Bara 5 km, men ändå 5 km

I helgen har det varit VM i 24-timmars. Mina goda vänner Maria Jansson och Torill Fonn representerade båda landslaget, och de gjorde det med besked. Maria sprang nästa 240 km! Det är svenskt rekord. Helt galet! Det gav henne en tredjeplats på VM och ett EM-guld! Och tillsammans med prestationerna från Torill och Annika Nilrud så kammade de svenska damerna hem ett VM-lagsilver!

Min söndag har varit så långt i från medalj det bara går, såvida inte soffligg är en VM-gren... Jag sov dåligt i natt på grund av blåsten, och den gjorde att jag inte blev särskilt sugen på att bege mig ut och varken cykla eller springa. Just vad gäller löpningen så har jag inte sprungit alls sedan i påskas. Jag testade i tisdags, men direkt så kände jag att det gjorde ont i baksida lår, ovanför höger knä, trötta och stumma vader, ont i höfterna osv. Redan i den första lilla backen surnade benen till. Det var bara att avbryta och gå istället, och även det gjorde ont. Kroppen var inte alls återhämtad, och något hade säkert hoppat snett eller stelnat till. Jag bokade snabbt en tid hos kiropraktorn och blev justerad från några låsningar i ryggen.

Så, inspirerad av Maria och Torill, kände jag att jag åtminstone behövde känna på kroppen lite grann. Klockan gick och gick utan att jag gjorde något annat än att ligga i soffan och titta på TV, äta knäckebrödsmackor och småslumra. Till slut sparkade jag ut mig själv.

De första stegen kändes kantiga och stolpiga. Ja, de andra och tredje också för den delen. Ont i hamstring och ovanför höger knä. Magen kändes som en stor ballong av alla mackor och dessa åkte berg-o-dalbana i matstrupen. Och till på köpet kände jag mig snart nödig. Verkligen optimala förhållanden för att få tillbaka lite känsla och självförtroende i löpningen.

Jag sprang bort och rundade Linoljedammen. Stannade till och stretchade innan jag sprang tillbaka igen. Jag sprang, det gjorde jag, men det var nog inte vackert. Men trots allt, om jag tänkte bort alla ovanstående obehagen, så kändes det hyfsat. Visst flåsade jag som en blåsbälg, men benen rörde sig framåt utan problem. Hur ska jag fira det här? Anmäla mig till ett lopp och köpa ett par nya skor kanske?