hur jag skulle må efter ett pass. Skulle foten hålla? Skulle musklerna protestera? Eller skulle jag må allmänt dåligt pga att jag helt enkelt ansträngt mig över min nuvarande förmåga? Hur var min form egentligen? Hur skulle jag träna framöver? Fungerar cykling som kompletterande träning?

Hallabroravinen

Jag tog bussen till Skultorp och sprang upp till Nabben via Hallabroravinen. Nåja, sprang och sprang... Det var bara uppför de första kilometerna så det räckte med att gå för att pulsen skulle slå så det räckte.

Utsikt från Nabben.

Sedan fortsatte jag mot Herrekvarn. Vanligtvis brukar jag springa denna stigen åt andra hållet, men idag ville jag ha lite omväxling och jag kom fram till att detta var det vinnande hållet. Och jag fick se saker jag missat tidigare turer.

Mot Herrekvarn, där faktiskt Billingeleden startar.

Vad döljs under denna luckan???

Vem bor här???

Det kändes fantastiskt skönt och lätt att springa. Stigarna var torra och med lagom mycket stenar och rötter för fötterna att navigera mellan. Jag sprang på så jag flåsade ordentligt. Lite för hårt för att orka något längre pass, men nu skulle jag testa gränserna.

Skärebäckens ravin. Mycket vackrare i verkligheten.

Jag sprang stigen bort till Herrekvarn och vände sedan tillbaka igen för att springa ner till Kullabolets ängar. Stigen kantades av blåsippor. Hittade några enstaka vitsippor, men de hade inte vågat öppna blomknopparna i kylan ännu.

Jag springer!

Fullt med små frusna blåsippor

Sedan fortsatte jag norrut längs Billingeleden. Stigen ligger nära branterna och diabaspelarna. Letade efter något ställa att kunna ta mig ner, men det skulle vara lite väl krångligt och riskfullt. jag fortsatte stigen tills jag nådde bilvägen upp till Simsjön. Där sprang jag utför för att springa in på den nedre stigen mot Klasborgs och Våmbs ängar.

Ljuvliga stigar, och snart är snön ett minne blott.

Det är brant...

Den nedre stigen går precis nedanför Billingens branta diabassidor. Här ändra naturen karaktär. Den blir frodig och påminner lite om en regnskog. Fallna träd blockerar ofta stigen.

Svamparna gillar döda trän

Så söta, men de saknar vårvärmen tror jag

Lite stökigare runt stigen

Efter att ha sprungit drygt en mil började energin och orken tryta. Jag åt en nötkräm för att lura kroppen till att piggna till, men sedan var det dags att gnaga på pannbenet.

Våmbs ängar är fantastiskt vackra, men jag var mest trött...

Får komma tillbaka i april

Tibasten blommade iallafall

När jag passerade över på Nordbillingen var benen tunga. Rumpan och baksida lår gjorde ont, men foten mådde riktigt bra. Jag hade haft en plan att springa åtminstone två mil. Jag hade kunnat vika ner mig och tagit kortaste vägen hem och ände fått ihop åtminstone 18 km, men istället svängde jag vänster in på det röda MTB-spåret.

Fin stig att både cykla och springa längs, om jag inte varit så trött...

Nu gick det inte fort. Det var bara att koppla in autopiloten. Huvudets enda uppgift var att hitta vägen och hålla humöret uppe, och kroppen skulle bara springa. Det var längesedan jag fick känna denna känslan, och jag gillade den faktiskt. Att känna att det går att karva ytterligare lite djupare i pannbenet.

Att springa ner för Strupen smärtade i fötter och ben, men det gick. Väl nere i stan var det bara att "spurta" hemåt. Kom faktiskt upp i 7 min-tempo! Hemma stannade klockan på ca 22 km, och det hade tagit totalt 3,5h. Jag plockade åtminstone 400 höjdmeter. Ändå ett ganska normalt tempo för ett långpass i kuperade terräng på små stigar.

Hur mådde jag efteråt då? Ja, kroppen darrade när jag försökte få av mig kläderna, och benen är stela. Men annars känns det riktigt bra. Jag känner mig inte utmattade och illamående som jag kan göra om jag överansträngt mig, och foten känns fantastiskt bra för att jag sprungit så långt i terräng. Formen var kanske inte så dålig ändå!