07 september 2013

Dieter och metoder

Att säga 5:2 är nu lika farligt som att säga LCHF. Dessa uttryck verkar ha delat befolkningen i två läger; för eller emot. Det verkar inte finnas någon medelväg, åtminstone inte när man läser i media eller bloggar.
Jag har visserligen sagt att jag inte ska skriva om mat, men jag kan faktiskt inte låta bli. Kanske just för att jag inte har särskilt starka känslomässiga kopplingar till mat gör att jag kan se på dessa olika dieter med lite mer objektiva ögon. Jag tycker ju att mat är ganska tråkigt...

Med känslomässiga kopplingar menar jag att jag inte har behovet av den kulturella och sociala kontexten runt mat. Det är väldigt mycket av vår sociala verksamhet som kretsar runt mat. Ska man fira något så ska det ätas, mat är belöning. Ska man gå ut och roa sig, eller träffas hemma hos någon, så ska det ätas. Alla våra kulturella högtider kretsar runt mat. Mat är en del av vår sociala tillvaro. När jag för några dagar sedan ställde en fråga om hur man kunde åka båt ut i skärgården så blev svaret snarare vilka resturanger som var öppna. Jag var mer intresserad av att promenera omkring och titta på havet.


Någon som längtar? Inte jag i alla fall (bild lånad från internet)

Inte heller har jag känslomässiga kopplingar när det gäller matens psykologiska inverkan. Mat ger mig inga skuldkänslor. Jag äter inte som belöning eller tröst. Kanske äter jag ibland för att jag är uttråkad. Jag tycker inte att jag är tjock. Visst, min löpning skulle bli bättre om jag tappade några kilon och blev lättare...

För mig ska mat vara enkel. Jag brukar hålla mig till ca tre ingredienser när jag lagar mat t.ex. röda linser, buljong och frysta ärtor. Jag undviker att lyssna på när andra pratar mat, recept, grillmarinader mm. Det är lika ointressant som om de skulle prata om spanska fotbollsligan, eller om centraldammsugare. Tyvärr har jag några riktiga matfantaster på jobbet som gärna pratar grillmarinader... ;-) Dock innebär inte mitt ointresse för mat att jag saknar kunskap om mat.

Jag äter för att kroppen behöver bränsle, och jag vill helst ge den bra bränsle. Men ibland ger jag den dåligt bränsle, eller knappt något bränsle alls. Jag lär mig varje dag vad som fungerar bra och dåligt. Jag har inte givit min kropp ovanor som att den måste ha mat var tredje timme, eller kaffe varje dag. Jag har upplevt att det klassiska sättet att äta med frukost, lagad lunch, lagad middag och en massa mellanmål inte passar mig alla gånger. Jag har ett öppet sinne och är nyfiken på alternativa metoder att äta, och jag försöker se dem ur ett mer vetenskapligt perspektiv och hur de påverkar kroppen. Jag är medveten om att det inte finns några fungerande "quick-fix" och att allt som utlovar det ljuger.




Så, det var bakgrunden till vad jag nu tänkte skriva. Jag ville bara förklara min inställning till mat för att ni ska förstå mina resonemang som kommer.

Jag såg också programmet från BBC, Eat, fast and live longer, där man studerade olika typer av fasta. Min tolkning av programmet var att fasta framförallt kunde förebygga olika sjukdomar. Viktnedgången var främst en bonus. Det som var intressant med programmet var att jag fick någon slags vetenskaplig bekräftelse på det jag själv upplevt.

Eftersom jag under flera år sprungit på morgonen så har alltid frukosten varit ett återkommande "problem". Jag kan inte äta innan jag springer, det kan vara svårt att hinna med den efter träningen osv. Så i långa perioder, under bl.a. hösten 2012 och våren 2013, så har jag helt enkelt hoppat över frukosten för att på så sätt eliminera bort problemet. Ibland har jag ätit något lätt vid fikat på jobbet, eller så har jag ätit först vid lunch. Och tvärtemot vad de flestas förutfattade meningar säger så har det inte varit några som helst problem att fasta fram till lunch. Jag har alltid känt mig pigg och alert. En bidragande orsak har säkert varit att den träningen jag bedrev under den perioden framförallt var lågintensiv, även om det blev många mil i veckan. Dvs jag nyttjade främst fettreserverna som bränsle.

Av en tillfällighet upptäckte jag att min "metod" hade ett namn; 16:8-metoden, dvs man har ett "ät-fönster" på 8 timmar, och resterande 16 timmar är fasta. Några av mina kollegor blev nyfikna (ja, inte de som bara pratar grillmarinader förstås) och testade, och de blev glatt överraskade av att de kände sig så pigga.

Så mitt sätt att äta handlade inledningsvis om att lösa ett praktiskt problem, men när jag kände att jag mådde så bra av det så fanns det ingen anledning att sluta. Just nu medger min situation att jag kan träna OCH äta frukost, så därför gör jag det ibland. Ska försöka utvärdera om det ger några resultat på min löpning eller inte.

Sommarfrukost...

Jag har också, efter att ha läst Den nakna hälsan av Jonas Colting, testat 24h-fasta. Den går ut på att man äter middag dag 1 och sedan fastar man fram till middagen dag 2. Han rekommenderar även ganska hård träning i samband med detta. Även denna typen av fasta har fungerat alldeles utmärkt, och jag har känt mig otroligt pigg. Eftersom min kropp är ganska van vid att äta oregelbundet så har den inte heller signalerat hungerkänslor. Det är nog värre för dem som har Skalmans mat-o-sov-klocka inbyggd.

När jag har kört mina olika typer av fasta så är det inte viktnedgång jag har varit ute efter, utan vila för matsmältningssystemet, samt att träna kroppens förmåga att utnyttja fett som bränsle. Och jag har upplevt att jag har fått ut dessa effekter också.

Så, vad ville jag ha sagt med allt detta? Jo, jag tror att man, innan man testar en diet eller metod, ska fundera igenom vad man vill få ut av det och vad som är rimligt att få ut av det? Det handlar om att ha ett kritisk förhållningssätt till de resultat som metoden utlovar för att kunna hitta de realistiska effekterna. Som bekant så finns det ju inga quick-fix... Däremot tycker jag att man ska vara öppen för alternativa metoder att äta än vad livsmedelsverket och det allmänt vedertagna rekommenderar. Och jag tycker att man ska avhålla sig från att kritisera något som man inte själv har testat.

Och avslutningsvis; låt inte maten styra livet! Det är trots allt bara bränsle.

Den enda bilden jag tagit på mat i sommar, om man inte räknar bilderna på olika sorters bär...

2 kommentarer:

  1. Jag bara HATAR diet. Mår illa bara jag läser eller hör om det. Vi är lika på många punkter. Mat för mig är bara bränsle. Hade oxå behövt gå ner några trivselkilo men ger blanka fan i det. Men jag kan inte springa på tom mage som du. Väldigt imponerad på det....

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tom mage fungerar bra, men det förutsätter att jag har ätit ordentligt dagen innan. Det hade jag inte gjort i går, så efter löpningen i morse var jag riktigt darrig, vilket satt i hela dagen. Så ikväll blev det makaroner och köttbullar. Borde gå bättre att springa i morgon med fulla glykogenlager...

      Hoppas förresten att vi kan träffas någon gång. Det verkar som om vi har en hel del gemensamt :)

      Radera